Jag ser Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm ”De omätbara” på SVT Play. Den följer människor som jobbar inom barnomsorgen, äldreomsorgen och andra sorters omsorger, människor som tar hand om människor som inte kan ta hand om sig själva. Den är djupt rörande när den sätter fingret på det där som inte går att sätta fingret på. Det som inte syns men känns.
Filosofen Jonna Bornemark medverkar i filmen och ringar in dess poäng: ”Allt som är viktigt på riktigt går inte att mäta”. För hur mäter vi betydelsen av ett skratt, en trygg hand och en vänskaplig röst? Hur sätter vi ett pris på den där stunden vid fikabordet som får en döende att glömma sina kroppsliga smärtor? Hur värderar vi den trygghet ett vilset barn får hos en vuxen som ser det?
Vi vet svaret: vi värderar det inte. Tittar vi på löner och inkomster så är det uppenbart att samhället ser det mellanmänskliga som en lågprioritering.
Jag tänker på min mormors och min farmors sista tid, på den vänligt tålmodiga personalen i bussarongerna som hissade dem upp och ner ur sängarna, drog deras rullstolar ut i matsalen, matade och torkade och mötte deras gnäll och klagan med värme och förståelse. Som tog hand om allt det praktiska, det som måste göras, medan jag var upptagen av sorg och handfallen inför det oundvikliga.
”Jag saknar ofta mina vänner med funktionsvariationer och missbruksproblem. De vidgade min värld och det de gjorde för mig var mycket riktigt omätbart. ”
Jag tänker på mina barns förskolepersonal och hur självklart de tog sig an mina odrägliga små skitungar medan jag försökte försörja oss. Jag tänker på personalen jag mött när jag själv vaknat upp ur narkosen efter en operation, ångestriden och skräckslagen, och hur de mjukt och försiktigt lotsat mig genom smärtpanik och förvirring.
Jag tänker på min egen ungdom inom omsorg och kriminalvård. Alla människor jag mötte då, människor som inte tänkte som andra, människor med andra förutsättningar än jag. Varje dag träffade jag folk som fick mig att skratta och gråta och inse hur futtiga mina problem var men samtidigt hur allmänmänskliga alla problem är. Varje kväll cyklade jag hem från jobbet med nya insikter. Varje månad öppnade jag ett nästan tomt lönekuvert.
Jag saknar ofta mina vänner med funktionsvariationer och missbruksproblem. De vidgade min värld och det de gjorde för mig var mycket riktigt omätbart. Det var ovärderligt.
Och samtidigt är det lätt att förklara varför jag inte stannade. Till och med en frilansande kulturarbetare kan sno ihop mer i månaden än vad jag hade haft möjlighet till inom omsorgen. Till och med en text som den ni läser nu är det lättare att sätta ett pris på än en smekning över kinden, ett extra lakansbyte eller en nattlig tur till toaletten.
Jag tror att det samhälle som förstår att se det osynliga är ett gott samhälle. Jag tror att vi måste börja värdesätta det ovärderliga.
