I drygt tio år har jag gjort podden och P1-programmet Snedtänkt, med underrubriken ”Podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om”. Där träffar jag människor som delar mitt intresse för människor och kulturfenomen från, i synnerhet, det svenska nittonhundratalet: akademiker, kulturutövare och sådana som andra gärna kallar nördar och som jag hellre kallar fantaster.
För mig är det en ynnest att, med podden som förevändning, få ta kontakt med likasinnade och gemensamt lägga ett associativt pussel över nyss flydda tider. I en timmes tid tränger vi tillsammans in i frågetävlingar och tidningsdebatter och stjärnadvokater och barpianister från då och försöker förstå gårdagens fenomen. Jag sitter som ett barn på julafton framför mikrofonen och känner mig något mindre kufisk än vad jag gjorde innan jag startade den där podden.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Vi är män men identifierar oss med de barn vi en gång var
Alla slags människor, i de flesta åldrar och de flesta erkända kön, har gästat. Jag har pratat med nittonåriga tjejer som är inlästa på Astrid Lindgrens sextiotal, trettioplussare som kan det mesta om åttiotalets caféprogram och forskare som ägnat år åt att grotta ner sig i SVT:s Anslagstavlan.
”Hemma hos far- och morföräldrarna fanns en särskild stämning”
När jag frågar dem ”hur kom du in på detta från början?” så återkommer ofta en likartad historia: det började i farmors kök. Eller i mormors tv-rum. Hemma hos far- och morföräldrarna fanns en särskild stämning, för evigt förknippad med dem som befolkade tjock-tv:n eller resegrammofonen. Genom Sickan Carlsson eller Snoddas eller Cool Candys, beroende på ens eget födelseår, kan man fortfarande öppna en glipa i tiden och kika in i ett tryggt rum.
Man kan kalla det unken nostalgi och rynka på näsan. Man kan också se det som ett sätt att förstå sig själv genom andra och andra genom sig själv.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Sonen skickar sms-rim och mitt hjärta sväller upp
Om min egen mormor brukar jag säga: hon gjorde mig till den jag är och det är inget hon hade yvts över. I hennes alltid öppna hem, som man stegade rakt in i utan att ringa på, stod tv:n med Gunnar Arvidson alltid på maxvolym och bokhyllorna dignade av Maria Lang-deckare och Nils Ferlin i folkupplaga. När jag som lillgammalt barn blev Hasseåtage-frälst så byggde vi ett gemensamt språk: jag kunde citera skämten och hon kunde förklara dem. Blundar jag kan jag närsomhelst se henne vid köksbordet, gnagande på en fiberfri orostad macka, drickande kaffe på bit, och höra henne berätta om sin barndoms Lund. Besöker jag Lund kan jag på en gång se hennes tjugotal, mitt eget sjuttiotal och dagens samhälle framför mig.
Att prata med sina barnbarn vidgar ens samtid, att prata med sina föräldraföräldrar öppnar ens historia. Med risk för att min mormor hade kallat mig pretentiös: med min podd försöker jag bygga broar mellan generationerna och jag tror att det är viktigt.
LÄS ÄVEN: Mona Haskel var å:et i Hasseåtage
