Jag och min tjugoåring delar kulturupplevelser. Det har vi gjort i hela hans liv, sedan jag en gång introducerade Loranga-böckerna och Tintin-albumen för honom. Sedan dess har det bara fortsatt.
Jag har inte kunnat lära mina söner hur man snickrar fågelholkar, lagar bouillabaisse, deklarerar, betalar hyra och för sig i möblerade rum. Men jag har försökt öppna en dörr till ett rum där jag själv alltid har andats i djupare klunkar: kulturupplevelsernas rum.
Thåström har en sång som heter ”Samarkanda”. I den rabblar han olika saker – låtar, filmer, tavlor, romaner – som betytt något för honom: ”Som Sofia och Marcello en alldeles särskild dag / Som när Whitney sjunger Dolly”. Sången kittlar en nyfikenhet, retar igång en lust att höra, läsa och uppleva. Man lyssnar på ”Samarkanda” och laddar sedan ner Ettore Scolas fantastiska film ”En alldeles särskild dag” och hör helt nya nyanser i Whitney Houstons Dolly Parton-cover ”I will always love you”.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Förtröstansfullt att se sin son röra sig så självklart i världen
Nu skriver jag och tjugoåringen vår egen ”Samarkanda”. Vi skickar nya strofer på sms och varje gång jag öppnar ett nytt meddelande från honom sväller mitt hjärta upp och får bröstkorgen att svämma över. Han skriver: ”Som en luguber lägenhet på Hornsgatan 29C / Som Sopranos säsong 3”. I den lugubra lägenheten utspelar sig Klas Östergrens roman ”Gentlemen”, den bästa roman vi båda läst och någonsin kommer att läsa.
Han skriver: ”Som en U-bahn mot Kreuzberg en vårdag i Berlin / Som Kenta och Stoffe i Modstrilogin”. Jag minns våra årliga utflykter till Berlin och hur vi citerat Stefan Jarls storartade dokumentärer. Jag inser att det har betytt något också för min son.
Han skriver: ”Som Larry Davids gnäll / som när Vreeswijk gästar Lundell”. Vi älskar båda Larry Davids teveserie ”Curb your enthusiasm” och får gemensamma rysningar av klippet där Cornelis överraskar Ulf Lundell i hans nyårskonsert från Hovet 1985.
Han skriver: ”Som Vinstue halvfems / Som Mäster Taube och Mäster Cees”. Vinstue 90 är en bodega i Köpenhamn med en särskild aura. Cees var Cornelis holländska smeknamn.
LÄS ÄVEN: Kalle Lind: Vi älskar danskarna för allt de är – och som vi inte är
Jag läser sonens sms-rim och känner att det var värt allt. Plötsligt har jag glömt konflikter och nattvak, tunga blöjor, oro, dåligt samvete och allt det som ett föräldraskap utgörs av medan det pågår. Han står på tröskeln till livet och även om han säkert ärvt mina nojor och min tunnhårighet och min handfallenhet inför tillvaron så har han också fått med sig det som satt guldkant.
Jag refererar till ett av våra favoritavsnitt av ”Seinfeld”, det som utspelar sig i Indien och berättas baklänges, när jag skriver tillbaka till honom: ”Som ett bröllop i Indien berättat bakifrån / Som att dela livets goda med sin förstfödde son”. Jag får en upptumme som svar.
