Om de hederliga gamla kontaktannonserna i papperstidningen fanns kvar skulle min se ut så här: Sökes impotent man som gillar bibliotek. Mina intressen: läsa väldigt många böcker, googla på böcker och författare, gå på teater, bibliotek, antikvariat, museum och utställningar. Dessutom gillar jag katter, att vara tyst, sova. En god bok är alltid bättre än sex.
Du ska vara mellan fyrtiofem och femtiofem år gammal, tycka om att läsa, gå på teater och antikvariat. Du får inte bli besvärad av tystnad eller av att sitta mittemot mig på kafé och läsa, kanske i timmar. Du får under inga omständigheter börja “snacka tolvor” för det är det absolut värsta jag vet.
När jag för snart trettio år sedan började recensera musik i flera av landets stora tidningar och olika tv-program delade jag raskt in killarna som kom fram för att snacka i intressanta och fullständigt ointressanta. Det lustiga är att de som var helt ointressanta var alltid de som själva tyckte att de var superhippa och coola. De brukade i samtliga fall börja skrävla om olika tolvor som de hade köpt på import. För att de trodde att jag skulle bli imponerad.
För er som inte vet vad en tolva är så är det en vinylskiva. Vinylskivor finns i tre sorters tum, sju, tio eller tolv, och just tolvorna ansågs sjukt trendiga på nittiotalet, särskilt om man var tvungen att köpa dem på import i någon cool skivaffär, vilket innebar att man “hade koll”.
Visst ägde jag en ansenlig skivsamling och var väldigt påläst och intresserad, men det var något sjukt ohärligt över dem som trodde att det rätta sättet att bli vän med mig var att tjata om en massa obskyra skivor som det skotska skivbolaget Postcard gav ut på åttiotalet. Av någon anledning var de där killarna som kom dragande med sina tolvor helt besatta av Postcard-banden som Orange Juice och Go-Betweens. Jag fattade ingenting. Jag avskydde de banden. Hade de inte läst en rad av mig? Jag var ju ingen poptjej, jag gillade Ministry! Och Nine Inch Nails. För att inte tala om Prodigy, vars frontfigur Keith Flint nyligen så tragiskt dog endast fyrtionio år gammal. Möjligen var det alla dessa trista popkillar med sina tolvor som bidrog till att jag började föredra techno eller industrisynt där primalskrik för mig var synonymt med kvalitet. Och ju högre volym, desto bättre.
Hur de intressanta killarna var? Jo, det var de som inte pratade om musik. Utan som pratade om helt normala saker, allt mellan himmel och jord. Saker de hade hört, sett eller skrattat åt. Som pratade om sin familj eller vänner, om sådant de tyckte om eller inte tyckte om. Om något kul de läst i tidningen eller sett på teve. Så där som folk gör mest. Som aldrig försökte impa eller skryta om sina kunskaper i något specialområde. Och som kunde vara tysta utan att det blev obehagligt eller pinsamt.
