Ebba Witt-Brattström dolde sitt estniska arv och moderns bakgrund: ”Flykten har funnits som en skam i mig”

Dagen till ära är ­Ebba Witt-Brattström – fortfarande en av Sveriges mest inflytelserika litteraturvetare och feminister – klädd i en knytblus signerad Camilla Thulin. Den bär hon för att hedra den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius. Knytblusen blev ju en symbol för stödet till Sara i samband med sexskandalen som orsakade en kris i Svenska Akademien 2018. Själv har Ebba varit gift med ­akademiledamoten Horace Engdahl – som också varit ständig sekreterare. Vi återkommer till det.

Vi ses i Ebbas bostad på Södermalm i Stockholm. Företagsekonomen och vännen Agneta Stark bor i våningen ovanför. ”Mitt överjag”, kallar Ebba henne med glimten i ögat. Till skillnad från Agneta har Ebba behållit kökets ursprungliga planlösning med serveringsgång och pigkammare. Hon tänker ofta på kvinnorna – hembiträdena – som har sprungit här genom åren.

– De som tillbringade hela sina liv här, mellan jungfrukammaren och ­köket. Inredningen är en påminnelse om dem.

Jag befinner mig i ett synnerligen trivsamt kulturhem. Här är bohemiskt, men samtidigt ordnat. Stor eldstad, böcker överallt, klassisk musik i högtalaren, ett piano, nallar och leksaker till barnbarnen… Och på ena soffkarmen i arbetsrummet: ett gäng dockor som står tätt ihop – sådana där som man köpte när man reste utomlands förr om åren. Det är ett kvinnokollektiv med ursprung i olika länder, och det ser ut som att de håller varandra i händerna.

Det är ett tryggt hem.

– Ja! Här kommer jag in och känner mig räddad. Det är viktigt att ha ett hem som känns som en andra hud. Särskilt viktigt är det efter en skilsmässa.

Vi blir stående framför en vägg med ­fotografier på Ebbas familj och släktingar. På vänster sida hänger mammans estniska familj, och på höger pappans svensktyska.

– Här är Marcellus Brattström, min fars morfar, som 1831 lämnade ­Filipstad för att starta grossistfirma i Lübeck. Pappa växte upp i en familj där man talade både tyska och svenska. Efter Hitlers maktövertagande flydde han till Sverige. Året var 1934, han var anti­nazist och hade hamnat på förhör hos Gestapo, Nazitysklands hemliga statspolis. Det är inget som man önskar någon. Men tack vare att han åberopade sin svenska släkt, talade svenska – och inte var jude, för de stoppades upprörande nog vid gränsen – fick han stanna här.

Skrivit bok om sin familjs dramatiska öden

Släkthistorien är högst aktuell för Ebba, det senaste året har hon skrivit på en bok som handlar om hennes egen familj, och deras dramatiska öden på olika håll i Europa. Den kommer att publiceras lagom till Bokmässan i höst.

– Boken handlar om en flicka som är jag som liten, och ett vuxet berättarjag. Krigsflyktingar vill gärna skydda sina barn från det onda förflutna, men det är lönlöst. Barn förstår mer än vuxna vill tro. När jag gått till arkiven och även studerat andra världskrigets historia ur min släkts perspektiv inser jag att den lilla flickan i min berättelse egentligen visste det mesta.

Liksom omkring 40 000 andra balter, huvudsakligen estländare, flydde hennes mamma, moster och mormor från Estland till Sverige i september 1944. De flesta tog sig över Östersjön med båt, och mellan tio och tjugo procent omkom under överfarten – antingen i stormar eller genom ryskt attackflyg eller torpeder från ubåtar. Estland som varit ett fritt land i bara 22 år, ockuperades 1940 av Sovjet, 1941 av Nazityskland och 1944 av Sovjet igen.

– Rysskräcken har jag fått med ­modersmjölken, föga förvånande om man redan som barn förväntas sörja släktingar som dog i Stalins Gulag-­läger. Efter Rysslands anfall på Ukraina blev det lättare att tala om ”ryssen”. Flykten har funnits som en skam i mig, svenskarna har aldrig intresserat sig för Baltikums öde under Sovjettiden, och jag har legat lågt med att jag är halvestniska, gått undercover – mitt tysk-svenska efternamn, Witt-Brattström, har varit ett skydd. Nu var det dags att dra plåstret från såret, ”minnets sår” som jag kallat boken. Idag är vi dessutom rätt många första, andra eller tredje generationer krigsflyktingar i Sverige, och våra upplevelser borde få finnas som en del av det svenska.

Mormor tog sitt liv

Två föräldrar som har tvingats på flykt. Vad gjorde det med dem? Och vad har det gjort med kommande generationer? Ebba har intresserat sig för den omfattande förintelseforskningen som visat att trauman går i arv.

– Mormor bodde hos oss, och gjorde min barndom svår. Hon var traumatiserad efter att ha flytt undan ryssen två gånger. Till slut tog hon sitt liv för att få slippa mardrömmarna. Till skillnad från mamma – som var vänd mot livet och kämpade sig fram vid gott mod i det nya landet – var mormor vänd mot döden. Det var faktiskt en lättnad när mormor dog. Mamma blommade upp, och fick några goda år. Missförstå mig inte, min mormor var viktig för mig som barn och det var en självklarhet att vi alla skulle vörda henne, hon var urmodern och utan henne hade varken min mamma, jag eller min storasyster funnits. Jag förstår invandrare som inte vill lämna bort sina gamla föräldrar till ett svenskt äldre­boende. Det är ett slags hederskodex. De har lämnat sitt land och allt de har, och gjort oerhörda uppoffringar för kommande generationer. Det kräver respekt, något svenskarna sällan förstår.

Ebba Witt-Brattström växte upp i en kvinnovärld: mormor, mamma, storasyster och på pappans sida två halv­systrar till. Var fanns pappan?

– Pappa var en rolig söndagspappa, han bodde för sig. Vi hade en bra relation men jag hade svårt att som barn ta honom riktigt på allvar. Vardagens hjältar var kvinnorna. Dessutom gick jag i flickskola med väldigt kompetenta kvinnliga lärare. Men när jag klev ut i livet på sjuttiotalet så var det ändå karlarna som bestämde. Va?! Jag var totalt oförberedd. Flickor skulle hålla truten och vara sexuella villebråd för miso­gyna killar som tog sig själva på skrattretande blodigt allvar. Det är inte så konstigt att jag blev feminist.

Typisk duktig flicka

Ebba berättar om en släkt som talar många språk, åker på bildningsresor runt om i Europa, har ägt datjor vid Svarta havet, stenhus i Lübecks medeltidskvarter och villa i Tallinns finare förort. Kommer hon från en överklassfamilj?

– Nej, nej. Överklass kan man inte vara som flykting. Som flykting börjar man om från början och segar sig uppåt. Dagens invandrare kör taxi även om de varit hjärtkirurger i gamla hemlandet. Mammas första jobb var på textilfabrik i Norrköping, och pappa var flottare i Norrland. Jag växte upp i en arbetarfunkislägenhet i Årsta utanför Stockholm, men gick i vad som då var en privatskola, Franska skolan i Stockholms innerstad. Invandrare vill gärna att barnen går i de bästa skolorna. Franska skolan var dessutom bara för flickor så vi slapp pojkar som tog allt syre i rummet. Jag älskade det.

Ebba var en typisk duktig flicka med höga betyg, och hon har fortsatt jobba stenhårt hela livet. När barnen var små skrev hon på nätterna. Idag är hon 72 år, men arbetskapaciteten är intakt, ­eller nästan, säger hon. En dag utan att skriva på en bok, hålla föredrag eller fundera på en artikel till Expressen kultur, är en förlorad dag.

– Båda mina föräldrar hade lika gärna kunnat dö i ung ålder, som så många av deras jämnåriga i Estland och Tyskland. Istället fick de varsitt bonusliv. Med den bakgrunden är det otacksamt att inte ta tillvara på varenda dag man får leva. Mina föräldrar kände sådan tacksamhet – både mot sitt extra liv och mot Sverige. Min pappa kunde gå till överdrift – som när han skulle ha mig som barn att vifta med en liten tygflagga han bar hoprullad i rockfickan – ifall vi skulle stöta på gamle kungen utanför slottet, när han rastade drottningens pekingeser. En gång, minns jag, lyfte pappa på hatten, varpå kungen lyfte på sin! Vi fullkomligt avgudade gamle kungen.

Med den bakgrunden är det väl lite konstigt att Ebba blev vänster, undrar jag. Men Ebba tycker inte att feminism ska associeras med enbart vänsterpolitik.

– Demokratisk feminism förändrar samhället, men behöver inte vara jätte­vänster för det. I historien är det ofta radikala liberaler som har fört utvecklingen framåt. Jag gick med i Grupp 8 som var en socialistisk kvinnorörelse, det var vad som fanns och jag identifierade mig som socialdemokrat. Men det finns ämnen som skär rakt igenom parti­politiken, som har med kvinnors ekonomiska och sexuella underordning i ett patriarkat att göra. Där ska vi kroka arm med varandra, som som vi gjorde under metoo, oavsett partifärg.

Ebba Witt-Brattström känner sig inte hemma i dagens feminism

Stödstrumporna betraktar hon som sin största feministiska gärning. Ebba Witt-Brattström var, tillsammans med ekonomen Agneta Stark och journalisten Maria-Pia Boëthius, ansiktet utåt för det feministiska nätverket. Dagens feminism känner hon sig däremot inte hemma i.

– Jag är en sådan där ärkefeminist som hävdar att det finns två kön. Och så finns det de som har svårt att välja, och det har jag inga problem med. Där­emot ogillar jag föreställningen att kön skulle vara en samhällelig ”konstruktion”, något man kan lajva, och inte alls biologi. Det är ett hån mot oss kvinnor när exempelvis pappan som led så av könsdysfori att han var tvungen att döda sina två små barn flyttades till en kvinno­anstalt efter att ha bytt juridiskt kön till kvinna.

Din kritik mot könsidentitet har i sin tur gett dig kritik.

– Jadå, så är det. Jag har blivit kallad borgerlig feminist och vit cis-kvinna, vilket lär betyda att jag både är född kvinna och identifierar mig som kvinna. Tydligen jättemossigt. Men jag står fast vid min åsikt – barnamördaren och Vilma kan känna sig som kvinnor hur mycket de vill, men de ska inte avtjäna sina straff på kvinnoanstalt. Det är bara ännu ett knep för att slippa respektera oss kvinnor.

Du är inte förtjust i ordet ”hen”?

– Jag är emot hen. Det påstods att ­ordet skulle påskynda jämställdheten. Men jag har arbetat i Finland, och där har man sagt hen i alla tider, på finska. Men de har inte ett mer jämställt samhälle för det.

”Stödstrumporna är den femte höjdpunkten i mitt liv”

Känner du att du har gjort mycket för den feministiska utvecklingen i Sverige?

– Jag anser att Stödstrumporna är den femte höjdpunkten i mitt liv. De fyra första var att föda barnen. Den lycka jag kände på SVT:s valvaka, när Sverige blev först i världen med en jämställd regering, går inte att beskriva. Och allt det där hade vi åstadkommit från Maria-­Pias köksbord. Men uppmärksamheten runt Stödstrumporna försvann snabbt. Vi finns inte med i historien trots att vi uträttade storverk på jorden.

Du har inte fått tillräcklig kredd för dina gärningar?

– Nej, nej. Det mesta är helt bortglömt, och det är sorgligt för den feministiska utvecklingen. För om vi kunde göra de där sakerna då, så betyder ju det att det går att göra revolution igen. Istället sitter dagens feminister och tjafsar om kön. Någon vill bli tradwife, och en annan tycker att det är feminism att operera sig. Nej det är det inte. Feminist betyder att tänka på andra kvinnor. På dig, mig och sig själv. Oss alla.

Apropå det, hur ska man egentligen förhålla sig till sitt utseende? Du färgar ju ditt hår.

– Ja, men jag gör inget åt mina rynkor. Jag tycker att det ska synas att man har levt och att man inte skäms över det. Plus att jag ser mamma i spegeln varje morgon, och det är ju trevligt.

Ebba fyller på mer te. På soffbordet mellan oss ligger en snusdosa. Salmiaksmak. Jo, Ebba snusar, och undrar:

– Du också? Vill du ha en?

Tycker synd om dagens unga kvinnor

Det kan behövas, en hel del feministisk historia återstår. För lika stolt som Ebba är över Stödstrumporna, är hon kritisk till Feministiskt Initiativ. Initiativet blev ett misslyckande, konstaterar hon idag, tjugo år senare.

– Initiativet blev ett svek mot kvinnorna för att de andra där fokuserade på fel saker. Jag skäms så att jag kan dö för det knappa år jag var med. Varken Maria-Pia eller Agneta ville satsa på Feministiskt initiativ, och det var klokt av dem. Men jag hoppades att det kunde bli en ny fas efter Stödstrumporna. Det var konflikter från start. Jag propagerade för att vi skulle inspireras av historiska 1900-talsfeminister som Fredrika Bremerförbundet, Fogelstadgruppen och Grupp 8. Men det var ingen annan intresserad av. Därmed inleddes den fas som vi fortfarande är inne i. Den som präglas av stridigheter mellan olika fraktioner, och där sexliberalismen har brett ut sig med sin utseendefixering, sina rakade underliv, blekta anus och sitt strypsex.

Hon tycker synd om dagens unga kvinnor som hon menar tvingas in i en värld av nätporr och utseendehets. I det avseendet har feminismen inte gått framåt, utan samhällsklimatet har blivit mycket hårdare.

– Själv tyckte jag att det var hemskt att vara ung kvinna. Sexliberalismens växte runt 1968, och killarna trodde att det bara var att gå på. Jag åt p-piller och vaderna och brösten svullnade upp och sexlusten försvann. Nä, det där slutade jag med efter ett år, och började med pessar istället.

Tillsammans med Horace Engdahl i 33 år

Jag råkar nämna att jag har tappat bort mitt exemplar av ”Århundradets kärlekskrig” och Ebba skuttar iväg till en bokhylla och återvänder med en bok som hon ger till mig. Boken handlar om ett äktenskapligt haveri och är influerad av Märta Tikkanens klassiker ”Århundradets kärlekssaga” från 1978. Många har förknippat boken med Horace.

Ebba och Horace var ett par i 33 år och utgjorde under lång tid ett av Sveriges mest kända kulturpar. När hon skilde sig talade hon om ”några väldigt mörka år”. Många som skiljer sig delar den känslan – vad såg de egentligen hos den person som de tillbringat halva livet med? Hur ska man förhålla sig till det som har varit?

– För det första: man ångrar aldrig sina barn. Tre av dem hade inte funnits om jag inte haft det där förhållandet. Och jag har alltid älskat mitt jobb, mina vänner och många kolleger. Man har ju inte bara en relation i livet – den till sin partner – utan en massa andra, parallella relationer. Det fanns mycket i mitt liv som var bra. Men det första året efter skilsmässan var som att ha en tandläkarborr i magen. När det var som svårast tänkte jag på mamma. Vad skulle hon ha gjort? Jo, hon skulle ha kavlat upp ärmarna. Med tiden blev det lättare och lättare. Jag minns att jag något år efter skilsmässan vaknade en morgon och tänkte: ”Wow, jag har ett liv”.

Borde lämnat tidigare

Se på livet som långt, råder Ebba den som hamnar i en liknande situation. Att ångra delar av sitt liv leder ingenstans.

– Om jag skulle spotta på de åren, skulle jag också spotta på mig själv. Man får hacka i sig att allt inte blir som man tänkt sig. Jag borde förstås ha lämnat tidigare, men först ville jag få ut barnen ur boet. Och det tog sin tid. Jag har fyra söner med ungefär fem års mellanrum, med två män. Den äldsta fick jag vid 25 års ålder, i mitt första äktenskap, och den yngste vid 43. Så jag har varit primärförälder i 37 år. Det innebar att jag alltid hade en liten unge som gillade mig, vid min sida. Vilket var skönt, för i perioder har jag ju blivit så ofattbart hatad som feminist.

Trots det har du aldrig varit rädd att säga vad du tycker.

– Det har väl med min bakgrund att göra. Ryssen kan komma och skjuta dig imorgon, bäst säga vad du tänker idag. Min pappa brukade citera Pippi Långstrump, ”vi lever väl i ett fritt land”. Att få prata fritt är dessutom ett tecken på ett friskt samhälle. Ärligt talat kan jag bli både ledsen och sårad över att kallas argsint och tror det handlar mer om att svenskar har svårt att se kvinnor som auktoriteter. Det är bättre i Finland och Tyskland, två länder där jag också har varit verksam som professor. Jag är väl lite som en typisk tysk akademiker. Jag säger ”da, da, da” med kraft. Sedan säger motståndaren sitt. Därefter går vi ut och tar en öl.
Vi har pratat nonstop i fyra timmar. Ebba medger att hon känner sig lite urblåst, men när vi har sagt hej då kommer arbetsmyran Ebba att slå sig ner vid skrivbordet för att förbereda ett samtal om litteratur som hon ska delta i under helgen. Först tre timmar senare sätter hon punkt och går och lägger sig.