Om jag säger feministikon – vad säger du då?
Undrar jag. Svaret kommer blixtsnabbt:
– Ja tack! Men det är dina ord, jag går inte runt och kallar mig själv ikon.
Ett snett leende under den karaktäristiska röda luggen. Hennes andra kännetecken sitter på näsan – de runda glasögonen. Agneta Stark är en av Sveriges mest tongivande feminister som, vid det här laget, har präglat samhällsdebatten i nästan fem decennier.
Agneta Stark
Ålder: 78 år.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Familj: Ja.
Yrke: Företagsekonom, jurist, författare, feminist och samhällsdebattör.
Läser just nu: ”Marseille 1940” av Uwe Wittstock.
Tittar på: Tysk tv, det är ett kul sätt att hålla tyskan igång.
Blir glad av: Koltrasten på Maria kyrkogård.
Gör mig ledsen: Lögnaktiga påståenden om ekonomi – och de är många.
Aktuell: Arbetar med ett mer personligt material, vill inte säga mer än så. Skriver krönikor i tidningen ETC.
Nätverket Stödstrumporna
Hennes främsta avtryck är kanske att hon var en av initiativtagarna till nätverket Stödstrumporna, och därmed bidrog till att det blev varannan damernas i riksdagen. Efter Stödstrumpornas entré har ingen regering kunnat bortse från ”hälften män” vid makten, dessutom hamnade lönefrågan på agendan. Stödstrumpornas kända slogan löd ju: ”hela lönen, halva makten”. Agneta Stark har dock aldrig tillhört något politiskt parti, även om hon definierar sig som vänster. Och aktivismen har alltid skett vid sidan om arbetet som universitetslärare. Hon har undervisat i ekonomi under hela sitt yrkesverksamma liv, och universitetskarriären kröntes av att hon till sist blev rektor vid Högskolan Dalarna.
I den offentliga debatten har hennes bidrag varit att snacka ekonomi så att de flesta hänger med, men också att bredda synen på siffror och statistik. Att tyda en stickbeskrivning eller fylla i en tipsrad är också matematik, menar Agneta Stark. Hennes pedagogiska framtoning ledde till en egen talkshow i P1, dessutom har hon varit fast skribent i flera tidningar, däribland Svenska Dagbladet och Dagens Arbete. Hon skriver fortfarande krönikor en dag i månaden för tidningen ETC, och nyligen skapade hon återigen uppmärksamhet med en krönika som handlade om hennes gamla käpphäst – det orättvisa pensionssystemet.
Vi ses på Café Bellman, som är Agnetas stammiskafé, och som ligger ett stenkast från där hon bor på Södermalm. Hon är något så unikt som – urstockholmare. Hon växte dock upp på andra sidan stan – på Gärdet, som på den tiden låg så perifert att folk erbjöds tre gratis månadshyror bara de flyttade dit.
– Mina föräldrar gifte sig 1940, och jag föddes 1946, precis efter kriget. Det var oroliga tider och många män gjorde militärtjänst långt hemifrån. Från mina första år minns jag mest kvinnor och barn. Jag växte upp i ett akademiskt hem med långa stockholmstraditioner. Min farfar, Albin Stark, var arkitekt och har ritat många av Stockholms kända byggnader – däribland Östra station, och huset på Birger Jarlsgatan där SVT-serien ”Varuhuset” spelades in. Min pappa var också arkitekt och mamma blev så småningom lärare. I princip hela släkten kom från Stockholm, min mormor är till exempel uppvuxen i närheten av där jag bor nu. När hon skulle sova låg hon och lyssnade på Maria kyrkklockor, och det gör jag också. Jag brukar säga att jag bor mitt i min hembygd.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou: ”Mäns röster värderas alltid högre”
Feministiska lärare
Agneta var ett nyfiket barn, och kunde läsa när hon hade fyllt fyra.
– Det var förfärligt när jag började skolan. Jag skulle inte tro att jag var något, utan fick sitta stilla och följa med när de andra barnen lärde sig läsa. Jag försökte roa mig själv genom att traggla lärarhandledningen längst bak i boken. Som tur är hade jag en farfar som inte begrep sig på barn. Han lånade mig sina böcker – Westernromaner och historieböcker. Så om kvällarna läste jag om kampen om arvet efter Caesar, det var min smala lycka att farfar inte ingick i övertygelsen att barn ska vara särskilda.
På gymnasiet läste hon grekiska och latin på den profilerade privatskolan Nya Elementarskolan. I efterhand kan Agneta Stark se att skolan var en viktig pusselbit i hennes framtida feministiska åskådning.
– Skolan stod för en gedigen feministisk fostran utan att det sattes ord på det. Skolan grundades av Anna Ahlström, som hade disputerat, men som inte fick någon tjänst på universitetet. Istället startade hon en flickskola. Jag har aldrig haft en timmes hemkunskapsundervisning, sådana kunskaper tänkte Anna att vi flickor fick ändå. Istället hade jag kemi och fysik i riktiga labb. Och Anna anställde kvinnliga lärare som var högt meriterade och utomordentligt feministiska. Allt det här påverkade mig naturligtvis. Dessutom fanns ingen konkurrens om en manlig blick, det gick ju inga killar på skolan.
Agneta Stark har examen i juridik och ekonomi
Agneta var ett skinande skolljus, och hade stort A i alla ämnen, utom filosofi, där hon hade litet a. Så där har det fortsatt. Hon har alltid haft mer och bättre meriter än de flesta. Kombinationen läshuvud och ambition har varit tacksam, och för säkerhets skull tog Agneta examen i både juridik och ekonomi – på mansdominerade Handelshögskolan – samtidigt som hon gifte sig, 21 år gammal, och fick barn, 23 år gammal.
– Jag läste sju års grundutbildning i stadig takt och fick barn under tiden – utan barnomsorg. Som gift fick man inga studiemedel, istället fick min man ett hemmamakeavdrag på skatten, av samhället betraktades jag som en hemmafru. För att klara studierna, och samtidigt ha ett litet barn, började jag samarbeta med kvinnorna på Handels expedition. De anmälde mig till de obligatoriska seminarieövningarna, trots att man egentligen skulle gå dit och köa.
Men det var slitiga år. Hon minns när Lars, hennes lille son, högg tag i en bok och sa: ”Stör inte, jag pluggar”.
– Jag satt ju alltid i ett hörn och läste. Samtidigt är det där med att barn ständigt ska stimuleras ett senare påfund. Om man lämnar en unge med lite intressanta saker så är den snart igång. Jag tror att det är bra att ungar får ett självständigt tankeliv och inte frågar föräldrarna vad de ska göra så fort de får lite tråkigt.
Men snart var skilsmässan ett faktum. Agneta och hennes exman passade på när den nya skilsmässolagen trädde i kraft 1974, och tvånget att fastställa skuld togs bort. Tidigare hade man behövt redogöra för varför man ville skiljas – allt från otrohet till lång och varaktig söndring skulle ältas. Agneta och exmaken väntade in den nya lagen, ”det gjorde ju alla vettiga människor”, och så var hon ensamstående mamma med delad vårdnad, även om Lars bodde mer hos sin pappa.
– Det berodde på bostadssituation och annat. Även om jag och Lars talade i telefon varje dag så var smärtan stor. Lars var ju bara fyra år, det var förfärligt.
Första kvinnan att disputera
Agneta började arbeta som lärare i redovisning vid Stockholms universitet. Hon disputerade några år senare, som första kvinna på företagsekonomiska institutionen. Hon har alltid roat sig med att föra statistik över könsfördelningen på sina arbetsplatser. På juridikum utgjorde kvinnorna sju procent, på Handelshögskolan var de tre procent kvinnor.
– Jag stack alltid ut. Det finns fördelar med det, man försvinner ju inte i mängden. Nackdelen är att man aldrig kan komma oförberedd, jag har alltid behövt vara påläst.
LÄS ÄVEN: Anna Charlotta Gunnarsson: ”Blev bortvald för att jag var kvinna”
Du är en riktig pionjär. Först att utnyttja den nya skilsmässolagen, först med att disputera, och så banade du vägen för kvinnor på Handels.
– Ja, jag har faktiskt känt mig som en pionjär. Jag har inte haft några kvinnliga förebilder, i arbetslivet har jag alltid varit omgiven av män.
Är du stolt över det du har åstadkommit?
– Jag är stolt, men det var tungt att alltid behöva vara så synlig och att ständigt känna sig utpekad. När jag hör om unga tjejer som inte vill arbeta så tänker jag att det bara är pladder. Man kan inte titta på sin man och vänta sig försörjning. Om det uppstår en konflikt i förhållandet så förvärras den om man inte är på hyggligt ekonomiskt liknande fot. När jag var ung hade jag ingen egen inkomst och det var inte bra för förhållandet. Jag fick en moderskapspenning som räckte till en tvättmaskin, sedan var jag tvungen att be om pengar, bland annat till studentlitteraturen. Det fick också min mamma göra, ekonomin var en ständig strid mellan mina föräldrar: ”Men du fick ju pengar i förrgår?”, ”Ja, men jag tog en kaffe…”. En kvinna som blir försörjd av sin man tar på sig en stor risk. Mannen kan dö, bli oförmögen att arbeta, hon kan bli förälskad, de kan få ett dåligt förhållande…
”Feminismen idag är så självklar för många”
Tycker du att du har fått tillräckligt mycket kredd för din feministiska kamp?
– Vad är tillräckligt mycket kredd? Det som gläder mig mest är när jag träffar studenter som säger att jag har fått dem att tänka om. Men jag blir irriterad när folk påstår att kvinnosaken aldrig har lett till något bra, eller rentav menar att jämställdheten har gått för långt. Då tar man allt från kvinnlig rösträtt till rätten till studielån för givet. Det är historielöst och provocerande. Feminismen idag är så självklar för många. Men det är precis som med demokrati – man måste ligga i och ständigt fortsätta arbetet. Det går inte att säga: ”Demokratin har vi fixat, så jag tycker inte att det är så viktigt att rösta”.
Som feminist har du blivit häcklad.
– Det få man ta, det gör mig inte så mycket. Men visst har jag blivit utsatt. Jag har dock alltid kämpat för mina rättigheter. På 1980-talet infördes ett marknadslönetillägg. Jag upptäckte att flera mindre meriterade manliga kollegor fick det, men inte jag, trots att jag hade dubbelexamen och var disputerad. ”Oj, vi kom inte att tänka på dig”, sa den ansvarige. Om jag hade haft några illusioner om likabehandling så kom de på skam då.
LÄS ÄVEN: Så mycket kostar män samhället
Agneta Stark har alltid gillat att debattera och tyckt om att slipa på argument. Hon har litat på statistik, siffror och sin egen övertygelse.
– Jag har alltid hävdat att logik är den bästa feministiska strategin, och använt mig av rationella argument. Män inom det högre näringslivet kunde kläcka ur sig saker: ”Det där stämmer inte för min sekreterare säger att…”. Då brukar jag kontra: ”Finns inte bröstcancer bara för att din sekreterare inte har det?”. Med statistik kommer man långt. Men ibland skulle det ha varit skönt att bara ha dragit in huvudet. Jag har sannerligen inte alltid känt för att stå i en tv-studio.
Gift med författaren och journalisten Sven Lindqvist
Efter några år som ensamstående mamma träffar Agneta Sven Lindqvist, en av Sveriges mest kända författare och journalister. Hon har beskrivit honom som sin själsfrände och livs kärlek.
– Sven skrev om mitt disputationsämne i Dagens Nyheter. Han avslutade artikeln med en formulering om att man inte skulle förvänta sig något av döddansarna på företagsekonomiska institutionen. Då skrev jag och min disputationskompis ett brev till honom: ”Hej, här är döddansarna, vi kan nog mer om det här ämnet än du, välkommen till vår institution så kan vi berätta mer”. Och han kom dit. Han blev direkt förälskad i mig, men jag såg knappt honom. En fjorton år äldre, gift karl som dessutom hade hoppat på mig i tidningen. Nej tack! Ett par år senare sågs vi igen, och då hade vi en kort kärlekshistoria. Men sedan gick Sven tillbaka till sin hustru, han ville absolut inte skiljas. Och jag ville inte vara den andra kvinnan. Det tog sju år innan han skilde sig, och då var det vi i 35 år.
Det verkar ha varit ett speciellt förhållande. Jag har fastnat för att ni läste skönlitteratur högt för varandra.
– Sven är och var mitt livs stora passion. Och passionen höll i sig, från första till sista dagen. Det är fantastiskt att ha fått vara med om det. Vi reste, skrev, talade, högläste… Vi hade det intellektuella utbytet och passionen, det är inte så många människor som får vara med om det. Men det fick jag. Sven kommer alltid att vara min bästa människa. Och det var ömsesidigt.
Men för fem år sedan dog Agnetas stora kärlek. Sven Lindqvist blev 87 år och de sista åren plågades han av Parkinsons sjukdom. Han var, som Agneta uttrycker det, ”färdig”.
– Men han var klar i skallen in till slutet. Fem dagar innan han dog fick han läsa en text som jag hade skrivit. Han hade inte så lätt att prata då, men kan kryssade i tre ställen i texten som han tyckte att jag skulle jobba vidare med. Och det var precis de tre passagerna som var svaga.
Att förlora sitt livs kärlek
Hur blev livet för dig när han dött?
– Förfärligt. Det tog fyra år innan jag stod på fötterna igen. Jag kunde hela tiden jobba, men det var oerhört tungt. Att mista sin livspartner är förfärligt.
Blir livet aldrig som förr?
– Nej, inte som det var. Man kan förhålla sig till det nya, det finns fortfarande bra, roliga och intressanta saker att göra. Men det är en klang, ett djup, en dimension i livet som saknas. Jag tröstar mig med det som kloka vänner har sagt till mig: ”Du har fått leva länge med ditt livs passion, det är få förunnat”. Men det går inte att komma ifrån att det finns ett vrålande, stort hål av sorg och saknad. Jag är förstås inte ensam om det här, statistiskt sett så lever kvinnor sista delen av sina liv ensamma. Och nästan reflexmässigt lägger hon till:
– Det är därför pensionsfrågan är så viktig.
LÄS ÄVEN: Hanne blev plötsligt änka: ”Man måste få skratta mitt i sorgen”
Agneta Stark närmar sig 80 år, men är nästan lika aktiv som hon alltid har varit. Hon sjunger i samma kör som hon gjort de senaste fem decennierna, hon träffar vänner, tar del av kultur och inte minst – jobbar. Hon föreläser, debatterar och skriver. Det händer att arbetsdagarna är lika långa som de var när hon jobbade på universitetet. Då gäller det att få ihop vardagslivet.
– När jag är frusen och trött efter en lång arbetsdag brukar jag slänga in en stor potatis i ugnen, sedan tar jag en lång, varm dusch, och när jag blivit människa igen är potatisen färdig. Jag fyller den bakade potatisen med gräddfil, en sillbit, en korvslatt, ja, det jag har i kylen. Efter en lång dag behöver jag något varmt och hemlagat, och en bakad potatis luktar gott i hela bostaden.
”Pensionssystemet är inget annat än ett svek”
En trappa ner bor en annan välkänd feminist – Ebba Witt Brattström. Under pandemin bestämde Agneta och Ebba att de var familj, och började äta middag ihop. Den vanan har hållit i sig, minst tre dagar i veckan ses de växelvis hos varandra. Av resterna från bådas kylskåp brukar de få ihop en härlig trerättersmiddag. Båda är samtidsorienterade och skriver för olika tidningar. Det händer att de pratar pensioner, det är ett ämne som engagerar dem båda. Agneta Stark klagar dock inte för egen del. Hon har haft chefsjobb och därmed varit lönemässigt välförsedd. Hennes engagemang handlar om rättvisa.
– Garantipension får den som har en så låg pension att den annars inte går att leva på. I januari 2024 hade tre fjärdedelar av alla kvinnliga pensionärer garantipension, och en tredjedel av alla män. Pensionssystemet är inget annat än ett svek. Kvinnor har haft eländigt låga löner, och får nu eländigt låg pension. Kvinnorna fick ta hela risken i det nya pensionssystemet, och nu ser vi konsekvenserna av det. När kvinnor blir äldre och behöver vård så kan de inte betala för den. Det är ju ett faktum att män dör tidigare än kvinnor, och att de flesta kvinnor lever ensamma sista tiden i livet. Då lever de enbart på sin pension, medan männen ofta hinner dö när de fortfarande också har tjänstepension.
Kan du inte känna lite bitterhet – du förutspådde ju det här?
– Jag bråkade som attan på nittiotalet, det finns folk som fortfarande är sura på mig för det. De har inte blivit mindre sura för att det visade sig att jag faktiskt hade rätt. Men det blir ju inte jag gladare av.
