Annika konstaterar tidigt i interv­jun att hon inte har några ”trasiga leksaker i bagaget”. Hon växte upp i en trygg kärnfamilj, där föräldrarna – pappa varuhuschefen och mamma läraren, som senare drev populär presentbutik i Gamla stan i Stockholm – levde i ett harmoniskt förhållande.

– När jag tittar på den lilla flickan som var jag så ser jag en tjej med bra självkänsla. Jag var ganska kavat. Jag hade en självklar plats. I skolgårds­hierarkin var jag respekterad av rökrutebrudarna, men jag stod inte själv i rökrutan. Jag kände mig hemma överallt, och trivdes bland alla sorts människor. Så är det fortfarande. Man formas ju när man är liten, och jag fick tryggheten med bröstmjölken.

Annika Jankell

Ålder: 63 år.
Familj: Det är jag, mina tjejer Félice och Happy, deras barn och respektive, min särbo Ronnie och min brorsa och hans familj.
Bor: I ett k-märkt radhus i Gamla Enskede.
Yrke: Programledare och journalist. Driver WAKAI, ett nätverk som lyfter kvinnor 45 plus.
Bakgrund: Programledarkarriären inleddes på 80-talet med musikprogrammet ”Listan”. På TV4 har hon bland annat programlett ”Direkt från Berns”, ”TV4 Weekend” och ”Nyhetsmorgon”. Hon har också varit redaktör för SJ:s tidning ”Kupé”, lett Sveriges Radios ”Svensktoppen”, ”Jankell i P4” och varit programledare för ”Melodifestivalen”.
Aktuell: Programledare för Sveriges Radios ”Melodi­krysset” som firar 60 år. Under vecka 44 kommer program­ledarna ­­– ­Anna-Charlotta Gunnarson och Annika Jankell – att åka hem till trogna kryssare och sända programmet därifrån.

Annika är självklar också på Östermalmskaféet där vi ses. Hon kramas med en gammal kollega, och hälsar glatt på programledaren Peter Settman som råkar sitta vid bordet bredvid. ­Efter intervjun ska hon hasta till Sveriges Radio för att jobba med ”Melodi­krysset”. Dagen kommer att avslutas med ett mingel, hon är bjuden till Babsans relea­sefest för nya självbiografin. Hon har häcken full med andra ord, men utstrålar noll procent stress. Hon är här och nu, och låter timmarna gå.

”I många branscher är man uträknad efter 45, och det är helt stört.” Foto: Peter Knutson

Programledare för ­”Melodi­krysset” som firar 60 år

I höst är det särskilt hektiskt – ­”Melodi­krysset”, som Annika programleder, firar sextio år. Det är ett av Sveriges Radios största program, med 1,5 miljoner lyssnare varje vecka.

– Jag tänker kors och tvärs hela ­tiden. Lodrätt och vågrätt. Jag och Anna Charlotta Gunnarson är ju inte bara programledare, vi konstruerar också kryssen. Det är både kul och knepigt. Vi måste förhålla oss till svartrutor, bindningsord, olika epoker, genrer, kön… Om en enda bokstav blir fel så faller allt. Men jag har gjort det i över tre år nu, så jag börjar bli van.

Att vara frilansare och ha så mycket jobb också när man har passerat sextio är ingenting som man kan ta för givet, konstaterar Annika. Därför har hon startat nätverket WAKAI, som på japanska betyder ungefär ”ung i hjärtat”.

– I många branscher är man uträknad efter 45, och det är helt stört. Samhällets föreställning om en femtioåring baseras på något väldigt gammalt. Tidigare kanske man fejdade ut vid femtio, då många ansåg att det var en hög ålder. Dagens femtioåringar pluggar, startar företag och är nyfikna på livet. WAKAI lyfter en generation som tidigare var uträknad på arbetsmarknaden. Just nu håller vi på att skapa en jobbplattform för 45-plussare.

Annika Jankell och Anna Charlotta Gunnarsson programleder ”Melodikrysset” och skapar alla kryss. Foto: TT

Vi befinner oss i ett paradigmskifte, menar Annika. Vi är generationen som vuxit upp i en analog värld, men som konverterat till det digitala.

– Den yngre generationen fick digitaliseringen helt naturligt, som att prata svenska, men för oss som inte växte upp med den, är det lite som att behöva lära sig ett nytt språk. Nuförtiden måste vi underordna oss kidsen – det är ju de som står för den digitala expertisen. Vår auktoritet har försvunnit. Numera måste vd:n rådfråga den 23-årige it-­experten, samtidigt tror jag att unga vuxna behöver en mentor med livserfarenhet. Vi behöver varandra.

Ville bli skådespelare men pluggade journalistik

Som liten ville Annika bli balettdansös. En knäskada i tonåren satte dock stopp för danskarriären. Dessutom var hon dedikerad teatern, och drömde om Scenskolan.

– Men jag var rädd för att misslyckas och vågade inte utsätta mig för provet. Jag tog den säkra vägen, och blev journalist. Drömmen om teatern var så viktig för mig att jag inte ens vågade testa. Jag ångrar ingenting, men ibland kan jag fundera över hur livet som skåde­spelare hade varit.

”Jag har alltid varit ensam med mina döttrar, och eftersom det var som det var runt Thorsten blev jag en lejonmamma. Jag var fast övertygad om att mina barn skulle ha en bra uppväxt.” Foto: Peter Knutson

Istället har du två döttrar som tog över din dröm. Félice Jankell, 33 år, och Happy Jankell, 31 år, är båda etablerade skådespelare.

– Och då ska du veta att jag inte har pushat för det. Jag har verkligen inte varit mamman som tagit med dem på auditions. Tvärtom. Båda två hittade själva till teatern. Framför allt Flisan, min stora flicka – alltså det var givet att hon skulle hålla på med teater. Det handlade inte om att hon var en teater­apa, utan om att hon blev helt uppslukad av teaterns värld. Det såg jag redan när hon var jätteliten och vi började gå på tittut-teater.

Annika Jankell är nära sina två döttrar

Det är Thorsten Flinck som är ­pappa till Annikas döttrar. Han, som när han antogs till Scenskolan var skolans yngste elev – någonsin. Sedan blev han en av våra mest kända – men också skandal­omsusade – skådespelare. Med honom fick Annika – den trygga familjeflickan – två barn: Félice och Happy. Annika refererar till henne och tjejerna som ”trojkan”. För det var hon och döttrarna. Thorsten var pappa på avstånd, så småningom allt mer uppslukad av sitt missbruk, som inte sällan skildrades på löpsedlarna. Annika konstaterar att hon och döttrarna är ”sjukt nära” varandra.

– Vi är så nära att det kryper innanför alla integritetsgränser. Det är verkligen vi, och så har det varit från början. Jag har alltid varit ensam med dem, och eftersom det var som det var runt Thorsten blev jag en lejonmamma. Jag var fast övertygad om att mina barn skulle ha en bra uppväxt. Punkt. Det var självklart för mig att de skulle ha en lika bra uppväxt som jag hade haft det i min trygga uppväxt.

Med döttrarna i London, 2024. Foto: Privat

Det är höga krav.

– Jo, men vi människor har ganska mycket power när det behövs. Min bästa läggning är nog att jag är ognällig. Och jag väljer mina krig, kanske är det en lat sida hos mig? Det kunde vara kaos där ute, men här inne – säger ­Annika och formar armarna i en cirkel – så hade vi det bra.

Thorsten Flinck var pappa på avstånd

I nästa andetag konstaterar hon att man aldrig ska slå sig för bröstet och säga att man har lyckats.

– Självklart kan jag aldrig jämföra min barndom med mina döttrars. Jag har inte haft en farsa som är narkoman och som har synts på löpsedlarna. Jag har inte haft en mamma som står i hallen när de ska sova och säger till pappa: ”Du vet regeln, du kommer inte in över tröskeln påtänd” och så blir det bråk och höga röster. Jag har inte haft en pappa som aldrig är där, men som plötsligt dyker upp på en skolavslutning och inte är hundra. Och alla vet att det är Thorsten Flinck, och folk glor och mina döttrar tycker att det är jättepinsamt. Det är klart att Happy och Flisan har upplevt saker som jag inte kan relatera till. Men jag gjorde allt jag kunde för att skydda dem. Jag hade mitt lilla nätverk av kompisar som ringde om Thorsten syntes på en löpsedel. Då släppte jag allt och kastade mig till skolan, och hämtade tjejerna i taxi så att de inte skulle behöva läsa.

Du har verkligen kämpat.

– Ja, det kan jag nog säga. Jag kunde inte riktigt identifiera mig med andra ensamstående mammor där det fanns en pappa som tog barnen varannan vecka. Bara en sån sak som att kunna be den andra föräldern om hjälp med vardagsbestyr, fixa nya vinterstövlar, gå på föräldramöten, natta, hjälpa till på barnkalas, läxhjälp … men jag har tack och lov aldrig känt mig som ett offer.

Annika Jankell utmanade sin trygga uppväxt

Vi börjar prata om att söka sig till trygghet om man kommer från ett trasigt hem, och att våga söka sig till äventyr om man inte gör det. Annika utmanade sin trygga uppväxt genom sina olika val i livet, medan hennes äldsta dotter, Félice däremot lever i kärnfamilj med man och två söner.

– De är två väldigt ansvarsfulla och kärleksfulla jämställda föräldrar, vilket är så tryggt och fint att se. Min analys är att jag har injicerats med trygghet från min uppväxt, och därför står jag stadigt på marken. Jag har varit med om så många situationer med Thorsten som andra kanske inte skulle stå pall för. Jag har försökt ta allt med något slags lugn, jag har inte blivit hysterisk. Men jag skulle nog inte ha klarat det om inte mina föräldrar haft min rygg. De ställde upp i vått och torrt. Det gjorde även Thorstens mamma. Hon var en fantastisk människa, helt underbar både som svärmor och farmor.

Annika och männen i hennes liv – nuvarande pojkvännen Ronnie Åström, barnens pappa Thorsten Flinck och exet Robert Wells, 2016. Foto: Privat

Annika Jankell är tillsammans med Ronnie Åström

Tidigare var Annika ihop med pianisten Robert Wells i många år, och numera är hon tillsammans med Ronnie, också han musiker. Annika tycker att det är självklart att hålla kontakten med sina ex. Hon fiskar upp mobiltelefonen ur väskan och visar en bild från yngsta dotterns studentmottagning. Där står de på rad – Robert Wells, Thorsten Flinck och Ronnie. På nästa bild ligger Annika i deras armar. Alla fyra skrattar.

– Det blev en underbar spontankonsert i min lilla trädgård. Robban hade ett elpiano i bilen, Ronnie är gitarrist som har kompat och jobbat med både Robban och Thorsten tidigare. Och Thorsten, den gamle mellofinalisten bara: ”Fan vi måste ju köra något ihop”.

Annika talar om livet som en järnvägssträcka med olika stationer. Hon vill ta med sig något från varje station.

– Jag vill ha kontakt med alla som har betytt mycket för mig, det känns tryggt. Både Robban och Ronnie var med på min äldsta dotters bröllop. Robban är som min kusin, och för alltid en familjemedlem.

”Mamma tog hand om mig när jag var liten, nu får jag bli mamma till min mamma. Vi bodde ihop i ett och ett halvt år.” Foto: Peter Knutson

Thorsten Flinck – en av livets största kärlekar

Berätta om när du träffade Thorsten, säger jag, och Annika lyser upp. Han må vara en person som många har en åsikt om, men för henne är han barnens pappa och en av livets största kärlekar. Deras förälskelsetid minns hon som ”fantastisk”.

– Jag jobbade på TV4 då och hade fått frågan om jag – i all enkelhet och med typ noll kronor i budget – kunde göra ett program inför Oscarsgalan. Jag antog utmaningen och försökte hitta på något kreativt. Jag kom på att jag skulle ställa två frågor till ett pärlband av Sveriges hetaste skådespelare och regissörer och sedan klippa ihop intervjuerna. Jag fick med mig allt och alla – Lars Norén, Lena Endre, Margaretha Krook… you name it. Scriptan föreslog att vi skulle ha med ”den där Thorsten Flinck, han är ju så snygg”. Och jag bara – vem är det? Jag hade ingen aning, jag var bara fokuserad på att mitt pressade körschema skulle hålla.

Under en och samma dag gjorde hon intervjuerna – på Dramatentrappan. Annika minns bara ett flöde av människor, men dagen därpå hade hon ett meddelande på sin telefonsvarare.

– På den tiden fanns ju inte mobiltelefoner, utan man talade in på en fast telefonsvarare. En mörk röst strömmade ut i rummet: ”Det här är Thorsten Flinck, vi träffades igår och jag är väldigt angelägen om att du ringer mig”. Jag tänkte att han nog ville ha betalt för den korta enkätintervjun. Det kan han glömma, tänkte jag. Så jag ringde inte upp. Nästa dag upprepades exakt samma sak. ”Jag vet inte om du fick mitt meddelande igår…”. Vilken ettrig en, tänkte jag. Och ringde inte upp. Dag tre kom jag hem precis när han läste in sitt meddelande, och då lyfte jag på luren. Vi pratade i åtta timmar i sträck.

Paret började dejta. Det var promenader på Djurgården och långa samtal på lokala pizzerior. När Annika hade flyttat till en ny lägenhet dök Thorsten upp med nybakat bröd och salt. Han undrade: ”Vill fröken Jankell ha ett barn med mig?”. Precis som Strindberg sa till Harriet Bosse. Ett år senare föddes Flisan.

”Själv­destruktiviteten raserade allt”

Nu för tiden är Annikas kontakt med Thorsten ganska sporadisk. Hon konstaterar att det är oändligt sorgligt att han aldrig fått ordning på sin missbruksproblematik.

– Jag kämpade in absurdum, det tog lång tid innan jag gav upp hoppet. Idag tänker jag på Thorsten som en av de mest fantastiska människor jag har mött. Jag minns hans otroliga närvaro, och att han var så snäll. Och humorn! Vi har skrattat så mycket. Men själv­destruktiviteten raserade allt. När man har missbrukat så länge vet man till slut inte vem man är när man inte gör det. Då kommer ångesten och tankarna på allt i livet som man har missat, och man måste fly till drogerna igen. Det blir en väldigt ond cirkel.

Annika med sin mamma och de två döttrarna Happy och Félice,1998. Foto: Privat

Vi pausar samtalet en stund när Peter, fotografen, anländer. Peter berättar att han har varit tvungen att avliva sin älskade hund Charlie. Annika lyssnar och säger tröstande:

– Älskling, vad jobbigt. Men det finns något barmhärtigt i det du gjorde, tänker jag. Människor ska ju till varje pris hållas vid liv, och så ligger de där och lider och har noll komma noll livskvalitet den sista tiden. Samtidigt förstår jag att smärtan är oändlig för dig. En hund är ju både en familjemedlem och bästa vän.

Flyttade in till sin mamma när hon fick Alzheimers

När Annikas mamma fick Alzheimers gjorde Annika allt hon kunde för att mammans sista tid i livet skulle bli så bra som möjligt. Hon följde sin inre kompass och det som kändes rätt i magen, och tog sitt pick och pack och flyttade in i mammans lägenhet.

– Mamma var en helt otrolig männi­ska. Min bästa vän, och en riktig Florence Nightingale-typ. Hon var enormt omtänksam, men också kreativ och social. Alla mina kompisar var på hennes begravning, och alla hade sin egen relation med henne. Mamma var lärare och tog ofta hem elever som mådde dåligt. Hon var verkligen en person som såg dem som stod längst bak i klassrummet.

Annika i lekparken med döttrar och barnbarn, 2024. Foto: Privat

Några år tidigare hade mamman börjat visa tecken på att det var något som inte stämde. Hon, som alltid hade varit så bra på att laga mat och gärna samlade tio, tolv personer på söndagsmiddag, förlorade plötsligt förmågan att beräkna. Hon kunde ha lagat ett berg av kött, men bara kokat tre potatisar. Och hon, som alltid varit så noggrann med pengar och knappt kunde sova om hon var skyldig någon tio kronor, började plötsligt få brev från Inkasso.

– Någonstans tror jag att mitt undermedvetna förstod, men jag hittade hela tiden anledningar: ”Hon är trött, hon kom ju hem sent igår”, ”Sådär kan jag också göra”. Men till slut lurade jag henne till en minnesutredning, och det var solklart att hon hade Alzheimer. Det funkade inte riktigt med hemtjänsten, mamma blev orolig och stressad av all ny personal. Då bestämde jag mig. Mamma tog hand om mig när jag var liten, nu får jag bli mamma till min mamma. Vi bodde ihop i ett och ett halvt år.

Kärleksfullhet går i arv

Kärleksfullhet går i arv, tror Annika. Det mamman gjorde för Annika, gör hon själv för sina döttrar. Och de för henne.

Så dina döttrar kommer en dag bo med dig om det skulle behövas?

– Lätt, haha. De är redan så omtänksamma och pyssliga. Nu är det jag som är familjens tonåring. ”Du måste ta taxi, det är inte lika tryggt med Uber”, säger de. När jag var på väg hem, sent som vanligt, häromkvällen kom det ett sms: ”Köp inte middag, den är på väg”, och så kom det ett matbud.

När Annika skulle bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, för något år sedan, hade dottern Happy tagit reda på vilken tid taxin till Arlanda var beställd. Där stod hon – tidigt på morgonen – med massa snacks och mat till flygresan.

– Och vet du vad hon hade gjort? Hon bor i mammas gamla lägenhet, och där finns ju mammas gamla brudbukett från 1958. Happy hade omsorgsfullt packat in halva buketten i en plastpåse. Hon vet hur mycket jag har sörjt mamma, och hon sa åt mig att lägga blommorna på toppen – ”för uppe på sex tusen meter kommer du aldrig att vara närmare mormor”. Blommorna blev min motivator för att ta mig till toppen. Sista etappen var en enorm strapats för jag drabbades av höjdsjuka. När vi äntligen nådde toppen började vår lilla bergsbestigargrupp ta bilder och fira. Själv var jag så utmattad att allt jag orkade med var att leta reda på en bergsskreva där jag lade blommorna. Sedan började jag omedelbart att gå ner igen. Jag kräktes och var jättesjuk, men hela tiden tänkte jag på mamma, Flisan och Happy.