Annies mamma drabbades av alzheimer: Demensen gjorde henne snällare

När covidsmittan förlamade vårt samhälle 2020 skrev Annie Reuterskiöld en krönika om hur det är att ha en anhörig på ett äldreboende – och smärtan i att inte kunna hälsa på.

Aldrig har hon fått sådan respons från läsarna som hon fick då, trots att hon varit yrkes­verksam som journalist i över 20 år.

– Jag såg ett behov i de mejl jag fick, dels av att känna igen sig i min berättelse men även att själv få uttrycka sina egna tankar och känslor, beskriver Annie.

Hon insåg att det fanns en längtan efter en bok i ämnet, en bok hon både ville och behövde skriva. Den blev också ett sätt att göra upp med svåra minnen som skapat ett känslomässigt avstånd mellan henne själv och mamma Eva, som levde sina sista år på ett särskilt boende, på grund av demenssjukdom.

Annies förhoppning om en försoning dem emellan ställdes på sin spets när covid tog sig in på mammans äldreboende, Silverhöjden. Annie var rädd att förlora sin mor i förtid till pandemin, innan de kommit varandra närmare igen.

– Jag kände att det fanns så mycket som var obearbetat emellan oss och som stod i vägen för en bra relation, säger hon.

Fick diagnosen alzheimers sjukdom vid 63 års ålder

Mammans demenssjukdom började långt innan hon var tvungen att flytta till ett särskilt boende för att klara sig i vardagen, beskriver Annie. Hon hittade inte längre till för henne välbekanta platser, gick vilse, slutade göra saker som att laga mat – kanske för att hon var osäker på hur hon skulle göra. Det här pågick och eskalerade i något år innan mamman fick diagnosen Alzheimers sjukdom. Då var hon 63 år gammal.

– Hon bodde kvar i sitt hem med hjälp av hemtjänst i några år till efter det. Men de sista åren i sitt liv bodde hon på ett äldreboende.

Annie berättar att mamman hade det bra på “hemmet” och blev väl omhändertagen. Mamma Eva var omtyckt och personalen uppfattade henne som glad, snäll och rolig.

– Demensen gjorde mamma snällare och mildare, konstaterar Annie, som inte längre behövde vara på sin vakt mot moderns tidigare så oberäkneliga ilska. Den sidan hade filats ner av det skadliga protein som nu berövade hennes hjärna på minnen, skriver
Annie i boken.

– Minnesförlusten, orsakad av sjukdomen, befriade henne kanske från sådant i det förflutna som skavde och gjorde ont, funderar Annie.

Bara skalet fanns nu kvar av det som tidigare varit en energisk kvinna med aptit på livet. Mamman satt där i stolen mittemot – men ändå inte. För vem är man utan sina minnen, frågar sig Annie och försöker sig på ett svar:

– Man är fortfarande någon, en människa, men befinner sig nu i en annorlunda, obegriplig värld.

– Vid demens förlorar man ju även perception, det vill säga hur man uppfattar det som händer runt omkring. Tolkningar man tidigare har gjort i livet upphör, finns inte kvar.

Annie tror att mamman var rädd för närhet och att när den rädslan försvann tillsammans med minnet om varför, så vågade hon visa kärleken till sin dotter på ett annat sätt.

Ständiga uppbrott

Sin uppväxt skildrar ­Annie som en period av ständiga uppbrott och flyttar någon annanstans. Många män passerar förbi. Mamman förlovar sig sex gånger och gifter sig fyra. Hon får fyra barn med tre olika män och det var stor åldersskillnad mellan syskonen. Även på “hemmet” hittar hon kärleken igen, tyvärr dör mannen knall och fall av sjukdom.

Även en hel del drama var vardag i uppväxthemmet, berättar Annie.

– Mamma tyckte att jag svek henne när jag flyttade hem till pappa. Men det var så stökigt hemma hos mamma att jag inte längre kunde bo kvar. Jag var djupt involverad i hennes relationsproblem och hur de skulle lösas. Att det var ohälsosamt förstod hon inte.

– Mamma bara “gjorde” utan närmare eftertanke.

Det har tagit år av ­terapi för Annie att få syn på det här mönstret.

– Mamma kunde säga riktigt elaka saker ibland, sådant sätter med tiden sina spår och ger sår, säger Annie.

– Hon kunde bli väldigt arg och rikta anklagelser mot mig som person, som att jag bara tänkte på mig själv eller hade förstört hennes liv.

Eftersom ingenting i tillvaron är bara svart eller vitt, fanns det förstås en helt annan sida hos hennes mamma Eva också, som varit yrkesverksam som lärare:

– Hon var oftast en fantastisk människa att vara tillsammans med. Rolig, charmig och avslappnad. Det smittade av sig. Hon var som en sol i våra liv på många sätt.

Men, som sagt, inte alltid …

För att skydda sig själv drog sig Annie alltmer undan umgänget med mamman när hon som ung vuxen flyttat till egen lägenhet. Vilket i sin tur skapade ett avstånd dem emellan där de inte riktigt såg eller förstod varandra längre.

– Mamma tänkte nog att jag inte brydde mig om henne.

I efterhand håller Annie det för otroligt att det skulle ha varit möjligt att hela det som var sårigt i deras relation, även om mamman haft minnet i behåll:

– Hon skulle aldrig ha sagt något i stil med “det måste ha varit jättejobbigt för dig”. Hon förstod helt enkelt inte sitt ansvar gentemot oss barn.

Ny väg till gottgörelse

Under de år som mamman tillbringade på äldreboendet upptäckte Annie till sin glädje att det finns andra vägar till gottgörelse.

– Mammas oerhörda glädje över mina besök på äldreboendet läkte något inom mig. Liksom att hon alltid sa att hon älskade mig när jag var där och hur mycket hon tyckte om mig.

– Jag insåg att kärleken alltid funnits där, men att mamma saknat förmågan att förvalta den.

13 år efter diagnosen tog demenssjukdomen mammans liv. Annie hade vakat vid hennes sida i nästan en vecka tillsammans med sin yngre bror.

– Demens är kanske mest smärtsamt för den som är anhörig, att man förlorar någon bit för bit under lång tid, säger Annie.

När döden kom för att hämta mamma Eva så var Annie för tillfället inte där. Men hon har slutit fred med sin frånvaro.

– Jag hade suttit vid hennes sida i så många dygn att hon kände min närvaro ändå, tror Annie.

– Visst ville jag finnas där, men främst ville jag medan mamma levde överbrygga
avståndet som jag kände att jag hade skapat mellan oss och få vara henne nära själsligt igen, innan hon
gick bort.

Det tycker Annie att hon lyckades med.