Karin Adelsköld om sitt nyktra liv: ”Det är så jäkla skönt att slippa dricka”

En äldre luggsliten man på en parkbänk. Med sin nya bok ”Jag tycker det är tungt nu” hoppas Karin Adelsköld kunna krossa denna innötta schablonbild av en alkohol­beroende person. 2025 års typiska alkoholist ser helt ­annorlunda ut, menar hon.

– Det är en medelålders, välutbildad och högpresenterande kvinna. Att vi fortfarande inte pratar om det gör mig upprörd. Kvinnors alkoholism ser väldigt sällan ut som mäns alkoholism. Och dessutom upplever jag att skammen nästan är ännu större för kvinnor än vad den är för män.

Karin om någon borde veta. Skamkänslorna över det egna drickandet tvingade in henne i en livslögn där hon använde alla upptänkliga strategier för att rättfärdiga sitt missbruk. Men när inleddes egentligen hennes osunda relation till alkohol?

Kanske var det redan i högstadiet då föräldrarnas egengjorda maskrosvin som Karin knyckt med sig hemifrån gav henne självförtroende att ta kontakt med killen som hon länge varit kär i på avstånd. Kanske var det när hon som student i Lund varje helg festade loss med sådana som drack långt mycket mer än hon själv. Eller kanske var det när hon som stressad småbarnsmamma sökte tröst i lådvinet.

Så här i efterhand är det omöjligt för Karin att peka ut en exakt tidpunkt. Ännu svårare är det att i retro­spektiv avgöra när hennes ­alkoholkonsumerande övergick i missbruk.

Alkoholfri – men inte nykter

Under de första åren efter ­yrkesskiftet från journalist till ståuppkomiker blev det en vana att varva ned med ett glas vin eller två efter giggen. De liberala alkoholvanorna fick hennes nya pojkvän att reagera. När han kun­gjorde att han tyckte att Karin drack som en alkoholist blev hon först förnärmad.

Sedan bestämde hon sig för att sluta dricka – inte för att hon ansåg att pojkvännen hade rätt i sin analys utan för att bevisa för både honom och sig själv att hon faktiskt kunde klara sig utan alkohol. Det kunde hon också, i hela fem år. Under denna tid missionerade Karin friskt om nykterhetens förtjänster i offentligheten och blev ambassadör för kampanjen Vit jul.

– Jag hamnade till och med på omslaget till en nykterhetstidning. ”Sveriges ­roligaste kvinna – och helnykter” löd rubriken. Det är intressant att inte ens nykterhetsrörelsen tänker att nykterhet kan vara rolig.

Att Karin var alkoholfri under fem års tid var inte detsamma som att hon var nykter, understryker hon.

– I efterhand kan jag se att jag dämpade min ångest med annat. Jag jobbade extremt mycket, var på sociala medier i stort sett dygnet runt och var oerhört passionerad i kärleks­relationen som jag levde i. Det var det som i alkoholens frånvaro gav mig kickar. För mig var inte alkoholen grundproblemet, den var lösningen på mina problem. När jag under de här åren tog bort spriten ur ekvationen hittade jag i stället andra lösningar.

2–3 glas vin efter jobbet

Att hon som hållit så hög svansföring i nykterhets­frågan skulle börja dricka ­alkoholhaltiga drycker igen förväntades nog inte av någon, allra minst av Karin själv. Ändå var det så det blev.

I kölvattnet av utmattningsdepression och en kraschad kärleksrelation flyttade hon tillbaka till Stockholm från Östersund. Efter en längre sjukskrivning började hon ­arbeta mer än vad hon egentligen kände sig redo för. När coronapandemin lade sin kvävande filt över hela nöjes­branschen tog Karin ett springvikariat på radion för att klara uppehället. Då hon efter de fullspäckade arbetsdagarna kom hem självmedicinerade hon emellanåt med två, tre glas vin.

– Drickandet blev ett sätt att hantera livet och stressen. Stressen över att inte ha ett jobb, stressen över att inte bli frisk och sedan stressen på radiojobbet. Jag drack helt enkelt för att stressa av, förklarar hon.

När jag undrar när drickandet började spåra ur opponerar sig Karin:

– Du och många andra vill gärna klassificera alkoholmissbruk utifrån hur många centiliter man sätter i sig. Men alkoholism handlar inte om hur mycket man dricker utan om hur man dricker. Själv lade jag betydligt mer energi på att kontrollera drickandet än på själva drickandet i sig.

Successivt blev Karins förhållningsregler kring ­alkoholen allt frikostigare. I bakhuvudet fanns dock en varnande röst som gång på gång manade henne att kryssa i tidningarnas alkoholtester. När testresultatet tillkännagav att hon drack för mycket löste hon det hela genom att gå tillbaka och modifiera sina svar för att få det resultat hon ville ha. För nog hade hon väl ändå överdrivit sitt vinintag första gången?

Lika skicklig som Karin var på att förneka beroendet för sig själv var hon på att dölja det för människor i sin närhet. För att slippa få misstänksamma blickar drack hon ytterst måttfullt i sociala sammanhang och sparade sig tills hon kom hem och kunde svepa i sig mer utom synhåll för andra. På samma sätt passade hon på att fylla på glaset medan hon lagade mat till sin dåvarande partner Anders, som befann sig i ett annat rum eller när han gick på toaletten, för att sedan ställa undan den mer ­eller mindre urdruckna flaskan längst bak i ett skåp.

Mådde psykiskt och fysiskt dåligt

Hennes förslagenhet fick önskad utdelning: Ingen frågade någonsin rakt ut om Karin hade problem med alkoholen, vilket hon i dag beklagar.

– Det är ingen annans skyldighet att uppmärksamma att man dricker för mycket. Men visst hade jag önskat att någon hade upptäckt att jag hade problem och på­talat det. Jag hade säkert blivit ­jättesur, men i förlängningen hade det nog kunnat hjälpa till att få mig att komma till insikt om mitt beroende.

Karins eskalerande rödvins­konsumtion fick omfattande konsekvenser.

– För min omgivning var nog utbrotten som jag fick när jag var bakfull det värsta. Min dåvarande partner Anders var den som fick ta mest av mina elakheter. För min egen del var konsekvenserna att jag mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt att det var galet. Jag hade oerhörd ångest, sov jättedåligt, fick usel självkänsla och hade inga framtidsdrömmar. Beroendet dödade livsgnistan. All energi gick åt till att tänka: När ska jag dricka, och hur mycket får jag dricka? Men framför allt: Jag får INTE dricka!

Med tiden började Karins drickande även få fysiska följdverkningar. Inte minst protesterade magen. Eftersom hon gjorde en hälsosatsning och med undantag för vindrickandet levde sunt kunde hon inte begripa varför hennes kropp var i uppror.

– Jag tänkte att eftersom jag var så himla hälsosam kunde jag väl ändå få dricka vin. Dessutom inbillade jag mig att vin var bra för blodomloppet och det ena med det andra. Jag satt aktivt och letade efter studier som gjorde gällande att vin var nyttigt. Alkoholism är i högsta grad självbedrägeriets sjukdom.

Kunde inte sluta dricka

Den inneboende kritiska rösten som ifrågasatte om Karin verkligen hade sitt drickande helt under kontroll ljöd allt svagare, men i oktober 2020 lyckades den ändå övertyga henne om att ta en vit månad. Bara tre dagar in i den vita månaden gav Karin efter för abstinensen och korkade upp en flaska vin som stod undangömd i skafferiet.

– Då blev jag livrädd! Jag som alltid har haft en enorm självdisciplin och kunnat göra vad som helst bara jag bestämmer mig kunde inte sluta dricka. Det gick bara inte! Varje morgon lovade jag mig själv att jag inte skulle dricka, men vid fyra, fem på eftermiddagen gjorde jag det ändå. Alkoholen hade inte heller samma effekt som förut. Jag fick inte det där lugnet som den tidigare hade gett mig. Ändå förstod jag inte att jag hade ett beroende. Det tog ett halvår till innan jag fattade att jag var alkoholist.

Under den tiden gick Karin ner sig djupare i beroendesjukdomen. Hon sjukskrev sig långa perioder och lät lägenheten förfalla.

Vaknade blodig

En decembernatt gick allt över styr. Karin vaknade upp på golvet, blodig i huvudet och med stora blåmärken på ryggen. Först mindes hon inte vad som hänt, men långsamt började hon erinra sig att hon under en middag med särbon Anders ensam druckit upp två flaskor vin och två flaskor starkvins-glögg, varpå de hamnat i bråk.

Grälet hade kulminerat i att Karin under våldsamma former kastade ut Anders ur lägenheten och stod och skrek efter honom i trapp­huset. Hon, den duktiga flickan, som alltid varit så mån om att visa upp ett oklanderligt yttre hade fullständigt tappat koncepterna.

– Att få en blackout och vakna upp blodig på golvet är bara något som alkoholister gör, tänkte jag. Jag är tacksam över att det hände, men framför allt är jag tacksam över att jag lyssnade på rösten inom mig som sa att det här går inte mer.

Utan uppvaknandet som kom i händelsens fotspår tror Karin att hennes beroendesjukdom hade lett henne i det totala fördärvet.

– Då hade jag nog inte levt i dag. Eller jag kanske hade levt, men inte i många år till, rättar hon sig.

– Förmodligen hade jag inte supit ihjäl mig. De flesta alkoholister dör i någon olycka eller begår självmord. Och jag var redan otroligt trött på livet. Hade jag fortsatt att dricka bara något år till, vem vet vad som hade hänt då.

Gick kurs hos My Skarsgård

Den första tiden utan alkohol kändes livet tomt och färglöst. Trots att hon inte rört en vinflaska på fyra månader mådde Karin fortfarande nästan lika dåligt som under perioden hon druckit.

Hon ringde och beklagade sig för en kompis som tipsade henne om att anmäla sig till en kurs om beroende hos läkaren My Skarsgård. Men inte kunde väl hon som var en offentlig person och hade ­talat vitt och brett om sin nykterism låta sig avslöjas som en inbiten vinpimplare?

Desperat försökte Karin övertala My att få gå kursen enskilt och inte i grupp. Men My Skarsgård lät sig inte bevekas utan framhärdade att ”alla börjar med helgkursen, ingen undantagen.” Helgen på Mys idylliska kursgård skulle komma att bli livsförändrande för Karin.

– Eftersom jag inte visste hur beroende fungerade hade jag innan dess trott att jag med tiden skulle kunna lära mig att dricka sunt. Men på kursen fick jag kunskap om att det inte går. Som alkoholberoende kan man aldrig lära sig att dricka normalt. Sjukdomen är kronisk, men det går att hålla den i schack. När man accepterar det blir livet så oerhört mycket härligare.

Insåg att det fanns ett liv utan alkohol

Slutligen hade polletten trillat ner. Karin förstod att hon var alkoholist.

– Det var en stor frihet att inse att jag aldrig mer skulle kunna dricka alkohol. Tidigare hade jag tänkt att livet var slut då. Jag skulle bli ensam och utanför och aldrig mer ha roligt, trodde jag. Kursen fick mig att inse att det var precis tvärtom. Utan alkoholen som kontrollerade mitt liv skulle jag kunna göra vad jag ville, resa vart jag ville och ha hur kul som helst.

Det var också på kursen som Karin började förstå att det här med nykterhet är ett fortgående arbete utan slutdatum. Efter kurshelgen ­sökte hon sig till tolvstegsprogrammet. I början kände hon inte att hon platsade i gänget eftersom hon till skillnad från många andra där fortfarande hade sitt liv intakt. Under mötena kom hon på sig själv med att sitta och överdriva sitt beroendebeteende i ett försök att passa in.

Men så småningom insåg hon att mekanismerna bakom missbruket var desamma, oavsett hur mycket eller litet man supit bort. Ännu mer betydande var ett par andra insikter:

– Jag förstod att jag inte själv kan lösa allting, att jag måste be om hjälp. Men också att jag måste acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag kan. Innan dess hade gjort precis tvärtom: Försökt förändra alla runt omkring mig i stället för att förändra mig själv. Att lära mig att ta ansvar för mitt liv och se min del i allt som händer blev en stor komponent i mitt tillfrisknande.

Aktuell med boken ”Jag tycker det är tungt nu”

Vilken är då den stora skillnaden mellan den missbrukande Karin och den nyktra Karin som lever i tillfrisknande?

– Oftast använde jag vinet som en stressdämpare. Om jag blir stressad i dag känner jag stressen och måste hantera den liksom andra känslor som ledsamhet, ångest eller ilska. Det har jag aldrig tidigare fått lära mig.

Inför boksläppet är rädsla den dominerande känslan.

– Vem som helst hade nog varit rädd om man skrivit en bok om det allra mest skamfyllda. Jag är rädd för att ha öppnat mig så oerhört mycket och sedan kanske få ­elaka kommentarer tillbaka. En annan farhåga är att folk inte ska förstå vad jag vill ha sagt. Min intention med boken är att hjälpa andra. Det vore hemskt om någon skulle tänka: Jag är ju inte som Karin, så då kan jag fortsätta dricka.

Skammen finns där

Skammen över att ha varit en alkoholmissbrukande kvinna finns fortfarande där. Parat med skammen finns en viss stolthet över att hon nu är inne på sitt femte år som nykter sedan hon den 13 december 2020 tog sitt sista glas. Men Karin anser inte att hennes långa avhållsamhet från alkoholen kräver några pukor och fanfarer.

– Det är ju ingen kamp för mig. Tvärtom är det så jäkla skönt att slippa dricka. Jag behöver inte pimpla vin för att ha ett fantastiskt liv.

När jag undrar hur Karin mår i dag spricker hon upp i ett stort leende och utbrister med eftertryck:

– Alltså jag mår så himla bra! Det är faktiskt ovant, måste jag säga. Jag vet inte om jag någonsin tidigare har mått så här bra.

Artikeln är tidigare publicerad i Tidningen Hälsa.