Jazzstjärnan Isabella Lundgren har hittat glädjen igen efter missbruket: ”Mina vänner grät, själv kände jag inget”

13 år efter dunderdebuten­ ­”It ­had­ to be you”, som fick musik­kritikerna att gå i spinn och jämföra Isabella Lundgren med Billie Holiday och Monica Zetterlund, är hon aktuell med sitt tionde ­album. Skivan bär det sugge­stiva namnet ”What cannot be told”.

– Titeln kommer ur min rastlösa längtan efter att få svar på de stora existentiella frågorna. Det bästa exemplet på det är min tro. Som yngre blev jag frälst och började läsa till präst, för att hoppa av halvvägs in i utbildningen eftersom kristendomen inte kändes rätt för mig. Senare försökte jag konvertera till judendomen, för att åter­igen ångra mig. Därefter läste jag koranen, men inte heller där fick jag saker och ting att gå ihop. Detsamma gällde hindu­ismen och buddhismen som jag också utforskade. Till slut insåg att jag inte behövde tillhöra en religion för att tro på Gud, förklarar Isabella.

Älska frågorna mer än svaren

Efter att livet igenom ha stångats med de elementära livsfrågorna fick en strof ur en av poeten Rainer Maria Rilkes dikter henne att se ­saker ur ett nytt perspektiv.

– Rilke skriver att man måste lära sig att älska ­frågorna mer än svaren. Det fick mig att acceptera att det finns saker som det är alldeles outsägligt omöjligt att veta något om.

Nej, hon kan knappast beskyllas för att vara ytlig, vår svenska jazzstjärna. En gång skrev en recensent att Isabella måste vara den första jazzartist som citerar Søren Kirkegaard på scenen. Men så växte hon också upp med en pappa som läste de tongivande filosoferna. Kärleken till musiken kom däremot från mamman som varje lördag åkte iväg till skivbutiken Knastret i hemstaden Karlstad och återvände med en bunt begagnade jazzskivor. Sin första stora musikupp­levelse har emellertid Isabella Disney att tacka för. Som fyraåring såg hon ”Den lilla sjöjungfrun” och blev golvad av Sissel Kyrkjebøs kristallklara sopranstämma. Det var när hon sjöng duett med Sissel framför tv:n som Isabella upptäckte sin egen röst.

– Sångglädjen jag kände i de stunderna hade ingenting att göra med huru­vida jag var betraktad eller ej. Jag gjorde det inte för att någon skulle tycka om mig eller för att jag skulle få applåder. När sedan vuxna människor noterade att jag kunde sjunga och jag fick höra att ”du kommer att bli någon” skiftade mitt fokus. Från att sången hade varit mitt heliga rum där allt bara obehindrat kunde komma ur mig började jag att jaga bekräftelse. Då smög sig också avundsjuka, missunnsamhet och ångest in, konstaterar Isabella beklagande.

Jazzen fanns inte bara ­i närmiljön utan också I ­Isabellas dna. Hennes faster Birgitta Lundgren, med ­artistnamnet Bigi Lund, var en lovande jazzsångerska som vann en talang­tävling på ­Nalen och senare fick spela in en skiva och turnera med storheter som Arne Domnerus och Rune Öfwerman.

– Hon var verkligen otroligt duktig. Men under en turné i Finland drabbades Birgitta av en psykos och fick diagnosen schizofreni. Hon kunde inte sjunga mer utan var ­jättesjuk resten av sitt liv. När hon dog fick jag alla hennes skivor, hon visste att jag lyssnade mycket på jazz.

Isabella Lundgren flyttade till New York

Ett par år efter fasterns död tog Isabella studenten. Kort därpå flyttade hon till New York med högtflygande planer i bagaget.

– Jag tänkte mig att jag skulle bli upptäckt och förvandlas till en stjärna.

I sin nya hemstad fick Isabella uppträda med flera uppburna musiker, däribland Woody Allens jazzband. Men snart ruinlade ett eskalerande alkoholmissbruk den spirande karriären. Med facit i hand tror Isabella att det var en kombination av faktorer som fick henne att hamna snett.

– Som tioåring utsattes jag för ett sexuellt övergrepp av en person utanför familjen. Jag berättade det inte för någon förrän jag var runt 30. Alkoholen blev min självmedicinering mot smärtan och sorgen. Dessutom hade jag adhd utan att veta om det, vilket resulterade i obefintlig impulskontroll och bristande konsekvenstänk. Det faktum att jag var ensam i ett annat land där jag inte behövde dölja mitt drickande för mina föräldrar och andra närstående bidrog till att jag kunde löpa linan ut i mitt missbruk.

Förlorade stipendiet på grund av alkoholmissbruk

Till slut hade Isabella bränt alla broar i New York. Stipendiet som hon fått för att studera musik hade fråntagits henne eftersom hon inte dök upp på lektionerna, och extrajobben som hon drygat ut kassan med hade hon misskött och fått sparken från. Vändpunkten lät dock vänta på sig tills hon råkade ut för en skräckfylld händelse. En morgon vaknade Isabella blåslagen upp i en främmande säng utan att veta hur hon hade hamnat där.

– Det visade sig att jag hade utsatts för en överfalls­våldtäkt. Jag minns hur jag efteråt satt på sjukhuset med mina vänner som grät och var oerhört upprörda. Själv kände jag ingenting över huvud taget. Det var som att det inte spelade någon roll vad som hände med mig. Någonting i min likgiltighet fick mig att reagera. Jag fick en känsla av att jag kanske borde bry mig och att det kanske kunde vara på ett annat sätt.

Med svansen mellan benen återvände Isabella till Karlstad.

– Jag hade åkt i väg med en massa förväntningar från både mig själv och andra. Och så kom jag tillbaka skuldsatt, trasig, full och förtvivlad. Det var ett hårt arbete att nästla sig ur skammen som jag kände.

Tyckte inte om att sjunga längre

Med hjälp av missbruks­behandling kunde hon så småningom sluta dricka, men att återuppta musicerandet fanns inte på kartan.

– Jag tyckte inte om att sjunga längre. Det kändes som att jag hade besudlat den vackraste gåvan jag fått.

Teologistudierna förde Isabella till Stockholm. Genom en gitarrist som hon kände hamnade hon en kväll bakom micken på jazzklubben Stampen. Därmed var bollen satt i rullning. Men det skulle ta flera år av skivinspelningar och turnerande innan Isabella lyckades återvinna sångglädjen som hon en gång känt.

– Ingången till det var minnet av mitt fyraåriga jag som sjöng för att hon älskade det, inte för att hon skulle bli framgångsrik. Känslan av att ha något att bevisa kan vara en drivkraft för många, men jag blir bara stum av den. Det är när jag ger blanka fan i vad folk kommer att tycka som jag är som bäst.