Henry Bronett om uppväxten, sorgen att lämna cirkusen – och återföreningen med sin bror

Vi ses på kafé Thelins på Gärdet, en stadsdel i Stockholm som Henry varit trogen sedan han flyttade hemifrån. Det är en av vårens vackraste dagar och jag funderar över om vi ska göra intervjun utomhus istället.

– Nej, det blir så mycket myror och ­sådant. Naturen är något man passerar mellan taxibilen och hotellrummet.

Säger Henry Bronett. Alltid rolig, alltid med en oneliner i bakfickan. Du kan ta ­Henry från cirkusen, men inte cirkusen från Henry. En gång clown, alltid clown. Snart anländer Peter, fotografen, och vi börjar prata om Henrys nya bok, som är hans romandebut.

– Har du med dig boken?, undrar ­Peter, som är från Skåne.

– Ja, det har jag, utbrister Henry på skånska.

Peter ser perplex ut. Flytande skånska!?

– Jag höll på att åka på stryk i Göteborg en gång. Jag satt på ett kafé och några killar började prata med mig. Jag svarade på göteborgska.

Säger Henry. Nu på göteborgska.

– När jag talar med en annan männi­ska kommer jag in i den personens rytm. Jag hör det inte själv. Kanske hänger det ihop med att vår familj aldrig bodde länge på en och samma plats, och att jag därmed inte nitade språket? Tyska är mitt förstaspråk, mamma kommer ju från Tyskland, och pappa är född i Danmark.

Cirkus Scott startades 1937

Familjen Bronett är Sveriges mest kända cirkusfamilj, och Cirkus Scott, som startades av Bronettarna 1937, har haft stor betydelse för cirkustraditionen i landet. Henry är uppvuxen med att under sommarmånaderna turnera Sverige runt. Andra tider på året reste han med pappa François, tongivande cirkusproducent, som satte upp föreställningar i Europa och USA. Bland annat såg han till att Monte Carlo filmfestival gick från intern angelägenhet till världs­arrangemang.

Självklart träffades Henry Bronetts föräldrar på just en cirkus.

– Pappa såg mamma i manegen och blev jättekär. Mamma var cirkus­artist som gjorde alla slags konster – gick på lina och höll på med både akrobatik och klassisk dressyr. Pappa tjatade över henne till Cirkus Scott, men då slutade hon uppträda. Hon är en person med väldigt mycket energi, så det var nog inte så kul för henne. Så småningom startade hon en egen hudvårdssalong på Östermalm, där hon tog emot kunder och tillverkade sina egna krämer.

Stark sammanhållning i en cirkus

Din uppväxt måste ha varit otroligt spännande, säger jag. Henry konstaterar att han brukar skämta om att många han känner säger att de vill rymma med en cirkus, medan han brukar säga att han vill rymma därifrån. Cirkuslivet är verkligen både och.

– Jag har fantastiska minnen från cirkusen. Som då dressören tog med mig in i stallet för att titta till elefanterna. Där låg fem elefanter tätt omslingrade och andades i takt. Jag minns doften av dem. Tryggheten de utstrålade. Det är underbart att ha fått vara med om.

För cirkus är så mycket mer än clowner och exotiska djur, påpekar Henry. Det är också stark sammanhållning och en lojalitet mot gruppen.

– Det finns mycket med cirkusen som jag uppskattar och som jag kan sakna i vårt samhälle i dag. Intresset för vad du gör och åstadkommer, snarare än vilken religion eller bakgrund du har till exempel. Livet på en cirkus handlar heller inte så mycket om vad just jag behöver, snarare vad jag kan hjälpa till med. Alla hugger i där de behövdes. Jag minns när vi var i Lysekil 1975 och det var kastvindar på över 30 sekundmeter. Vi kunde inte få ner tältet, och det var en fullkomligt livsfarlig situation. Precis alla hjälpte till och såg till att tältet var ordentligt spänt och tätat. Sedan lugnade det ner sig, och vi kunde ta elefanterna och de andra djuren och promenera till tåget. På den tiden var vi en av SJ:s största kunder. Vi åkte alltid tåg mellan svenska städer.

Överdrivet med totalförbud mot djur på cirkus

Elefanter på tåg och elefantpromenader genom städer… Det var onekligen en annan tid, ändå är det bara några decennier sedan. Idag råder i princip ­totalförbud mot djur på cirkusar. Henry menar att det är överdrivet, och bygger på okunskap.

– Människan har vissa behov som inte djuren har, och djuren har vissa ­behov som inte människan har. Man ska akta sig för att göra djur till människor. Elefanter på en välskött ­cirkus far sällan illa. Men då måste de ha vuxit upp i cirkusmiljön, djur som tas från det vilda och rövas in i en bur kommer aldrig att må bra. Det finns forskning på det här för den som vill veta mer.

Också Henry och brorsan Robert drogs in i uppträdandena.

– Brorsan var modigare än vad jag var, han höll på med akrobatik. Jag var mer en clown, bra på att få folk att skratta. Jag brukar säga att jag är höjdrädd, att det var därför jag bara blev 165 centimeter. Allvarligt talat så var brorsan mycket bättre på scen än vad jag var. Han gillar att uppträda, medan jag är ganska blyg även om jag är duktig på att vara social. Jag har tränat på det sociala, men om jag får välja låter jag helst bli att träffa så mycket människor. Jag gillar att vara för mig själv, det är väl därför skrivandet har passat mig så bra.

Stod nära varandra i familjen

Som familjeföretagare stod Bronettarna nära varandra, vare sig de ville eller inte. Automatiskt hade de mycket med varandra att göra. Föräldrarnas äktenskap minns han som känslosamt.

– Ibland var det ett väldigt lyckligt äktenskap, ibland flög tallrikarna. Det var i alla fall passion. Jag såg att det fanns väldiga slitningar mellan mina föräldrar, men när saker kom till sin spets så ville de inte vara utan varandra. Det var rörande.

Nu har det gått tjugo år sedan pappa François, den legendariske cirkusdirektören, gick bort bara 61 år gammal.

– Jag hoppas på mammas gener, inte pappas, säger Henry och knackar i bordet. Pappa jobbade ihjäl sig. Han fick två infarkter, men den andra klarade han inte.

Var det oväntat?

– Nej, jag gick bara och väntade på det telefonsamtalet. Särskilt efter första infarkten. Pappa åt, jobbade och stressade hela tiden. Han var urdålig på att delegera. Det kunde sitta tre sekreterare runt honom och bara titta. Det fanns hur mycket personal som helst, ändå ville han göra allt själv. Pappa och jag grälade mycket, han ville ha mig omkring sig, men det var oklart vad han ville att jag skulle göra. Vi kunde ha ­sådana här samtal: ”Henry, kom ner till Monte Carlo och hjälp till lite. Vi är ju familj”, ”Vad vill du att jag ska göra?”, ”Kom ner bara. Det finns hur mycket som helst”, ”Men vad vill du att jag ska göra?”.

Henry sträcker fram ett glas till mig. Jag tar det, men då stretar han emot. För att illustrera det han just har sagt.

Drev Cirkus Scott med Robert Bronett

När pappan dog landade cirkusen i Henrys och brorsan Roberts knä. I tio år rattade de Cirkus Scott. De två första åren gick bra, resten beskriver Henry som ”hemska i allt stigande grad”.

– Jag och Robert hade svårt att komma överens. Vi är oerhört olika, och mot slutet pratade vi inte med varandra. Vi var hjärtliga ovänner. Samtidigt var cirkusen inne i en turbulent tid. Sättet att sälja biljetter förändrades och det blev knepigare med marknadsföringen. Det gick från förköp där vi skickade biljetterna till olika tobakshandlare, till att bli datoriserat och allt skulle köras via ATG som saknade rutiner för hur det skulle gå till. Dessutom blev det allt svårare att affischera i städer, samtidigt som lokaltidningar lades ner. Vi visste inte längre hur vi skulle kommunicera att vi fanns.

Till slut valde Henry att lämna företaget, och några år senare slutade också Robert.

– Det är klart att det finns en sorg. Cirkus Scott grundades 1937 och det hade varit fint om någon fortsatt. Min son hade gärna fått ta över. Samtidigt var det svårt, för cirkusen behövde utvecklas och moderniseras. Samtidigt ville publiken – som framför allt bestod av barnfamiljer – ha sina clowner och elefanter.

Henry kan bara konstatera att han lärde sig mycket om sig själv under de där åren. Att vara chef var inte det ­lättaste, och han tvingades in i terapi.

– Brorsan och jag tog över ett företag med ett 80-tal anställda. Min upplevelse var att jag över en natt var omgiven av massa idioter. Ingen gjorde som jag sa. Till slut upptäckte jag att den största idioten på cirkusen nog var jag. Jag förstod att jag inget förstod av hur kommunikationen med de anställda skulle gå till, och via en bekant kom jag i kontakt med en person som hjälpte mig. Jag gick till honom i tolv år, det var en slags psykodynamisk terapi där vi också ägnade oss åt konflikthantering och samtalsteknik.

Henry Bronett om relationen till mamma

Henry Bronett har också funderat mycket över relationen till sin mor, en person som han har stått väldigt nära, men där det också har funnits konflikter. Hans pappa är jude, men om mammas bakgrund vet han inte lika mycket. Hon är i alla fall född och uppvuxen i Tyskland, men för att överleva brände familjen alla sina papper. Att hon var krigsskadad är i alla fall uppenbart, menar Henry.

– Som liten kände jag i magen att det var något som inte stämde. Ändå sa mamma: ”Allt är jättebra”. Jag såg ett ansikte som log, men i magen kändes det inte bra. Många känner säkert igen sig i det här och har liknande erfarenheter. Det är svårt att växa upp i en miljö där diskrepansen mellan det föräldrarna säger och barnet hör är alltför stor. ”Allt är bra.” Men det brinner ju? Bomber faller! Mamma hade utbrott och starka reaktioner om jag inte förstod. Framför allt hade hon fruktansvärda raseriutbrott mot mig, och det var läskigt som fan. Min bok handlar om det här. För att travestera pappa: ”Största möjliga tystnad”. Men tystnaden är inte bra om man döljer något.

Som barn fattade han ingenting, men idag – som vuxen – kan han ana vad obalansen bottnade i.

– Om man växer upp med fallande bomber, och att inte veta om man ska få mat för dagen så är det inte självinsikt som prioriteras. Istället handlar det om att överleva. Jag glömmer aldrig tsunamin. Mamma och jag tittade på tv-nyheterna som visade en kvinna på stranden. Plötsligt sa mamma: ”Jag vet vad det betyder att förlora allt”. Äntligen kunde jag börja prata med mamma om att hon hade varit våldsam och agerat ut. Jag kunde säga: ”Vet du, det där gjorde mig inget gott. Hur känner du när jag säger det till dig?”.

Moget.

– Jag var inte ensam. Terapi kan göra stor skillnad. Det handlade inte att jag skulle gå till attack, utan om att vi delade saker med varandra. Jag minns det som väldigt kärt. Och mamma bad faktiskt om ursäkt. Samtidigt började hon berätta om sin barndom. Hon berättade också om goda minnen som när hon hittade kaffebönor på asfalten efter att bomberna hade slagit sönder ett rosteri. Hon mindes hur glad hennes mamma hade blivit när hon kom hem med kaffebönorna som familjen kunde rosta i en panna. Det finns ju lyckliga stunder också i ett krig.

Idag har mamma Karla hunnit bli 94 år. Hon har alzheimer och bor på ett hem på Östermalm. Henry hälsar på minst tre gånger i veckan.

– Mamma har ungefär femton sekunder nu, sedan får man börja om igen. Men hon känner fortfarande igen mig, och är alltid jätteglad att se mig. Ofta frågar hon om jag är gift, trots att jag skilde mig för länge sedan. Ibland tror hon att jag är hennes man. Det är som att hon kliver in i en labyrint och går vilse. Det händer att jag blir vittne till hennes utbrott mot personalen… då gör det ont.

Kommit närmare sin bror

Det är en stor sorg att se sin mor försvinna in i Alzheimers sjukdom, konstaterar Henry. Men han gläds åt att han och brorsan har kommit varandra närmare.

– När mamma började bli dålig så tänkte jag – det här funkar inte. Jag ringde brorsan och sa att vi skiter i det som varit. Det spelar ingen roll vem som har rätt, från och med nu tar vi hand om mamma tillsammans. Det låter bra, sa han. Vi har gått från att inte ha någon kontakt alls till att ha det ganska bra ihop.

Säger Henry och ser nöjd ut. Det var länge sedan han slutade ta något för givet. Ju äldre han blir, desto gladare blir han över att få vara med om ännu en vår.

– Pappa dog när han var 61, jag har slagit honom med två år. Jag känner stor tacksamhet bara över att få vara kvar.

Vi blir avbrutna av en herre från judiska församlingen i Stockholm som kommer fram och hälsar. Det är lite symboliskt, nya boken – som förvisso är en roman – handlar ju delvis om Henrys sökande i det förflutna – både det judiska, tyska och svenska. Henry firar inte nödvändigtvis alla judiska högtider, men säger att han självklart är en del av den judiska communityn i Stockholm.

– Ja, jag tycker att man ska vara solidarisk med sitt folk och med sina traditioner.

Är du religiös?

– Jag är andlig, absolut. Gudsbegreppet är högst närvarande i boken. Men jag föredrar att prata om andlighet, och om känslan att något som är större än oss själva – och inte om Gud. Ord betyder olika saker för olika människor, och jag vill att så många som möjligt ska kunna relatera. Men jag tror verkligen på det judiska och kristna drivet att försöka utröna vad det innebär att vara en bättre människa, och att sträva mot det.

Alltid vara en sökare

En bekant sa nyligen till Henry: ”Jag tror att det här att inte ha hittat hem är ditt hem”. Henry tror att han har rätt. Han kommer alltid att vara en sökare, det är det som är han. Han känner sig inte riktigt hemma någonstans, men samtidigt överallt.

– Men min föreställning är att efter sista andetaget – då kommer vi hem.

Livet då? Vad handlar det om?

– Jag anar att en del av livsresan handlar om att komma till ro med vem man är. Att inte försöka bli någon annan. Att istället hitta vägar som kommer till nytta och glädje för både en själv och andra.