Camilla Kvartoft provocerar gärna Leif GW Persson: ”Jag är inte rädd för män med starka åsikter”

Den har magnituden att kunna klassas som 2024 års stora återförening; Camilla Kvartofts och Leif GW Perssons comeback som radarpar i tv-rutan. Efter sex och halvt år på skilda håll i det svenska tv-landskapet sammanstrålade duon i höstas på platsen där allting började i oktober 2010: Tv-huset i Stockholm. Deras gemensamma långkörare ”Veckans brott” har förvisso gått i graven, men ur stoftet föddes systerproduktionen ”Veckan med Camilla och Leif GW” där kriminalitet liksom i förlagan står i fokus. På sedvanligt manér småprovocerar Camilla den oförutsägbara kriminologiprofessorn för att locka ur honom de kniv­skarpa agitatoriska analyserna som ­blivit hans signum.

Camilla Kvartofts och Leif GWs dispyt

– Det är bara en gång som jag verkligen retat upp Leif. Det var när jag kallade honom för ”gnällig pensionär” i samband med att han kritiserade ­polisen. Jag kände direkt att det inte föll väl ut. Det är klart att det inte var roligt att göra Leif upprörd. Samtidigt tyckte jag att det blev riktigt spännande och bra tv. Vi rensade luften framför tv-kameran, men när vi skildes åt den dagen sa Leif lite skämtsamt: ”Det där gör ­du inte om!”

Faktum är att dispyten blev så bra tv att den numera har över 35 000 tittningar på Youtube. I vanliga fall flyter dock samarbetet mellan tv-paret helt friktionsfritt. Så snart Leif kommer på tal får Camilla något vänt i blicken och staplar superlativen på varandra. Det faktum att hennes parhäst är av det lite bångstyriga slaget är inget som stör henne, tvärtom.

– Att Leif följer sin inre övertygelse och vågar sticka ut hakan gör honom modig. Jag har samarbetat med många män som har starka åsikter och tydliga ståndpunkter, däribland Jan Guillou som jag jobbade tillsammans med på Publicistklubben i fyra års tid. Jag tycker det är roligt och känner mig inte rädd för att utmana dem. Det har kanske att göra med att jag fick träna på min pappa som var just en sådan man. Vi hade många livliga diskussioner. Om det var någon jag kunde bråka med som ung så var det med pappa. Lyckligtvis var ingen av oss långsint.

Samhällsintresset och tendensen att oroa sig över saker är även det arv från pappa marknadsföraren.

– Fast jag har nog ärvt ännu mer från min mamma, framför allt min nyfikenhet, otålighet och positiva inställning. Och att jag säger ja till det mesta för att jag är rädd att inte få vara med där det händer saker. När mamma ska beskriva mig som barn brukar hon ge mig epitetet ”den ständige entusiasten”. Det tror jag stämmer. Jag har alltid varit glad av mig och hoppat på saker utan att behöva tänka efter allt för mycket.

Teaterintresse i barndomen

Under barndomen var det framför allt teaterintresset som drog i Camilla.

– Jag, Annika Lantz och Peter Settman uppträdde tillsammans på Vår teater i Sätra och umgicks också som kompisar. Två somrar åkte vi ut på turnéer i folkparkerna och spelade barnteater. Efter gymnasiet sökte både Annika och jag till scenskolan, men ingen av oss kom in. Under samma tid startade ­Peter sitt egna produktionsbolag. När han gjorde tv-serien ”Byhåla” med Ronny och Ragge anlitade han mig och Annika som billig arbetskraft.

Den som vill få en glimt av detta mer okända kapitel i Camillas yrkesliv kan gå in på SVT Öppet arkiv och se henne i rollen som reseledare på Kanarieöarna. Vänskapen med Annika Lantz och Peter Settman har bestått genom åren.

– Annika och jag bor i samma förort och umgås mycket. Det är Annika som har målat tavlan här bakom mig. Visst är den fin? Kontakten med Peter har varit mer sporadisk eftersom han tillbringat mycket tid i USA. Men nyligen medverkade han och jag i ett intervjuprogram om vänskap som ska sändas i TV4 under våren.

Jobbat på tv i 17 år

Den strandade skådespelarkarriären är inget som Camilla på minsta sätt beklagar. Parallellt med teaterdrömmarna fanns alltid intresset för journalistiken. I nian ringde hon på eget bevåg upp den dåvarande Rapport-chefen Claes ­Elfsberg och bad om att få göra praktik på redaktionen.

– Senare berättade mamma att pappa hade överhört samtalet och sagt till henne: ”Den där Claes Elfsberg fick väl ingen chans att säga nej.” Jag är ganska envis när jag vill något. Det kan mina kollegor intyga. Jag brukar försöka lirka med folk och övertyga dem om att de borde vara gäster i våra program.

Efter 17 år på Sveriges Radio gick flyttlasset tvärs över Radiohusparken till SVT. Nu har Camilla snart varit programledare i tv lika länge som hon arbetade på radion. Nog skulle hon kunna tänka sig att göra mer radio i fram­tiden, men inte på bekostnad av tv-jobbet som i hennes tycke är oöverträffat.

– Att få jobba med både ljud och bild ger ytterligare en dimension. Sedan är ju tv mer av en scen. Det innehåller samma komponenter som lockade mig till teatern. Inför en tv-sändning är det ”tystnad, tagning”, strålkastarna tänds och ridån går upp.

När kameran rullar träder Camilla fram ur kulisserna och påannonserar programinnehållet, snyggt stylad från topp till tå.

– På sätt och vis är det som att man sätter på sig en rustning. Den där skölden kan behövas. Det blir så konkret att jag inte längre är privatpersonen Camilla utan programledare Camilla. Samtidigt tycker jag att man som programledare ska vara grundad i sig själv. Jag vill se ut som den jag är men ändå vara en snyggare version av mig själv i tv. Att folk sedan har en massa synpunkter på ens utseende, det är något man lär sig att leva med.

Camilla Kvartoft om ”Agenda”

I ”Agenda” får Camilla ibland upprepa samma fråga både två och tre gånger. När makthavarna försöker slingra sig ur obekväma samtalsämnen är det hennes uppgift att avvärja undanmanövrar och avkräva dem ett svar.

Händer det att du efteråt tycker att du gått för hårt åt någon eller att du tvärtom låtit någon komma för lätt undan?

– Ja, jämt! När jag tittar på programmet i efterhand kan jag tänka saker som: Där lyssnade jag inte tillräckligt bra. Eller: Där borde jag ha ställt den där följdfrågan. Ibland får man bara acceptera att man tog fel beslut. Jag är aldrig hundra procent nöjd, men det tror jag knappast att man kan bli när det gäller en direktsänd intervju eftersom svårighetsgraden är så hög. Med åren har jag lärt mig att bli snällare och mer tillåtande mot mig själv.

När programvinjetten har tonat ut och kameran slocknat är det mamma Inger som Camilla ringer.

– Då får jag den ocensurerade recensionen av hur det har gått. Mamma är snäll, men hon kan också säga om något har varit tråkigt eller obegripligt. Det kan min man också göra.

Gift med Anders Mårtén

Året var 1992 då Camilla träffade ­maken Anders på en studentfest på KTH där han studerade.

– Han var verkligen min bild av drömmannen. På den tiden såg Anders ut som Tarzan, skrattar Camilla. Fortfarande är han en väldigt attraktiv man.

Förklaringen till deras långa relation? Frågan får Camilla att ropa till sin äkta hälft som sitter i ett annat rum på nedervåningen och arbetar: ”Anders, hör du mig? Hur kommer det sig att vi fortfarande håller ihop?” När responsen uteblir formulerar hon ett eget svar:

– Vi ger varandra väldigt mycket frihet och har egna intressen som får oss att utvecklas på varsitt håll. Sedan har vi också många gemensamma intressen – så som barnen, det här huset och vårt lantställe. Både mitt och Anders jobb kräver periodvis mycket av oss. Därför har vi turats om att ta huvudansvaret här hemma. Det har inte varit mycket friktion alls mellan oss. Jag tror att det delvis också beror på att vi båda är trygga i oss själva.

Även om hon har en harmonisk klangbotten menar Camilla att hon varit mer känslomässigt utlevande i sin föräldraroll än vad hennes egna föräldrar var.

– I mångt och mycket är det en generationsfråga. Vår föräldrageneration var nog generellt sett mer kontrollerade. Själv har jag haft känslorna utanpå kroppen gentemot min man och mina barn. När jag blir nervös, upprörd eller ledsen över någonting visar jag det. Jag vill gärna prata med familjen om jobbiga och sorgliga saker som jag varit med om. Däremot är jag ingen neurotisk person som går runt och ältar. De starka känslorna rinner av mig ganska fort.

Svårt när barnen flyttar hemifrån

Inför vårt möte har jag plöjt gamla intervjuer med Camilla. Ett återkommande tema i dem är hennes ålderskriser i samband med jämna och halvjämna ­födelsedagar.

Vilken av kriserna har varit mest kännbar?

– Jag skulle nog säga att en av de värsta kriserna går jag igenom just nu, trots att jag inte står i begrepp att fylla jämnt. Den här gången handlar krisen om att våra döttrar har flyttat ­hemifrån. Vår äldsta pluggar i Uppsala. Den yngsta tog studenten förra våren och pluggar nu utomlands. Hon flyttade så sent som för några veckor sedan.

De intensiva småbarnsåren med tidiga arbetsmorgnar på radion, sömnbrist, dagishämtningar och diverse andra vardagsbestyr bjöd på tuffa utmaningar, kan Camilla så här i efterhand konstatera. Ändå njöt hon gränslöst av dem.

– Jag nöp mig själv i armen och tänkte: Den här tiden får man aldrig tillbaka. Och nu har vi alltså kommit dit att barnen är utflugna som jag så länge har bävat för. Att komma närmare och närmare tidpunkten då de skulle flytta har nästan varit som en sorgeprocess för mig. Det är väldigt tomt här hemma utan tjejerna. Nu har vi bara hunden att ta hand om, konstaterar hon med saknad i rösten.

”Barnen ger mig mothugg”

Trots att Camilla lite motsträvigt går in i den nya livsfasen kan hon så smått börja skönja vissa fördelar med den.

– Det finns något spännande i att börja umgås med sina barn som de vuxna personer de nu är. De ger mig mothugg och kommer med nya fräscha infallsvinklar på dagens samhälle. Att diskutera med mina döttrar ger mig nya perspektiv på saker och ting. Och jag och Anders är tillbaka i en tillvaro som liknar den vi hade innan vi fick barn, där vi sitter framför tv:n och äter middag ihop. I viss mån kanske man får till­baka den där tiden då man kunde vara lite mer spontan.

57 år fyllda är den alltjämt nyfikna Camilla ständigt på jakt efter nya upplevelser, såväl i jobbet som privat.

– Jag går alltid runt och drömmer om resor och googlar olika resmål. Senast var vi i Alperna och åkte skidor, och i höstas reste jag till Portugal och red på lusitanohästar tillsammans med Sveriges Radios ridklubb. Nästa stora resa går kanske till Japan. Det är min ena dotter som vill åka dit. Själv har jag inte känt samma lockelse. Men om våra döttrar följer med börjar jag mer än gärna spara till en sådan resa.