Ola Salo: “Jag har en tudelad personlighet”

Som barn satt Ola Salo i kyrkbänken, med benen dinglande efter­som fötterna inte nådde ner i golvet, och iakttog noggrant sin pappa. Hemma var han den snälla, mysiga, lite “tomtiga” pappan. Den som berättade historier så galna att barnen kiknade och kramade mörkerrädslan ur en.

Men i jobbet som präst satte han på sig ceremoniella kläder och klev upp i predikstolen med en hållning och karisma som fick tanterna i byn att dåna.

– Genom hela min karriär har det ofta gjorts en grej av kontrasten mellan mig och min pappa, att prästens son blev glamrockare – som om jag valde ett diametralt annorlunda liv. Men själv har jag snarare sett likheter i våra val av yrken, jag har på många sätt gått i hans fotspår.

Men Ola skapade sig en annan scen. Skrev egna allsångslåtar. Och blev snart en av Sveriges färgstarkaste artister. En man som helt uppenbart älskar att stå i strålkastarljuset. Som suger in publiken med sin närvaro och njuter av kicken. 

– Med publiken förenas jag i det magiska nuet, synkade kring en melodi och tanke. Det är som en andlig upplevelse, säger han. 

Ja, Ola Salo är prästens son, som byggde sin egen ark med Jepson och Lasse, för att fly ifrån den småländska byn Rottnes tristess. De skapade sig ett eget kosmos, där de fick leva ut precis vilka glittrande drömmar som helst. 

– Växer man upp i den småländska skogen är det tunnsått med glamour mellan grantopparna. Men där i den lilla industriorten lär man sig också att det inte blir roligare än man gör det. Det var därför ingen av oss lockades av minimalism eller inåtvänd depp-pop, som annars var ganska inne. Ska man vara ett rockband kan man lika gärna blanda Queen, Kiss och lägga på lite till. Man lever bara en gång, och livet är fyllt av diskbänksrealism ändå. 

Ola är nysminkad och uppspelt. Vänlig och vanlig – och på samma gång extravaganza. Med beige byxor och blommig skjorta, men en väska full av paljetter, örhängen och högklackat. Allt i ett. Både och. 

– Jag har en tudelad personlighet, det faller sig väldigt naturligt för mig, förklarar han. Jag unnar mig att vara hur sävlig, oglamorös och tråkig jag bara vill till vardags, för att sedan bjuda på mina mer utåtriktade och glamorösa sidor när jag kliver upp på scenen.  

Vinsten var början till slutet

I hans nya show, som sätts upp på Rondo i Göteborg, utlovas en Ola Salo extra allt. Henrik Schyffert har skrivit manus. 

– Det känns så klart både fantastiskt och en smula förpliktigande med en egen show. Ska du fylla 90 minuter med dig själv som enda aktör, så måste du ha något att komma med. Det ska vara både roande och tänkvärt. Allt annat vore att slösa med människors tid. 

Showen heter It takes a fool to remain sane – precis som singeln som The Ark slog igenom med år 2000. Bandets framgångar kulminerade 2007 när de vann Melodifestivalen med The worrying kind – en låt som verkligen fick luft under vingarna. 

– Den segern var en fantastisk upplevelse. En riktig höjdpunkt. Vad vi inte viss­te då var att det också var början på det sista kapitlet i The Arks karriär. 

Det var också början på en vändpunkt i hans eget liv.

När allt snurrar väldigt, väldigt fort kan man behöva kliva av en stund och skapa distans för att få förståelse. Ola åkte till ett ashram i Indien. När han kom tillbaka spelade han huvudrollen i Jesus Christ superstar på operan i Malmö. Och lagom till The Arks 20-årsjubileum la de ner bandet. 

– Det är ett beslut jag aldrig ångrat. Vi gjorde det när vi var på topp och hade goda relationer till varandra, det fanns inga schismer. Men visst kan jag sakna killarna i bandet väldigt ofta. Vi förstod ju att vi inte skulle ses dagligen längre, men att det skulle vara så svårt att få ihop en träff i halvåret hade vi inte förväntat oss. Livet som familjefäder, säger han med ett leende. 

Även Ola själv befann sig i ett slags övergångsfas. Han hade uppfyllt många av sina drömmar, bandet hade även fått nosa på den ultimata pojkdrömmen om en rockkarriär i USA – innan drömmen grusades. 

– Jag gick heller inte längre riktigt igång på egokicken som framgångar och kändisskapets bekräftelse innebär. Istället började jag längta efter något jag inte haft, eller inte prioriterat, på många år, vilket var ett privatliv. Ett riktigt hem, en stabil relation och en djupare kontakt med mina nära och kära. 

Vad vet du om livet idag, som du inte visste då? 

– Då trodde jag fortfarande att livet gick ut på att göra sig outbytbar. Idag vet jag att det går ut på att medverka till att bli utbytt mot något bättre, vilket föräldraskapet går ut på. För det är det stora som hänt i mitt liv sedan dess.

– Jag vet inte om jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv, men jag lever i alla fall mer hälsosamt, och jag tycker att jag är mer vuxen. Exempelvis tog jag körkort för två år sedan, för jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt på landet. Vi delar vår tid mellan Malmö och ett hus på den skånska landsbygden. 

Ja, om The Ark-Ola var killen som var känd för att balla ur på efterfester och provocerade med sitt snack om bisexualitet, så är det här en mognare man. Och det finns en person som haft stor betydelse i förloppet. 

– Jag bar på en stor rädsla för att växa upp. Både av skräck för att bli tråkig, men också för att jag är ett lillasyskon. Jag har fyra äldre syskon, och som sladdbarn är det lätt hänt att ens identitet bygger på att inte behöva göra saker rätt, utan klara sig på charmen, på att vara lite gullig och slarvig.  

Vänskapen blev till kärlek

Anneli heter kvinnan han älskar och hyllar, som krävde att Ola växte upp. Deras story började i vänskap. De träffades redan 1998 och han beskriver henne som en mycket spännande och självständig person, “den smartaste jag träffat”.

– När vi först möttes var vi båda i en fas där vi hade ett stort behov av självständighet. Det var nog därför vi inte vågade gå in i ett förhållande redan då. Kanske hade vi något slags intuitiv insikt om att det skulle bli för seriöst för snabbt. 

Därför blev de bästa vänner. Bäst-bästa. Det var till Anneli han vände sig när han ville diskutera de stora, känsliga frågorna i livet. Samtidigt märkte de att varje gång någon av dem var ihop med en annan, så blev det fnurra på tråden. Så 2006 vågade de till slut omvandla vänskap till romantisk kärlek. 

– Vi visste båda att säger vi ja till den här grejen så finns det ingen återvändo. Men då var vi redo.  

Ola erkänner utan omsvep att det krävdes ett ganska stort tålamod att vara tillsammans med honom på den tiden – på grund av hans självupptagenhet. Eller som han själv uttrycker det med ett snett leende: “Det var väl självklart att jag var väldigt engagerad i livets stora frågor och att de kretsade kring mig.”  

Har gjort upp med religionen

– Men Anneli har alltid vågat vara väldigt… hård mot mig. Hon älskar mitt skapande, men är inte imponerad av konstnärsmyten. Generellt är det nog ett problem många framgångsrika artister och kreatörer har, att de får något slags dispens att fortsätta leva som oansvariga slashasar. Den dispensen fick inte jag. Hon förklarade med all tydlighet att jag kan fortsätta vara precis hur konstnärlig jag vill samtidigt som jag är en vuxen, ansvarstagande person. 

Hade hon rätt? 

– Ja, det tycker jag – nu. 

Innan han blev förälder hade han en idé om att det inte kunde vara så svårt. Bara barnen fick uppmärksamhet och villkorslös kärlek så löste sig resten – förenklat uttryckt, men typ så.  

– Sedan inser man djupet i uppdraget, säger han. 

Ola tror att han är en peppande, kärleksfull och lekfull, men också lite sträng, förälder. 

– Men ibland faller jag in i den där rollen som lite självupptagen lillebror och finner mig stå och tjafsa med barnen som om jag var ett barn själv. Jag kan till och med använda barnsliga argument som “äter inte du smörgåsen får du inga julklappar.” Men när jag hör mig säga det inser jag ju att jag tappat kontakten med mitt vuxna jag, det är dags att hämta hem det igen. 

Själv fick han trygghet och kärlek – ovillkorlig, av sina föräldrar. Mystiken och musiken från den kyrkliga miljön. Storasyskonen lät honom förstå att skapande är roligt och görbart.  

Vad han inte vill föra vidare är en känslig fråga. 

– Jag kan säga så här: Att det finns ett sätt att tro som är bättre än alla andra. 

Likt många som uppfostrats enligt en starkt kristen värdegrund har det tagit tid för Ola att göra upp med den sidan av sin barndom. Ett livsprojekt som gått i faser. Redan i tonåren började han ifråga­sätta religionen. 

– Att mycket av min barndom och trygghet är kopplat till religionen skapar en konflikt i mig. Jag har försökt frigöra mig från kristendomen, samtidigt vill jag behålla de positiva bitarna i hjärtat, säger han.

Har ett “klent psyke”

Förutom kristna referenser så trådar hans texter ofta in i psykisk ohälsa. Ta bara The worrying kind, som handlar om panikångest. Och han säger sig ha accepterat att han har ett klent psyke. 

– Framför allt i stressiga perioder kan jag drabbas av irrationell oro och tvångstankar, små rituella beteenden som var “kontrolliga”, men som förälder måste jag försöka hantera de sidorna. Förut kunde jag, framför allt när jag kände mig ­ut­arbetad, ha issues med bacillskräck, och det vill jag så klart inte föra vidare. 

Han har efter många års försök kommit fram till att bästa sättet att hantera känslomässiga problem är att vara snäll mot sig själv. Ett annat sätt att bli mindre skör var för Ola att sluta dricka alkohol. Nu har han haft ett vitt decennium. 

Tacksam över sin melankoli  

– Kring 30 såg jag allt fler vänner få problem med alkohol och droger. Jag hade inte heller ett sunt förhållande till alkohol. Jag har alltid haft en hård arbets­moral och drack aldrig i samband med spelningar. Men lediga perioder kunde jag dricka mycket, vilket hade negativ effekt på mitt psyke och förstärkte mina depressiva stråk. Till slut ville jag ha mindre ångest i tillvaron. 

Det som fick honom att fatta beslutet var Jesus Christ  superstar, där han hade en sångmässigt oerhört krävande roll. 

Den positiva sidan av beslutet är att ångesten och mörkret minskat. De finns där, men har planat ut. Även om Ola också är noga med att säga hur tacksam han är över sin melankoli och bräcklighet. 

– Det finns uppenbara fördelar med att vara en sensitiv person, att ha tillgång till sina känslor. Jag har ju byggt ett liv och en karriär på det. Den irrationella oro jag haft i mig hela livet är ju skuggsidan av min kreativitet. När jag var liten och rädd för mörkret, så hade det att göra med min förmåga att fantisera fram saker ur intet. Jag brukar säga till min dotter, som också är mörkrädd, att det är ett tecken på att hon är fantasifull och kreativ. 

3 prylar Ola Salo inte kan vara utan:

1. Mobiltelefonen
– Jag använder den till allt: Spelar in ­låtidéer, skriver ner textrader jag kommer på, mejlar och messar. Jag håller med om kritiken mot att vi blir slavar under mobilen, men som en ganska rörig person som har svårt att hålla ihop saker är den en drömlösning.

2. Rätt slags kalsonger 

– På scenen, under mina tajta kläder, behöver jag ett par väldigt kroppsnära kalsonger. Men till vardags kan jag inte leva utan mina luftiga kallingar.

3. Ullstrumpor 

– Jag avskyr att vara kall om fötterna, så jag har ullstrumpor året runt med undantag för sommarens absolut varmaste dagar.