Ny kulturtrend – Åldrande

Den finlandssvenske kulturpersonligheten Jörn Donner beskriver i sin nya roman hur han bajsar på sig på stormarknaden. Han lämnar bruna spår efter sig på väg till varuhusets toalett. Han konstaterar att kroppens förfall är en “fortsatt process” och att hans generation “håller på att förintas, långsamt men säkert”. 

Författaren och konstnären Patti Smith bevittnar i sin nya bok två nära vänners kamp mot sjukdom och död. Själv fyller hon 70 år och känner sig ödmjuk över det som har varit, men också det som är. 

Fyrtiotalisterna blir gamla

Den nya norska romanen Svartstilla handlar om att förlora sin livskamrat och om att bo i ett ekande tyst hus. 

Det är uppriktiga böcker om att åldras, långt ifrån tidningsgurun Amelia Adamos botoxande av bekymmersrynkan i pannan och bilden av old­fluencern som den nya influencern. 

– De senaste åren har det ju skett en demografisk förändring. Fyrtiotalisterna är på väg att bli gamla, och det börjar märkas i populärkulturen. I USA pratar man om “det grå Hollywood” och det har kommit flera tv-serier som flirtar med den äldre målgruppen – de som har köpt lp-skivor, gått på konserter och tittat på linjär tv. Jane Fonda och Lily Tomlin spelar i Netflixserien Grace and Frankie, om två äldre kvinnor som tror att pensionärslivet är helt utstakat – tills deras makar förklarar sin kärlek för varandra. Och en grånad Michael Douglas spelar i The Kominsky method (Netflix), om två åldrande män som förhåller sig till att bli äldre, säger Karin Lövgren, lektor och forskare i medie- och kommunikationsvetenskap vid högskolan i Gävle. 

Vill läsa mer om blöjor

I sin forskning undersöker hon hur ålder tillskrivs mening i litteratur, bloggar, tv-serier och reklam. Populärkultur och media säger nämligen mycket om hur samhället ser på åldrande, menar hon. 

– Jag efterlyser dock fler riktiga skildringar av hur det är att åldras. Om att vara beroende av hemtjänsten? Om att bära blöja? Om sådant finns det ännu väldigt lite skrivet. Hittills har det varit mer “Old is the new black”, och supertjusiga kvinnor som skådespelaren Helen Mirren har varit förebilder. 

Vi börjar se tendenser till nya, ärligare, skildringar, men det behövs fler, menar hon.  

– Skönlitteraturen har ju den fantastiska förmågan att hjälpa oss att identifiera oss med andra människor. Plötsligt kan vi få en aning om hur det är att leva i Kina. Eller hur det är att bli gammal. De ärliga åldringsskildringarna skulle berika vår förståelse och kanske till och med förändra vår syn på åldrande. Kanske till och med göra oss mer villiga att omfördela resurser för att få en värdig äldreomsorg?

Ny genre om “gubbar”

Historiskt finns det faktiskt några författare som utforskat åldrandet på ett mer trans­parent sätt, påpekar hon. 

– Jag tänker på Elsie Johansson, Nan Inger Östman och Kerstin Thorvall, som skrev rasande om hur det är att vara beroende av hemtjänsten.

Att det främst är kvinnor som har skrivit är dock ingen överraskning. Bilden av åldrande är intimt sammanflätat med genus, konstaterar Karin Lövgren. Det märks inte minst i självhjälpslitteraturen. 

– Böcker som riktar sig till kvinnor handlar mest om att man ska försöka undvika åldrandet. Det är mycket fokus på att se yngre ut. Böckerna som riktar sig till män har mer “glad gubbe” över sig. Ofta heter de också något i den riktningen: Handbok för glada gubbar. Männen får bland annat tips som att bära klarröd fluga för att “sticka ut och sprida glädje”. 

Just nu är Karin Lövgren involverad i ett europeiskt forskningsprojekt om just åldrande män och skönlitteratur. 

– I USA pratar man om en ny genre: “geezer lit”, litteratur om gubbar helt enkelt. På senare tid har jag läst Jörn Donner och Ulf Lundell och ser ett släktskap mellan dem. Båda är lite grumpy, buttra och skriver fragmentariska dagboksanteckningar, bitvis väldigt uppriktiga. Också Theodor Kalli­fatides är inne på åldrande i sin senaste bok. 

Susanne Skogstads debutroman Svartstilla har hyllats av både den svenska och norska kritikerkåren. Det är en lågmäld berättelse om ålderdom och sorg – och om rätten att skapa sin egen mening. 

Själsligt berövade

– Sorgen är extra intressant i vår tid – där vi i övrigt är så upptagna av att hitta lyckan. Lyckoidealet genomsyrar ju hela vårt liv. Bokens huvudperson strävar dock inte efter lycka. För henne har sorgen en mening i sig. Hon vill vara i sorgen. Det är där hon får tillgång till sin döde make. Vi har på ganska kort tid bytt ut religionen mot upplysning och vetenskap. Vi har blivit upplysta, men vi har också blivit själsligt berövade. Vi är de första människorna i historien som saknar mål och mening. 

Att blott 27-åriga Susanne skriver så insiktsfullt om ålderdomen har väckt uppmärksamhet. Själv tycker hon att det är logiskt – att sätta sig in i olika personer är ju vad själva författarskapet handlar om. 

– Många författare skriver om sådant som på ytan ligger väldigt långt från dem själva. Det är fint. Det visar att vi trots våra olikheter ändå tänker ganska lika. Att känslor och problem är universella. Sexuell läggning, kön, etnicitet och ålder har kanske inte så stor betydelse som vi tror. 

Vad tänker du om åldrandet?

– Jag har förlorat äldre släktingar. Inte för någon av dem var de sista åren en särskilt fin tid. Det var tvärtom gans­ka brutalt. Att bli äldre och närma sig döden… det är inte nödvändigtvis lätt.