En stor sophög är det första vi möts av, mängder av påsar och pizzakartonger staplade huller om buller intill sopsugarna. Själva lägen-heten visar sig dock vara fräsch, liten men välbehållen, och jag andas ut. Äldsta dottern har, fantastiskt nog, fått chans till en ungdomslägenhet via bostadsförmedlingen.
Kvinnan som visar oss runt förklarar vad som gäller, inte borra i väggar, bara en nyckel, och tänk på att inte fylla soppåsarna för mycket, då går de inte ner i sop-sugen (aha, det förklarar sopberget!).
Visningen går fort, 22 kvadrat går man snabbt igenom, och så kvitteras nycklar ut och papper skrivs på. Jag håller mig i bakgrunden, men så tittar kvinnan på mig och konstaterar “Mamma verkar glad”.
Jag, som försökt hålla mig passiv för att inte ta över när dottern var huvudpersonen, verkade jag inte
neutral?
Nej, kanske inte, för inom mig började det ljuda små fanfarer.
Med all respekt för att det finns många som bävar för den här dagen, det har till och med skrivits böcker om sorgeprocessen när barnen flyttar. Hur tomt det blir hemma. Hur man saknar dem. Men jag tycker det känns som en väldigt naturlig utveckling. Så visst hade hon rätt, lägenhetskvinnan, mamma ÄR glad.
Nu får jag göra det som mina föräldrar gjorde för mig en gång. Jag och
dottern har burit flyttkartonger, jag har hyrt (och kört!) släp med möbler, följt med till Ikea som smakråd. Och först nu fattar jag det jag inte förstod när jag var i dotterns sits. Man tycker det är roligt att få hjälpa till. Jag blir glad att min dotter hör av sig och frågar om ett recept på kladdkaka, eller ber att jag ska ta med mig en skiftnyckel när jag kommer över.
Det får mig att inse att vår relation kommer bestå. Jag behövs fortfarande som mamma, om än på lagom behörigt avstånd.
I det här numret av Icakuriren tittar vi på vårens inredningstrender. Om ni som jag plötsligt har fått tillbaka ett vardagsrum, vill fixa någon ny detalj eller kanske måla om en vägg, titta och låt dig inspireras.
