“Ja, det kanske blir en ny Stig-Helmer-film”

Från parkeringen kommer Lasse Åberg kånkande på en stor tavla, en inramad affisch som ska upp i det konst- och seriemuseum som familjen driver i en före detta ladugård utanför Bålsta sedan 2002.
Åberg, som fyller 75, ser inte en dag äldre ut än Trazan Apanson. Håret fortfarande i behåll, urblekt Musse Piggtröja, ingen märkbar korpulens.
Formen hålls med tennis och cykling (körkort saknas). Jobbar på som vanligt, hoppar mellan olika uttrycksformer. Skriver, tecknar, musicerar – “jobby”, som han kallar det.
Lasse Åberg tar en paus med hängningen, morsar på ett par småbarnsmammor, snabbguidar mellan några av museets höjdpunkter – här finns en av världens förnämligaste Disney-samlingar – och slår sig ner med en kopp kaffe.
Du är aktuell med en ny sångbok, Zingalongtajm med Electric Banana Band?
– Ja, det kom en fråga från förlaget om vi ville göra en sådan, med ljudmodul, och det lät ju väldigt spännande. Jag ville inte bara radda upp en massa låtar, utan göra en scrapbook med nedslag och anekdoter från bandets 35-åriga historia. Och så blev det också.
Ni har varit förband åt Spandau Ballet, deltagit i Melodifestivalen, fyllt Globen två gånger, sålt dubbel platina, skapat en musikal för Malmöoperan, haft Roger Moore som konferencier, med mera?
– Alltihop är väldigt kul och skojigt, och det är klart att jag är stolt. Samtidigt har det alltid varit med en viss lätthet vi har hållit på med det här. Electric Banana Band är en ren studiokonstruktion, och meningen var från början att vi enbart skulle uppträda i Trazan-serien på tv. Sen gjorde vi en försiktig turné, -81 tror jag det var, utan någon större framgång.
Vissa uppträdanden var rent katastrofala?
– På något ställe hade de väl glömt att annonsera, och då stod vi där på ett lastbilsflak vid en idrottsplats i Uppsala med lika många på scen som i publiken. Det var inget kul. Men blev en bra anekdot. På Sweden Rock förra året hade vi 30 000 i publiken, så det är en viss skillnad.
Du ser Electric Banana Band som ett av de sista återstående proggbanden?
– Ja, vi koketterar lite med det. Det uppstod ju under den sista flämtande proggeran på 70-talet, en epok som jag för övrigt tycker var väldigt fin. Folk var lite mer medvetna om miljöfrågor och sånt än idag, känns det som.
– Dessutom är vi ett kostymband. Så vi är väl en blandning mellan Kiss och Hoola Bandoola.
Hur står sig Trazan och Banarne-serien bland dagens barnprogram?
– Jag tycker den står sig bra. Tempot är vilsamt, innehållet kul, inte för överpedagogiskt, flåsigt eller käckt. Jag upplever mig inte som särskilt gammal, men ibland när jag träffar folk som bär kostym och dokumentportfölj och ser ut att vara näringslivs-VD:ar, som säger “Gud, vad jag var rädd för Olyckan” – då förstår man ju att serien har ett antal år på nacken.
– Jag tittar inte på barnprogram längre, men när jag av misstag kom in på Cartoon Network upplevde jag att det var ett jäkla skrikande, uppskruvat tempo och hög volym. Alltså något helt annat än det vi höll på med.
Första omgången Trazan Apanson – julens konung avmagnetiserades och raderades för alltid av en tankspridd tjänsteman på tv. Hur hanterar du det?
– I stunden var jag nog mest häpen. Meningen var ju att programmen precis skulle sändas i repris, och det var rätt haussat. Jag hade till och med blivit omslagspojke på en blaska som gavs ut då, Röster i radio & tv. Alla kan göra misstag, och det här kanske ändå ledde till något bra, att vi fick göra tio nya program.
En av de vanligaste frågorna du får är “ska du göra någon ny film”. Ska du det?
– När det gäller filmer hänger det mycket på att hitta rätt ämne, erfarenheter grundade på den sorts folklivsforskning jag brukar ägna mig åt, som går att dela med en publik. Och på min mentala och fysiska status. Att vara arbetsledare för ett gäng på 50 personer med skådisar och filmteam är kul, men också väldigt arbetsamt.
Blir det i så fall med Stig-Helmer i huvudrollen?
– Ja, annars måste jag ju ägna en halvtimme åt att presentera en ny figur. Men vi får se, jag lever en dag i sänder, och det gäller allting annat i mitt liv också, musik, bilder, utställningar och skrivande.
Det känns ibland som om du var upphovsman till hela retro-vågen. Du har ju i princip doktorerat på din egen barndom och 50-talet?
– Ja, jag har väl uttryckt det så någon gång. Det började med barnprogrammen, där jag ville visa hur vår generation hade det som barn. Lyfte fram maten man inte gillade, kläderna man inte tyckte om,
bilarnas utseende… Det blev på gränsen till traumatiskt. Man lyfte på en sten, och fann något annat. Det är ju så det funkar. Jag kände egentligen inte alls det där barnet Åberg från början, utan kom bara ihåg vissa grejor.
Du blev mobbad som barn, har du sagt?
– Det blev alla. Mobbning var sättet man umgicks på. Men begreppet fanns inte. Det kallades för att retas. Jag var svarthårig, och det räckte för att få pikar och råka illa ut. Andra som var lite korpulenta blev kallade för tjockisar. Rödhåriga fick höra att det brinner. Vi hade en kille som körde hårt med oss andra…
Elake Benke?
– Just det – du har läst på, hör jag. Men jag hade nog inga större besvär, egentligen. Klarade skolan utan större problem. Och på senare tid har jag fått reda på att jag var en mobbare, jag också. Jag fick nämligen ett brev för några år sedan: “Fan vad du mobbade mig!”, stod det. Han som skrev brevet hade kanske läst det där, om att det var jag som blev mobbad.
Var det bättre förr?
– På ett sätt var det så, för oss som var barn på 40- och 50-talen åtminstone. Vi slapp ta del av hela världens problem, sånt där som medierna skriker ut idag och som barnen inte kan värja sig mot. Det fanns en framtidstro också, på ett sätt jag inte upplever idag. Krig, svält, all miljöförstöring – det blir för mycket för ett barn att bära. På vår tid var vi mer ängsliga för om det skulle bli fisk till skollunchen. Samtidigt går det inte att isolera barnen heller.
– Nä, jag är ingen nostalgiker. Nostalgi blir lätt lite jolmigt, man kan ju inte bara stanna upp. Nostalgi betyder sjuklig tillbakalängtan, och det tycker jag mig ha klarat mig ifrån. Men gå på loppisar tycker jag är kul. Titta på gamla grejor från ens barndom. Eventuellt köper jag något.
Hur ser du på åldrandet?
– Som många säger till sin egen spegelbild: “Det där är inte jag, utan någon annan.” Man är en ung själ i ett fårat skal. Är förhållandevis fysiskt aktiv, spelar tennis, cyklar hela tiden. Så det är inget större förfall på den punkten. Sen har jag lyckats behålla håret och är inte överviktig heller.
Hur lever du nuförtiden?
– Som jag alltid gjort. Ingen dag är den andra lik. Det blir aldrig rutin. Jag hoppar mellan olika uttrycksformer – skriver, gör musik, bilder, utställningar… Kan inte säga att jag slagit av på arbetstakten. Fast jag längtar kanske lite mer till återhämtningsperioder än tidigare.
Trots att du är en av Sveriges mest folkkära och framgångsrika underhållare håller du en anmärkningsvärt låg profil?
– Ja, vi bor för det första fem mil från Stockholm, så det blir helt enkelt inte av att vi åker in på premiärer och käkar gratisjordnötter särskilt ofta. Jag ser det som livskvalité, att bo så pass lantligt och avskilt som vi gör. Att vi hamnade här i Bålsta som väldigt unga hade med en desperat boendesituation att göra. Vi blev erbjudna att köpa en tomt i ett sommarstugeområde av en släkting och sedan har vi blivit kvar. En tysk författare som heter Enzenberger har uttryckt det bra: Lycka idag är frisk luft, rent vatten, tystnad och att rå sin egen tid. Och det har vi här hos oss.
Är hemligheten bakom ett långt och lyckligt äktenskap förmågan att fnissa åt samma saker?
– Ja, jag tror det, för det innebär ju att man har något sånär gemensamma intressen. Det är nog det som orsakar många separationer och att folk går isär, att man inte delar den gemenskapen.
Så vad fnissar du och din fru Inger åt tillsammans?
– Vi har blivit något av konnässörer av slaskprogram på tv, Sveriges mästerkock, Böda camping, Hollywoodfruar, som är helt förskräckligt – allt sådant. Det handlar om nyfikenhet på hur folk beter sig, alltså det jag gör film om. Sedan tittar vi på sådant som Babel också, och försöker bräcka varandra framför programmet Vem vet bäst.
Du skriver helst för hand med blyerts. Hur teknikfientlig är du?
– Jag och Sture Hegerfors skrev en bok om hela den nya livssituationen med all ny teknik, Handbok för framsynta bakåtsträvare. Jag kallar mig teknikavvaktare och har upptäckt att jag klarar mig väldigt bra utan “likes” och alla de här sociala medierna. Jo, jag har en mobil, fast en gammal. Och så har jag ersatt faxen med en ipad. Där gick det inte längre att hålla emot.