• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Özz Nüjen: "Mamma är kärleken och hoppet"

    Försvaret ville göra honom till minröjare. Istället valde han scenen som slagfält och stand up som vapen. I vinter är skådespelaren och komikern Özz Nûjen en av Stjärnorna på slottet.

    Özz Nüjen: "Mamma är kärleken och hoppet"
    – Till skillnad från förr vet i dag människor att kurderna är ett frihetsälskande folk på 40 miljoner människor, säger Özz Nûjen. Foto: Erik Lundback

    Under hösten rycker IS allt närmare den kurdiska staden Kobane i norra Syrien. Terrorgruppen har gjort sig känd för sin hänsynslöshet, för att utan urskiljning tortera, mörda och våldta under sin framfart. Befolkningen i Kobane vädjar om hjälp från närliggande Turkiet, om luftanfall från amerikanska styrkor. Men ingen vill lyssna. De civila som har möjlighet flyr, övriga kan bara vänta på blodbadet.

    Hissar sina svarta flaggor

    Och samma morgon som jag sätter mig med den här texten kommer rubrikerna. IS har börjat inta staden och hissar nu sina svarta flaggor på hustaken i förstäderna. Jag går in på Instagram och hittar Özz Nûjens inlägg. Han har lagt upp en bild på en äldre kvinna som i förtvivlan vänder upp ansiktet mot himlen och formar händerna till ett V-tecken och han skriver: "Jag har inte kunnat sova inatt… Mina tankar är hos mitt kurdiska folk som återigen fördrivs och massmördas. Kobane, staden och folket kämpar för sitt liv just nu."
    När vi träffas några veckor tidigare på Özz Nûjens kontor på Södermalm i Stockholm är det morgonen efter riksdagsvalet. Det är omöjligt att inte börja prata om politik. Han har under natten fått oroliga sms från vänner och fans med anledning av Sverigedemokraternas framgångar. Han har svarat att "Nej, det är ingen mardröm, det är verklighet. Och verkligheten tar man tag i".
    Özz Nûjen är uppvuxen i turkiska delen av Kurdistan och många av hans tidigaste minnen är politiska.
    – Jag minns hur folk pratade om socialism, fascism, juntan, maktfördelning, orättvisor. Det blev alltid allvarligt och ibland hetsigt, diskussionerna for, ibland grät folk, ibland fanns det förtvivlan i deras ögon, ibland hopp. Jag kommer från en väldigt politisk familj. När militärjuntan tog makten i Turkiet 1980 var det ren och skär fascism, som byggde på den turkiska rasens överlägsenhet. Som kurdisk kille i skolan fick man börja varje dag med att säga: "Den är lycklig som kan kalla sig för turk, turken är värd hela världen och det finns bara en plats för icke-turkar i Turkiet och det är att tjäna turken".
    Özz Nûjen ler och skakar på huvudet.
    – Det ger inte rum för så mycket nyanser, det där. Det är ganska svart på vitt hur sakernas tillstånd är – och till stora delar fortfarande är i delar av Turkiet. I den myllan växte jag upp. Till och med långt senare i Sverige brukade folk säga att "ni är bergsturkar, det finns inget Kurdistan, ni har inte ens någon flagga". Men idag kan man ändå se en förändring i världen, numera vet människor om kurderna, att vi är ett frihetsälskande folk på 40 miljoner människor. Och att vi är de enda som krigar mot IS.
    Som femåring får Özz Nûjen se sin pappa kastas av från ett lastbilsflak utanför hemmet efter att i 70 dagar varit fängslad och torterad av den turkiska militären. Pappan är utmärglad, hålögd och kan inte stå på benen själv. Modern, Özz farmor, brister när hon får se sin son och börjar skrika åt soldaterna. De svarar med att misshandla henne blodig.
    – Jag tror att det där minnet har påverkat mig mycket mer än jag tidigare har anat, säger Özz Nûjen. Den där känslan av vanmakt… Det har gjort mig till den jag är, att jag står upp för mig själv, för vårt folk, för Sverige och för vad jag tror på. Men det har också hindrat mig. Det är därför jag inte har barn. Jag skulle inte som pappa kunna riskera att mitt barn får uppleva något liknande, att jag blir orsaken till det.
    I skolan får Özz "spö som fan" av lärarna eftersom han bara pratar kurdiska. Men det finns ingenstans att göra av den ständiga rädslan för våldet.
    – Man kan ju inte gå till polisen. Man kan gråta hos sin mor, men hon är ju också rädd och har fyra andra barn att ta hand om.
    Pappan flyr först till Sverige och några år senare, när Özz är 8 år, även resten av familjen. De bosätter sig i stockholmsförorten Rinkeby. Özz drömmer om att bli astronaut och slukar allt han kommer över om rymden. Han är bäst i klassen till och med nian.
    – Jag kunde sluka en religionsbok på en dag och sen kunde jag den, så jag behövde inte plugga så mycket. Men på rasterna var det livat… När jag fyllde 35 sa min mamma att hon inte trodde att hon skulle få se den här dagen. Jag var en sådan odåga, var aldrig stilla, kaxade mot allt och alla.

    Blir misshandlad hemma

    Det är i nionde klass som en syo-konsulent säger åt honom att en sådan som han aldrig kommer att få något bra jobb, allra minst bli astronaut. Och något brister. I gymnasiet börjar han missköta skolan för att istället hänga ute på kvällar och nätter. Inte sällan söker han slagsmål. Samtidigt fortsätter han bli slagen hemma av sin far, en närmast daglig misshandel under hela uppväxten – som upphör först när han rymmer hemifrån och inte återvänder förrän efter flera veckor hos kompisar, på nattbussar och under broar, febrig och illa medtagen.
    Om den komplicerade relationen till sin krigstraumatiserade pappa berättade Özz Nûjen år 2012 i enmansföreställningen Dålig stämning, som turnerade runt landet i 18 månader. På premiären satt fadern i publiken. Vilket ledde till en slags ordlös försoning. Jag frågar om de någonsin kan bli riktigt nära.
    Özz Nûjen funderar en stund.
    – Väldigt många vuxna i vår ålder kommer oavsett bakgrund aldrig riktigt nära sina fäder. Papporna kommer från den gamla skolan, där man inte visar så mycket känslor. Men livet måste gå vidare, minnena får inte ta över vardagen. Man kan inte tvinga en äldre människa att prata.
    Närhet har han istället alltid hämtat hos sin mamma.
    – Hon har alltid funnits där, alltid varit fruktansvärt stark och modig och stått upp för sina barn. Hos henne inser man hur stark hoppet och kärleken är, starkare än våld och förtvivlan. Kärleken är livgivande och ren, den bygger upp och gror hela tiden. Det är coolt med kärlek, det är inte en kaka som kan ätas upp utan den fungerar som en cell som bara delar sig och delar sig.
    Vändpunkten under uppväxten kommer först efter den stökiga gymnasietiden, i lumpen.
    – Jag gjorde militärtjänsten på Ing 3 i Boden och det innebar ganska mycket dötid, men istället för att få ångest och fältnoja som många andra började jag tänka över mitt liv. När hade jag mått som bäst? Jo, under dramalektionerna och när jag höll föredrag för klassen. Jag förstod att jag måste ha en scen. Det spelade ingen roll då om det skulle vara bakom eller framför scenen – eller om jag skulle vara med och tillverka den – men jag insåg att jag måste ha en plattform för det jag tycker och tänker.
    Han skrattar.
    – Men jag ville också bevisa att jag var en bra soldat under lumpen, och jag fick bra betyg. De ville skicka mig som minröjare till Bosnien. Men herregud, tänkte jag, nästan alla minor är ju svenska och helt omöjliga att upptäcka. Jag minns en uppställning när vi skulle hedra tre svenska soldater som blivit lemlästade där nere. Vi sjöng nationalsången och jag var nästan den enda som kunde den. Det var så bisarrt. Först exporterar vi vapen, sedan får vi leta efter våra egna minor – och så slår det tillbaka på oss själva.

    Viktiga kontakter

    Åter i Stockholm tar han jobb som diskplockare på restaurang Engelen i Gamla Stan, men kan inte låta bli att samtidigt munhuggas med de ståupp-komiker som befinner sig på scenen. Jobbet ger honom viktiga kontakter och pengar till att börja Calle Flygare Teaterskola, där han går mellan 1997 och 1999. Samtidigt börjar han själv med stand up och får ett par mindre roller i tv-serier som Aspiranterna och Anna Holt. Det furiösa tempo som Özz Nûjen växlar in på under 2000-talet, och upprätthåller sedan dess, gör en heltäckande sammanfattning omöjlig. Men i korthet: Han går Dramatiska institutets radioproducentlinje, är programledare i Morgonpasset och Voice, startar Stockholm Comedy Klubb och Svenska Stand Up-galan. Sedan 2009 är han delägare i produktionsbolaget ROA tillsammans med bland andra David Batra, Johan Glans och Måns Möller.
    I våras följde han upp succén Dålig stämning med föreställningen Statsminister Özz Nûjen, som även sändes i SVT. En underhållande uppgörelse med hycklande politiker längs hela skalan, från Vänsterpartiet till SD. Om religiöst bigotteri, homofobi, rasism och en livsviktig feminism.
    Jag undrar vilka som är hans egna demoner, när han själv tvivlar ibland.
    – Hela tiden. På mig själv, på samhällets beskaffenhet, på politikens möjligheter. Men det går att överbrygga hinder – precis som du kan träna en kropp, kan du träna en samhällskropp. Precis som du kan övertyga dig själv om att du är bättre än du tror, kan du övertyga andra om det, eller till och med hela partier. Det har bevisats. I det finns en trygghet.
    En stunds tystnad.
    – Och vad är alternativet, ärligt talat? Tänk på vad vi människor har åstadkommit hittills. Vi har varit på månen, vi ska till mars. Samtidigt är vi samma vildar som dödar en annan människa för att den har fel hudfärg eller religion. Vilken utvecklingspotential som finns i människan, vid sidan av ondskan och avundsjukan! Bara det finns samarbetsvilja finns en enorm kraft att åstadkomma stora saker.

    Roll på Uppsala Stadsteater

    I höst spelar Özz Nûjen, vid sidan om Stand Up-jobbet, i dubbla uppsättningar på Uppsala Stadsteater. Dels gör han rollen som Truffaldino i 1700-talsfarsen Två herrars tjänare, dels rollen som den homosexuelle drömmaren Molina i pjäsen Spindelkvinnans kyss, som utspelar sig i en fängelsecell i militärdiktaturens Argentina på 70-talet.
    En oundviklig fråga blir givetvis hur han hinner och orkar. Och återigen börjar svaret med samma motfråga.
    – Vad är alternativet?
    Özz Nûjen slår ut med händerna.
    – Jag har fått göra det jag vill, hur kan jag då inte orka? Man hör så många människor säga att de skulle vilja göra något "annat". Jag lever mitt i det jag älskar och brinner för. Fan, jag har en scen! Det är helt sjukt! Du jobbar alltid för något mer än dig själv. Om inte jag är tacksam och hedrad skulle jag svika mig själv, alla de som har hjälpt mig på vägen och alla de som kommer och ser mina föreställningar.
    I vinter kommer han också att synas som en av Stjärnorna på slottet i SVT, tillsammans med Rikard Wolff, Helena Bergström, Örjan Ramberg och Harriet Andersson
    – När SVT ringde tänkte jag: "Är jag så gammal nu?". Det kändes jättekonstigt, jag har inte fyllt 60 och jag har knappt gjort långfilmer i Sverige. Men jag blev övertalad att ställa upp och det ångrar jag inte. Det var fantastiskt att lära känna de andra närmare. De var fina och snälla mot mig. Jag kan bara vara mig själv, men vi får se hur det klipps ihop. Jag tror det kommer framgå att jag är nyfiken och frågvis och säger vad jag tycker.
    När man är ståupp-komiker tror folk ofta att det ska bli skoj och stim och jag tror att de andra deltagarna överraskades av mitt allvar.
    – Själv överraskades jag framför allt av hur långa karriärer de andra haft. Hur mycket de har gjort och allt det hårda arbete som behövs för att hålla sig flytande på den nivån.
    – Jag förstod att jag själv måste kämpa ännu mer, göra ännu bättre saker.

     

    Av Oskar Ekman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!