• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lina Thomsgård: "Min ilska är ett lasersvärd"

    Det har regnat priser över Rättviseförmedlingen och över grundaren Lina Thomsgård. Men nu lämnar hon organisationen för att skriva en bok – och kanske för att jaga sin "omöjliga" barndomsdröm.

    Lina Thomsgård: "Min ilska är ett lasersvärd"
    Lina Thomsgård är trött på idén om att feminister inte kan hålla sams. "Alla initiativ för jämställdhet är bra", säger hon. Foto: Peter Jönsson

    LIna Thomsgård
    Lina Thomsgård. Foto: Peter Jönsson

    an hon ta av sig de gigantiska kängorna och krypa upp med benen i fåtöljen, som en skön kontrast...?
    – Nej, det blir för gulligt. För mycket "Lilla My".
    Lina Thomsgårds svar på fotografen Peters önskemål kommer som en reflex.
    – Det hade du aldrig bett en kille göra, förtydligar hon.
    – Jo..., det hade jag nog kunnat göra, svarar Peter.
    – Inte finansmannen Anders Wall.
    Kort betänketid.
    – Nej, erkänner han. Inte Anders Wall.
    Ungefär 20 minuter tidigare, mot slutet av själva intervjun, har jag trevande frågat Lina Thomsgård vad hon tycker om Internationella kvinnodagen, den indirekta orsaken till att vi sitter och pratar. Känns den ändå inte lite... omodern?
    En mikroskopisk, knappt märkbar suck. Sedan ett tålmodigt svar.
    – Om du visste... I nästan alla intervjuer får jag frågan om vad jag tycker om något som Blondinbella eller Linda Skugge har sagt. Eller om ett Fittstim-program eller om jämställdhetsminister Maria Arnholm verkligen är så bra. Kvinnor förväntas ifrågasätta andra kvinnor, det är den klassiska idén om att feminister inte kan hålla sams, men vilken rörelse har inte haft inre motsättningar? Det blir tröttsamt när jag inte får frågor om "Vad ska vi göra mot våldet mot kvinnor?" utan "Behövs verkligen 8:e mars?". Men ja, den behövs. Alla initiativ för jämställdhet är bra. Det är ett utmärkt tillfälle för medier att sätta frågan på agendan.

    Levererar en vindlande monolog
    Vi backar ytterligare bakåt på den diktafon jag i efterhand är mycket tacksam över att jag tog med (det finns ingen chans att hinna anteckna när Lina Thomsgård pratar). När jag lyckas få in min första fråga står displayen på 12 minuter och 44 sekunder. Dessförinnan har hon levererat en vindlande monolog som börjar med hur intervjuer kan fungera som egenterapi och som på något vis landar i hur olika män och kvinnor beskrivs i media:
    – Jag har många gånger suttit bredvid när geniala kompositörer och artister intervjuas, och kan sedan läsa i texten hur den ena "valt att samarbeta" med en viss producent medan den andra "tagit hjälp av", beroende på artistens kön. Det finns många sådana små retoriska fällor som befäster fördomar.
    Lina Thomsgård har alltså en bakgrund i skivbolagsbranschen och är, bland mycket annat, PR-ansvarig för Robyn.

    Blev PR-chef för myspace
    Ännu mer från början: Uppväxt i Aspudden söder om Stockholm, pappa var socialchef och mamma psykolog. Föräldrarna skiljde sig när hon var sex år, bildade nya familjer och till slut blev det fem syskon. På gymnasiet pluggade Lina media med toppbetyg, fick jobb på en trendig musiktidning och blev så småningom nordisk PR-chef för myspace, som en kort tid senare mosades av ångvälten facebook.
    Ironiskt nog var det den segrande konkurrenten som många år senare blev förutsättningen för den egna succén Rättviseförmedlingen.
    Året är 2010 när Lina Thomsgård råkar befinna sig på en festlig prisgala. Hon roar sig under kvällen med att räkna antalet män och kvinnor som i olika roller får inta scenen, landar på 47 mot 11 – och twittrar ut slutresultatet. Snart får hon besök av galans producent, som förklarar att han "verkligen försökt!". Lina erbjuder sig att gratis hjälpa till att hitta fler kvinnor till nästa års gala. Den frustrerade producenten gnisslar tänder en stund, men accepterar till slut och återvänder med en flaska champagne.
    Morgonen efter startar Lina Thomsgård facebookgruppen Rättviseförmedlingen, mest som en "kul grej och en provokation", men som efter bara ett par månader har 15 000 ivriga medlemmar.

    Har inspirerat till liknande projekt
    – Argumentet i näringslivet är ofta "Vi ser till kompetens, inte kön". Det man faktiskt säger då är att nivå, kvalitet och kompetens hos det andra könet inte är lika hög. Det är ett ganska hårt angrepp som få kan stå för när det kommer till kritan! Forskningen visar att det vi ser som kompetens är en extremt könad process. Jag skulle verkligen vilja träffa någon som helt klarat sig igenom ett liv i vårt samhälle – opåverkad av idéer om hudfärg, bakgrund och kön – och ändå kan vara lika tvärsäker på att Bengt är en bättre chef än Samira.
    Numera har Rättviseförmedlingen fler än 60 000 medlemmar och är en "riktig" ideell organisation med kontor och anställda, som dessutom inspirerat till liknande initiativ i Finland, Italien och Norge. Man hjälper medier, företag och organisationer att hitta kompetens bortom stereotyperna. Oftast handlar det om kvinnor (till styrelser, tv-soffor, referensgrupper eller dj-bås), men det kan lika gärna behövas en manlig förskollärare som uttalar sig om stora
    dagisgrupper.

    Vill vara öppen med allt
    Sociala medier är mer än ett politiskt arbetsverktyg för Lina Thomsgård. De är "identitetsbyggande". Hon lever i symbios med sin smarta telefon.
    – Det som andra berättar i förtroende för en vän säger jag till alla på facebook. Jag känner mig trygg med transparens, att inte behöva upprätthålla någon fasad. Som tonåring skulle man vara häftig tillsammans med vissa människor, glad, intellektuell eller ledsen med andra. Jag blev bra på "kameleontandet". Sedan kom plötsligt den här plattformen där jag kunde knåda ihop alla grejerna! Det blev stärkande. Enande. När facebook nådde föräldragenerationen var det ett stort framsteg för mig. Nu kunde jag säga en och samma sak till mamma, chefen, flörten, kusinen. Mamma fick finna sig i att jag var på fest och chefen i att se mig äta makaroner direkt ur kastrullen.
    Hon gillar inte uttrycket "vara sig själv", som om man bara skulle få vara på ett enda sätt. Men det har tagit tid att nå den insikten, att efter en lång period av utforskande hitta tillbaka till barnets självklarhet.
    – Jag minns när jag berättade för mamma och hennes vänner att jag skulle bli statsminister. De skrattade och tyckte jag var oerhört gullig. Jag vet inte om jag blev kränkt just den gången, men jag vet att jag var ett jävligt ilsket barn. När jag föddes var jag så rasande att jag fick ha små gasbindevantar för att inte riva sönder ansiktet.
    – Mamma brukar citera mig, hur jag fräste ifrån när hon och kompisarna gullfnittrade: "Vad skrattar ni om!?". Det där har jag så klart tänkt på – en femåring som tycker det är självklart att hon ska bli statsminister. När fattade jag att det inte var inom rimlighetens gränser för att jag är tjej? Det är sorgligt.
    Efter dagisåren följde en lång period "utan tillgång" till ilskan. Kanske, funderar hon, hände det i samband med föräldrarnas skilsmässa. Den lilla flickan blev ännu mer mån om att tyckas om och passa in.

    Ser ilska som ren och skär energi
    – Hur det vände igen...? Det var en relationsgrej. Jag och min första pojkvän hade ett bråk. Det var en uppbrottssituation och känslorna tog över, "aaaaahhh!". Jag slog väl i en kökslucka, sådant som andra människor gör varje dag, fast jag var 25 år och hade ingen vana av det. Innan hade jag sett det som min superkraft att jag aldrig blev arg: "Jag tror gott om alla, det finns en mening med allt, le och var glad och klämmig". I stället för arg blev jag kanske sur och tyst. Nu fattade jag att ilska kan vara ett lasersvärd – och om jag hanterar den rätt är den ren och skär energi.
    Hon tystnar för en kort stund.
    – Allt det här med jämställdhet handlar om frihet, allas rätt att leva fullt ut, att ge människor fler möjligheter. Feminism förutsätter att vi ifrågasätter könsroller, men det är ingen sträng rörelse som vill göra någons liv mindre, eller alla människor till en och samma. Tvärtom.
    Tappar du aldrig tålamodet och känner "nu blir jag militant"?
    – Så klart! Jag sitter ju också med vitnande knogar och tårar i ögonen ibland. Jag kan ställa till med scener på middagar med vänners vänner för att det här är livsviktigt för mig.
    Lina Thomsgård ler.
    – Men jag försöker att inte göra det hela tiden, eftersom jag tror mer på Gandhi-spåret... Samhället befäster könsroller hela tiden och det kan kännas hopplöst: "Vad spelar det för roll om jag köper en tröja med ett monster på till min dotter?". Det är kanske samma uppgivenhet som jag känner inför att en genomsnittlig man tjänar 3,6 miljoner kronor mer än en kvinna under sin livstid. Men sedan sitter man framför teven med sin 7-åriga guddotter och kollar på ett program om en helikopterpilot som heter Elisabeth och som är hittad via Rättviseförmedlingen och guddottern säger: "Åh, jag ska också flyga!" Saker går att förändra.

    Känner inget måste att bli mamma
    – Jag har en kompis som heter Sigge och är tre år. Han var hemma hos oss på fest och hade en fantastisk rosa prinsessklänning, som han stolt snurrade runt med så att den såg ut som en planet. Sedan skulle han klättra på någon grej och då var det enklare med byxor. Så är det med symboler för olika könsroller, de är inte bara symboler. Det går inte att klättra i träd med volangkjol. Brallor med en massa fickor kan spara på mycket häftigare grejer.
    Jag har läst att du inte vill ha barn själv. Är det ett politiskt beslut?
    – Jag försöker förhålla mig till den enorma stress som samhället lägger på kvinnor i min ålder. Så mycket ångest jag har sett hos vänner... Den berättelsen finns redan, jag behöver lägga krut på att fundera över hur mitt liv kan bli spännande, roligt och meningsfullt även om det inte skulle bli barn. Sedan tror jag nog att jag skulle bli en okej – och en rätt kul – mamma. Men det får inte bli ett måste. Vi får se.
    Hur bemöts du när du är ute och föreläser?
    – Jag kanske trillade i optimistgrytan när jag var liten, men jag tycker att folk är superhärliga och nickar och fattar och garvar och gråter. Det finns verkligen en mottaglighet. Och då har jag ändå pratat inför Rolfar och Bengtar i Norrlands Handelskammare.
    Hon lutar sig fram över bordet.
    – Jag vill poängtera att en kvinnlig journalist kan vara lika dålig på att hitta kvinnliga experter. Det här måste vi göra tillsammans. De mål som redan är uppnådda är ett resultat av folkrörelser och aktivisters tjat. Och kamp, kamp, kamp.
    Vem har gjort mest för svensk jämställdhet i modern tid?
    – Gudrun Schyman, utan tvekan. Oavsett partipolitisk tillhörighet bör man buga
    inför henne. Hon kan mest i Sverige av alla politiker, påpekar ständigt vad de glömmer och låter ingen komma undan. Hon har ett intersektionellt perspektiv, vilket är ett knepigt men viktigt ord.
    Förklara.
    – Till exempel kan man höra argument som: "Hallå, tjejerna som könsstympas då, eller rasismen eller löneskillnaderna – är inte det viktigare än att ni räknar män i teverutan?". Jo! Men det hänger ihop! Och det är Gudrun bra på att visa. Hon håller sig rörlig. Sedan tycker jag också att Maria Arnholm märks mer på sin ministerpost än vad någon annan gjort före henne.


    Tror på individuell föräldraförsäkring

    Nu leker vi att du själv är politiker. Du är på teve och har trettio sekunder på dig...
    – Individualisera föräldraförsäkringen. Den hänger ihop med hur idén om vem som är den mesta och bästa föräldern formas. Den påverkar vem som får jobb, lönesättning, obetalt arbete, sjukskrivningar och hänger med ända ner i pensionskuvertet. Mammor och pappor behöver hjälp på traven.
    Lina Thomsgård skakar fram två droppar te ur kannan som för länge sedan är urdrucken. 
    – Tvingande lagförslag kan vara en förutsättning för frihet. Jämför ramaskriet när man införde rökförbud på krogen. I dag kan man väl inte hitta någon som är missnöjd med det?
    Hon har i själva verket aldrig uteslutit ett politiskt uppdrag (och har nyligen lämnat över ordförandeskapet i Rättviseförmedlingen till Seher Yilmaz). Men först ska Lina Thomsgård skriva klart sitt hemliga manus. En självhjälpsbiografisk historiebok som jag givetvis först uppfattar som "skönlitterär".
    – Nej. Könlitterär.

    Av Oskar Ekman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!