I år är det äntligen dags igen. För första gången sedan 2010 är Andreas Lundstedt med på Diggiloo-turnén. Förra gången var han med som del av gruppen Alcazar.
I år är det 20-årsjubileum för Diggiloo och Andreas ska tillsammans med tio andra artister turnera runt i hela Sverige och besöker inte mindre än 46 olika städer.
– Detta ska bli så otroligt kul, det är verkligen ett drömgig och med världens bästa gäng dessutom. Jag älskar att jobba, det är mitt liv, säger Andreas.
Andreas Lundstedt
Ålder: 50 år.
Familj: Maken Daniel som är musikalartist, två hundar och sju sköldpaddor.
Bor: I Stockholm och Grekland.
Gör: Artist.
Aktuell: Aktuell: Med Diggiloo-turnén 2023 samt showen Freedom med musik av George Michael.
Han var bara 5 år när han vann en talangjakt. Vinsten var 300 kr och för dem köpte han leksaker. Musiken har alltid haft en helande kraft för honom.
– Musiken är transporten från en sinnesstämning till en annan, till en annan värld, säger Andreas.
LÄS ÄVEN: Tommy Nilsson: “Jag vill ta vara på den tid jag har kvar”
Han tycker det är en ynnest att få jobba med musiken, inte minst under de mörkare år vi just lämnat bakom oss.
– Det är så mycket skit i världen och jag märkte i höstas när jag gjorde min show Freedom, med musik från George Michael, att det fanns ett behov att fylla. Det är en lyx att som artist få bjuda människor på musik, att bidra till en möjlighet att fly från verkligheten en stund. Jag tror att folket behöver livemusik mer än någonsin.
Under pandemin fick Andreas tid att tänka över och ifrågasätta om musiken faktiskt är det han vill göra resten av sitt liv och svaret var tveklöst ja.
– Jag vill verkligen inte göra något annat och jag känner att det finns ett syfte med mitt artisteri, snarare än en längtan efter kickar eller bekräftelse som man kanske sökte i början av sin karriär, säger Andreas.
Andreas beskriver sig själv som en ”ganska jobbig unge” som barn.
– Jag skapade ofta min egen lilla scen framför farmor. När mamma och pappa inte orkade lyssna på mig vareviga sekund var hon mitt största fan. Jag sjöng konstant och visste innan jag var 5 att jag skulle bli artist, berättar Andreas.
LÄS ÄVEN: Micael Bindefeld: “Att bli pappa är det absolut största som hänt mig”
Andreas tror på affirmation och olika energiers kraft. Som liten drömde han om nätterna att han stod på en stor scen och dansade. Han såg detaljer och han kände doften av rökmaskiner och kände värmen från lamporna på scenen.
– Jag förstod inte då att det var affirmation det handlade om men jag ser det tydligt idag. Tänk, det är ju så knasigt att det blev så. Jag skrev mitt liv, åtminstone när det kommer till det yrkesmässiga.
När det kommer till privatlivet och relationer har det inte alltid känts lika självklart som valet av yrke.
– Jag har gjort en del saker i mitt liv som jag inte är stolt över. Men jag har förlåtit mig själv och har gått vidare. Jag hänger inte kvar i det förflutna, säger Andreas.
Hemlighöll diagnosen
Andreas var väldigt hård mot sig själv när han kring millennieskiftet fick veta att han hade hiv. Han jobbade då som aerobicsinstruktör och skulle precis gå in och leda ett pass på gymmet, när han tog emot samtalet. Läkaren meddelade att hans test hade kommit tillbaka positivt.
– Då förknippade jag hiv med aids och tänkte att det här var en ren och skär dödsdom. Jag började till och med planera min egen begravning, till punkt och pricka. Jag var helt säker på att jag skulle försvinna och var livrädd för att dö. Tänk så lite jag visste då, konstaterar Andreas.
Han berättade inte om sin diagnos för någon.
– Jag var väldigt hård mot mig själv och höll uppe en fasad. Då var det en sådan skam. Jag var rädd för att bli bortvald och att förlora vänner. Det är ju fortfarande tabubelagt och stigmatiserat kring hur det smittar. Det är via sex och det är än idag känsligt. Jag ville inte att någon skulle se mig som en smittohärd och jag var även rädd för att bli av med jobb om jag berättade sanningen. Därför höll jag på min hemlighet i säkert tio års tid, berättar Andreas.
LÄS ÄVEN: Camilla Läckberg om oron: “För första gången i mitt liv är jag rädd”
Andreas fortsatte stå på scenen, ha konserter, log och såg glad ut.
– På ytan var jag alltid glad, vältränad och brunbränd, säger Andreas och suckar när han tänker tillbaka på hur hårt han kämpade med denna fasad.
Till slut sprack bubblan och han hamnade snett. Känslan av att vara helt ensam i sin situation tillsammans med oron gjorde att han tog sin tillflykt till drogerna. Han hamnade i ett flyktbeteende samtidigt som han inte orkade låtsas. Att ta till droger är något som han inte heller känner sig stolt över men som han också förlåtit sig själv för idag.
Gick ut offentligt med sin diagnos
En tuff period följde men sedan hamnade han vid ett vägskäl och valde att berätta om sin diagnos, både till sin närmaste omgivning och offentligt.
– Det jag möttes av var ren och skär kärlek. Alla mina vänner undrade varför jag inte hade sagt något tidigare. Då insåg jag att jag hade gått runt med den där smärtan så länge helt i onödan. Det bästa är att jag mår så bra idag. Morgondagen kan jag inte göra något åt, vi har nu och vi har förhoppningsvis imorgon, menar Andreas.
Att leva med hiv menar Andreas har gjort honom till den han är idag och han ser det som ett slags kall att få vara ansiktet utåt för sjukdomen.
– Någon måste ta denna roll och det är viktigt för mig, jag bär den här infektionen med stolthet. Jag tar en tablett dagligen och är smittfri. Jag har inga symtom och inte heller några biverkningar, vilket är helt fantastiskt. Jag har skrivit en bok och föreläst om min resa och fått 99,9 procent kärlek. Den lilla resterande bråkdelen kan jag inte bry mig mindre om. Jag fokuserar på kärleken.
Träffade sin livs stora kärlek på Instagram
Sedan fyra år tillbaka lever Andreas med sin stora kärlek, maken Daniel. De träffades via Instagram.
– Vi hade setts någon gång tio år tidigare men då klickade vi inte alls. Det var inte meningen att det skulle bli vi då. Men vi fann varandra på sociala medier där vi skrev till varandra i säkert en månads tid innan vi började träffas.
Andreas berättar att i tidigare relationer har han kastat sig in med hull och hår.
– Då gick jag igång på nyförälskelsen och själva kärleken i sig. Den här gången kändes det mer lugnt och sansat, mer moget helt enkelt. Men så fort det blev vi var det kört, då kändes det som att komma hem, säger Andreas.
Han beskriver sin man som väldigt intelligent, omtänksam och rolig.
– Han skrattar med mig men också åt mig. Han hyllar min flamsighet, vilket jag inte upplevt i tidigare relationer. Jag vågar vara den barnslige Andreas, för Daniel skäms aldrig utan låter mig vara den jag är.
– Daniel är en sådan där person som kan koka ihop en soppa på en spik. Han öppnar skafferiet och trollar ihop värsta middagarna. Han är världens bästa stöttepelare, jag är så glad att jag träffade honom just nu i livet. För det var nu efter 45 som jag också hittade mig själv och hunnit landa i allt. Livet är en resa och att nu göra den ihop med sin allra bästa vän är ju dubbel glädje, säger Andreas.
Någon dag innan vi träffas har Andreas och Daniel köpt hus i Grekland.
– Jag är så exalterad över detta. Huset ligger på fastlandet och det är noll turister. Detta kommer bli vårt paradis, vår oas och ytterligare ett bevis på att vi vill tillbringa så mycket ledig tid vi kan med varandra, säger Andreas
Han berättar att med huset följde även sju sköldpaddor. Förutom sköldpaddorna har Andreas och Daniel två hundar så numera kan de räkna sig som en storfamilj.
Det fanns en period då Andreas kände en saknad efter barn. För ungefär tio år sedan, när många jämnåriga i hans ålder fick barn, kände även han en längtan efter att bli pappa.
– Det var väldigt nära att jag skaffade barn tillsammans med en tjejkompis. Det coola är ju att man kan tvätta spermier fria från viruset hiv så även jag hade kunnat få barn. Detta gjorde mig så sugen men av olika anledningar blev det aldrig så. Och vet du, idag känner jag mig så tacksam ändå, jag har så många vänner som har kids och det är jättehärligt. Jag älskar barn men livet tog en annan väg som också är fantastisk. Det kanske låter hemskt, men idag hade det inte funnits plats för barn i mitt liv. Och hallå, jag är ju själv ett barn!
LÄS ÄVEN: Slalomstjärnan Jens Byggmark: “Jag orkade inte komma tillbaka en gång till”
Även när Andreas inte står på scen är det mycket musik i hans och Daniels hem. Eftersom Daniel är halvgrek blir det en hel del grekisk musik.
– Det är nästan så att jag tycker att det är jobbigt när det är tyst. Jag är supernördig och inte sällan ber jag Daniel sjunga så jag kan lägga olika stämmor. Jättelöjligt, men kul att vi delar denna passion för musiken. Att hänga med Daniel, lyssna på grekisk musik och sitta med var sitt glas vin och prata om livet är lycka för mig, berättar Andreas.
Tror du på en högre makt?
– Ja absolut. Jag tror definitivt på universums kraft. Jag ber till något som är större än mig själv. Jag har alltid varit en sökare som gått i kyrkan, på mässor och även sökt svar inom buddismen och new age. Jag skulle säga att jag hittat min egen tro, vilket inte utesluter att det finns en gud.
– Jag glömmer aldrig när jag var på en gospelkonsert en gång – gospelmusik är nummer ett för mig – och jag blev så otroligt berörd. Gospel har sådan kraft i både text och musik och kören tror på varje ord de sjunger. Det känner man för det vibrerar i budskapet. Jag minns hur jag, likt de andra, sträckte mina händer mot skyn och jag svär, mina händer blev helt varma. Det var en otrolig känsla att dela den här samhörigheten med så många andra.
– Jag har också gått på olika sinnesro-gudstjänster med prästen Olle Carlsson. Det var så fint för där samlades verkligen alla och det fanns så mycket kärlek. Det där när människor träffas och delar sina livsöden är helande.
LÄS ÄVEN: Karl Fredriks hemliga hus i Skåne har blivit en tillflyktsort
Finns det något som skrämmer dig?
– Jag är inte rädd för döden idag. Däremot är jag rädd för att någon nära ska bli allvarligt sjuk. Min mamma har haft problem med sitt hjärta den sista tiden och det blir verkligen en påminnelse om att vi bara har varandra till låns. Alla ska vi den vägen vandra och jag tror att det är bättre att tänka på att vi ska dö och bearbeta detta faktum än att försöka stänga ute den typen av tankar.
Står du nära din mamma?
– Ja väldigt. Hon är den som alltid kommit på alla mina spelningar. Idag är hon 80 år och står fortfarande längst fram och dansar framför scenen.
Hur ser du på att bli äldre?
– Jag har inga problem med att bli äldre eftersom jag befinner mig på en så bra plats i livet. Jag känner mig starkare än någonsin i knoppen. Sedan orkar jag inte samma fysiska pass som när jag var yngre. Tänk när jag stod med Alcazar och dansade och sjöng non-stop ett par timmar i sträck. Vi var ju som atleter och orkade hur mycket som helst.
– Ju äldre jag blir desto viktigare har det blivit att försöka hålla mig i form. Den orken finns inte där naturligt nu. Något händer med kroppen vid den här åldern. Jag känner när jag vaknar på morgonen att jag är stelare än tidigare. Just därför fortsätter jag att gå till gymmet för att motverka de där krämporna. Jag tänker gå till gymmet till jag är 75!
Vad är du mest stolt över?
– Att det blev som jag ville, fantiserade och planerade för. Mina drömmar blev verkliga. Privat känner jag mig stolt över det jag skapat med Daniel, att vi till och med skaffat ett gemensamt hus i Grekland tillsammans känns jättestort!
