Inger Ljung Olsson efter hjärnblödningen: Jag fick lära mig att gå igen

I sommar ska programledaren Inger Ljung Olsson verkligen njuta av varenda dag. Förra sommaren kunde nämligen ha blivit hennes sista. Inger drabbades av en hjärnhinneblödning, hamnade i koma och fick lära sig gå igen.

Fem torsdagskvällar under sommaren kommer Inger Ljung Olsson att leda magasinet Sommaröppet. Programmet sänds från en utomhusterrass på översta våningen i Umeås kulturhus Väven.

Inger Ljung Olsson

Ålder: 54 år.
Familj: Maken Gert, 58, sonen Oscar, 15, samt bonusbarnen Carl, 24, och Emma, 19.
Bor: I Umeå.
Gör: Programledare och journalist.
Aktuell: Som programledare för Sommaröppet i SVT, som Inger leder under fem torsdagar med början den 22 juli. I höst kan hon åter ses som programledare för Go’kväll.

Meningen var att Inger redan förra sommaren skulle ha lotsat tv-tittarna genom den timslånga sändningen av Sommaröppet – då från en inspelningsplats invid den vackra Umeälven. Istället tillbringade hon hela sommaren på Norrlands universitetssjukhus en bit därifrån.

Att hennes liv inom loppet av bara några timmar skulle ställas på ända hade Inger ingen aning om då hon den 11 juni förra sommaren strövade runt på Holmön utanför Umeå tillsammans med kollegan Beppe Starbrink. De två programledarna befann sig på ön för att göra ett resereportage för Go’kväll.

Då de senare på dagen återvänt till fastlandet och Inger landat hemma på soffan, överrumplades hon av en blixtrande huvudvärk.

– Om och om igen jämrade jag mig över hur ont jag hade i huvudet. Min man, som inte är van vid att höra sådana klagovisor från mig, reagerade över att något inte var som det skulle. Det sista jag minns är hur han satte sig på soffkanten, tittade oroligt på mig och frågade: “Men hur är det egentligen?” Sedan försvann jag fullständigt och vaknade inte upp förrän tre och en halv vecka senare.

Att Inger befann sig hemma i lägenheten, som ligger så nära stadens sjukhus att hon kan se det från köksfönstret, när det som skulle visa sig vara en hjärnhinneblödning gav sig till känna var sannolikt en avgörande faktor.

– Det hade varit förskräckligt om det hade inträffat när jag befann mig ute på Holmön. Även om en ambulanshelikopter hade hämtat upp mig skulle allting ha tagit mycket längre tid, och tiden är en viktig faktor i de här sammanhangen, understryker hon.

Inger Ljung Olsson efter hjärnblödningen: Jag fick lära mig att gå igen
Vi är vana att se Inger som programledare i Go’kväll. I juli leder hon också programmet Sommaröppet.
Foto: Janne Danielsson/SVT

Minns ingenting

Tack vare närheten till sjukhuset och maken Gerts resoluta agerande hamnade Inger snabbt på operationsbordet. Vad som hände under de veckor som hon därefter låg nedsövd har hon senare kunnat läsa om i såväl sjukhuspersonalens loggbok som Gerts dagboksanteckningar från den turbulenta tiden.

– När jag har fått händelseförloppet beskrivet för mig känner jag tacksamhet över att jag inte har några minnen från den tiden. Flera gånger fick jag kramper inne i huvudet. Dessutom drabbades jag av både lunginflammation och en blodförgiftning som de hade svårt att få bukt med. Runt midsommar var jag så dålig att jag höll på att dö.

Vad befann du dig i för kondition när du efter tre och en halv vecka i medicinsk koma vaknade upp?
– Jag hade gått ner 13 kilo, var jättesvag och kunde bara viska eftersom jag var så skadad i halsen efter slangen som jag haft där. Gå kunde jag inte göra överhuvudtaget. Flera gånger var jag uppe och försökte ta några steg, men jag var så ostadig att jag trillade ihop på golvet. Jag minns hur personalen som kom och hjälpte mig upp skällde på mig för att jag inte höll mig stilla (skratt). Till slut satte de in ett rörelselarm så att jag inte skulle kunna hoppa upp ur sängen och gå iväg utan deras vetskap.

Du hade också svårt att minnas var du befann dig?
– Ja, länge trodde jag att jag var i Ystad, Malmö eller Köpenhamn, trots att jag i själva verket befann mig i Umeå. Min man satte en pratbubbla på en bild som jag tagit av honom där det stod: “Inger, du är i Umeå!” Han och min syster gjorde en grej av att ringa mig och fråga: “Var är du någonstans?” När jag svarade fel uppmanade de mig att titta på bilden.

Vad längtade du mest efter att kunna göra när du var sjuk?
– Basala saker som att kunna gå, äta själv och ta en dusch på egen hand. Jag ville också gärna komma utomhus. Hela sommaren låg jag inne i en sjukhussal och blickade längtansfullt ut på det fina vädret.

Inger Ljung Olsson efter hjärnblödningen: Jag fick lära mig att gå igen
När Inger vaknade ur sin koma hade hon svårt att minnas var hon befann sig. Det löste maken Gert genom att sätta upp denna bild vid hennes sjukhussäng.
Foto: Privat

Efter två månader skrevs du ut från sjukhuset. Hur såg din rehabilitering ut efter det?
– Jag kom hem i rullstol, men ganska snabbt övergick jag till att använda rullator. Den första tiden hemma hade jag hjälp av hemtjänst som kom fem gånger om dagen och bland annat hjälpte mig att duscha och klä på mig. Det var en spännande upplevelse. För första gången förstod jag hur svag man kan bli och hur mycket hjälp det finns att tillgå i en sådan situation.

– Under hösten började jag jobba 25 procent. Min första arbetsdag medverkade jag i Fråga doktorn, där jag berättade om sjukdomen. Sakta men säkert har jag sedan ökat arbetsgraden. Idag jobbar jag heltid igen.

I början av mars gjorde du din första Go’kväll-sändning efter hjärnhinneblödningen. Med vilka känslor var det som du ställde dig framför kameran?
– Jag var ganska nervös faktiskt, för jag tänkte: Tänk om det här inte håller. Tänk om jag säger något helt in i bänken fel. Före inspelningen samlade jag hela inspelningsteamet och sa: “Nu är det min första sändning på hur länge som helst och jag vet inte hur det här kommer att gå. Jag hoppas att ni har tålamod med mig ifall jag måste avbryta och ta en paus.” Det kändes så himla skönt att ha fått det sagt så att alla förstod att det här var världens utmaning för mig. Mina kollegor var hur förstående och stöttande som helst, och sändningen avlöpte tack och lov väl.

Har du några men från sjukdomen idag?
– När jag ska göra pilliga saker med händerna darrar jag ofta. Och så lider jag fortfarande av yrsel, plus att jag lätt blir ganska trött om det blir för mycket. I övrigt är jag nästan tillbaka där jag var innan jag blev sjuk, vilket känns fantastiskt skönt.

Vilka nya insikter har sjukdomsperioden gett dig?
– Dels har jag blivit varse hur ömtåligt livet är och att man aldrig vet vad dagen har i sitt sköte. Man kan vakna en morgon och allting är precis som vanligt, men före kvällen ligger man på sjukhus och blir opererad i huvudet. Dels har jag förstått hur viktigt det är med en nära familj som ser hur man mår, slår larm om man blir sjuk och finns där vid ens sida.

Vad har din man Gert betytt för dig under det här senaste året?
– Han har verkligen varit jätteviktig. När jag låg på sjukhus höll Gert sig ständigt uppdaterad om hur jag mådde och involverade tidigt min syster som är sjuksköterska. Sedan var han också så storsint att han ringde till min före detta man och berättade vad som hänt. Det var väldigt fint gjort av honom, tycker jag.

Du och Gert har varit ett par sedan 2003. Hur träffades ni?
– Jag var uppe i Umeå över en helg för att gå på ett bröllop. När det kvällen före bröllopet var brännbollsturnering kom Gert fram och presenterade sig för mig. Senare var vi ett gäng som åkte iväg och bastade. Gert och jag satt och snackade i bastun. Jag blev superkär den kvällen och kunde inte tänka på någonting annat. Kärleken mellan oss slog ner som en bomb.

Inger Ljung Olsson efter hjärnblödningen: Jag fick lära mig att gå igen
I höstas berättade Inger om sitt trauma i programmet Fråga doktorn: ”Jag inser vilken tur jag haft.”
Foto: SVT

Hur har ni burit er åt för att hålla kärleken vid liv i så många år?
– Det har flera gånger hänt att vi haft högljudda diskussioner som utmynnat i att vi varit nära att gå ifrån varandra, men i slutändan har vi alltid bestämt oss för att det här ska funka. Samtidigt som vi har en grundtrygghet i vår kärlek ger vi också varandra mycket frihet. Exempelvis har Gert under flera perioder arbetat på orter långt ifrån Umeå. Sedan februari i år jobbar han på länsstyrelsen i Halland och bor i Halmstad.

Hur fungerar det att ha en distansrelation?
– Ganska bra eftersom vi har stor vana vid att leva på det här sättet. Dessutom försöker vi ses med jämna mellanrum. Gert var väldigt trött på Västerbotten och hade i många år pratat om att han ville komma söderut. Till slut blir det antagligen så att jag flyttar ner till honom, men det är ingenting som vi än så länge har beslutat om.

Det var på grund av Gert som du 2004 flyttade till Umeå. Du har sagt att det var hemskt att lämna Skåne, där du var så djupt rotad. Vad var svårast att vänja sig vid?
– Naturen. Framför allt att det är så mycket skog här uppe. Jag saknade Skånes öppna landskap och gula rapsfält. Det kan jag fortfarande göra ibland, men nu har jag lärt mig att gilla Västerbotten och de kluriga människorna här.

När du började som programledare för Västerbottensnytt förfasade sig stora delar av lokalbefolkningen över att någon med skånsk dialekt presenterade de regionala nyheterna i Västerbotten. Hur var det att mötas av ett så starkt motstånd?
– Jättesvårt. Många invånare ansåg att den som presenterade deras regionala nyheter skulle göra det på deras dialekt. Jag kunde förstå deras synsätt, men samtidigt blev det tjatigt och tröttsamt med alla klagomål. Vi blev fullkomligt nedringda på redaktionen. Märkligt nog försvann kritiken som genom ett trollslag i samband med tsunamikatastrofen i Thailand. Jag tror att folk kände att de inte kunde ringa och klaga över en sådan struntsak som att någon pratade skånska i tv när så många människor hade omkommit i en fruktansvärd flodvåg.

Inger Ljung Olsson efter hjärnblödningen: Jag fick lära mig att gå igen
Inger planerar att njuta av varenda dag i sommar, förhoppningsvis på Österlen.

När du flyttade upp till Umeå blev du också bonusmamma till din man Gerts två barn. Hur var det?
– Med barnen funkade det riktigt bra. Idag är mina bonusbarn Carl och Emma vuxna. Vi hörs titt som tätt och käkar middag ihop ibland. Jag tycker att vi har en bra relation.

Du och Gert fick tillsammans Oscar, som fyller 16 år i höst. Hade du velat ha fler barn?
– Åh Gud ja, verkligen! Jag fick en massa missfall, varav ett så sent som i tjugonde veckan. På den tiden ledde jag ett program som hette Eftersnack. Det syntes väldigt tydligt i tv-rutan att jag var gravid, men tyvärr förlorade vi Oscars lillasyster som låg i magen. Det var naturligtvis förfärligt. Jag var sjukskriven en längre period efter den händelsen. Det var väldigt synd att det inte blev fler barn.

Hur är det att vara tonårsmamma?
– När jag i våras åkte ner till Halland och hälsade på Gert var Oscar för första gången själv hemma i lägenheten i flera dygn. Det är skönt att han nu är så stor och självständig att det inte är några konstigheter att lämna honom ensam. Oscar är längre än vad jag är, vilket känns jättekonstigt eftersom jag är hur lång som helst (183 centimeter). Även om han som alla andra tonåringar ibland får sina utbrott är han en väldigt städad och snäll kille. Men han vägrar titta på Go’kväll. Han tycker att programmet är svindåligt – även när jag är med i det.

Tur då att ni har många andra trogna tittare. I vintras firade du tioårsjubileum som programledare för Go’kväll. Vilka är de mest minnesvärda ögonblicken som du upplevt i programmet?
– När skådespelaren Michael Nyqvist kom till studion. Han var en fantastiskt trevlig människa. Jag minns det som en jätterolig intervju. En annan sak som sticker ut är när vi en gång i inslaget “Gör om mig” utmanade normerna genom att styla om en transvestit. Vi förväntade oss att det skulle bli ett fasligt liv på tanterna där hemma – men istället fick vi bara positiva reaktioner.

Finns det någon drömgäst som du gärna skulle vilja ­intervjua i Go’kväll?
– Ja, Timbuktu, eller Jason Diakité som han egentligen heter. Varenda säsong när vi i redaktionen sitter och pratar om vilka gäster vi vill bjuda in nämner jag Jason, fast tyvärr har det hittills inte gått att lösa. Men han är definitivt min önskegäst. Jag lyssnar mycket på hans musik och tycker att han är otroligt bra. En gång på SVT i Malmö stötte vi ihop i en rökbur och satt och snackade en stund. Det var innan Jason blev så känd som han är idag. Det skulle vara så kul att få träffa honom igen och ta del av alla hans kloka tankar.

Ingers sommar

Favoritplats på ­sommaren?
– Österlen. Speciellt ­Knäbäckshusens strand och Sandhammaren, som är två underbart fina ­stränder. Jag försöker bada så mycket jag kan, men tyvärr är det oftast väldigt kallt i vattnet på Österlen.

Hur ska du tillbringa din semester?
– Jag kommer försöka vara på Österlen, där jag är uppväxt, så mycket som möjligt. Vi brukar hyra hus där nere. Vanligtvis delar vi vår tid mellan Österlen och Halland, som min man kommer ifrån.

Scroll to Top