Det är dagen före den sista av sju cellgiftsbehandlingar.
Kim Anderzon står i dörröppningen och vinkar glatt. Skådespelerskans hus ligger vackert beläget i slutet av en lång allé mitt ute på landet i natursköna Roslagen. Det är en av årets hittills kallaste dagar och Kim har en värmande sjal runt huvudet. Naturen har alltid betytt mycket för Kim, men kanske ännu mer under hennes senaste år då hon burit på diagnosen cancer.
– Jag tycker visserligen om stadspulsen också, men naturen är mina lungor. Att få vistas här ute innebär frid, njutning och återhämtning. Jag vet inte hur många promenadstigar jag har trampat upp i snön där borta i skogen, säger Kim.
Redan när Kim var 5 år hamnade teatern överst på intresselistan.
– Farmor och farfar tog med mig på operetter och teaterföreställningar i Östersund där jag växte upp. Jag var fängslad av teatervärlden i samma sekund jag kom i kontakt med den.
Kim lockades av människorna på scenen som lyste av glitter och glamour och gav en kontrast till “det vanliga livet”. Men hon tog en omväg och utbildade sig först till kartritare.
– Jag var 16 år och flyttade till Stockholm. Jag hann jobba en del, men sedan tog teatern över och jag gick Teaterstudions yrkesskola.
Hon blev sedan handplockad till Pistolteatern där hon blev kvar i 18 år. Hennes filmografi-lista är längre än de flesta skådespelares och utmärkelserna är många.
Arbetet betyder allt för Kim men smärtan gör sig påmind i ryggslutet där hennes tumör sitter.
– Det känns bättre när jag får röra på mig lite.
För ganska exakt ett år sedan upptäcktes tumören. I morgon ska Kim genomföra sin sista av sju cellgiftsbehandlingar.
– Det brukar ta några dagar innan man känner sig jätteförgiftad och mår skitdåligt. Då känner jag smärta och känselbortfall i hela skinkan, foten är bedövad eftersom tumören ligger på ischiasnerven. Den går enligt läkarna inte att operera bort så därför försöker vi med gift.
Kim Anderzon medverkade i höstas i Den skalliga primadonnan trots sin sjukdom. Här med Roger Westberg.
Sörjer inte håret
Dessutom äter hon giftfri mat och tar ett mistelextrakt.
– Jag injicerar det i magen, det gör jag varannan dag. Och allt som immunförsvaret tycker om, det ska man stoppa i sig.
Länge hade Kim kvar sitt hår, men idag får hon ha sjal eller peruk på sig.
– Jag har inte sörjt håret så mycket som kanske andra gör, jag är ju van från livet på teaterscen att ha på mig olika peruker. Men jag erkänner att just nu tycker jag inte att det är särskilt roligt med kalas och folksamlingar.
Även om känslorna åker berg och dal-bana tar Kim en dag i taget.
– Usch, cancer är en jobbig sjukdom. Smärtan, ovissheten… Men jag tar inte in att “nu är det fara och färde”. Det blockerar jag. Jag vill inte identifiera mig som sjuk utan att jag jobbar för att bli frisk. Det handlar inte om ett “om” utan “när”. Min personlighet och mitt positiva tänk räddar mig. Jag kämpar på.
– I höstas fick jag säga nej till en hel del jobb, men med pjäsen Den skalliga primadonnan har det varit annorlunda. I den har vi sex roller där jobbet och kraften fördelas mellan oss alla. Jag hade inte orkat en soloföreställning i nuläget. Det är en större ansträngning – lite som att springa ett maratonlopp.
Kim beskriver föreställningen som en mycket absurd pjäs med galna och knäppa repliker.
– Publiken är väldigt entusiastisk. I höstas var det utsålt hela tiden och det har varit en väldigt blandad publik på både ålder och kön, vilket är jätteroligt.
När Kim ser tillbaka på sitt liv finns det så mycket hon är stolt över och det är svårt att välja ut en enda film eller teaterföreställning.
– Men Vivagina tycker jag är extra ordinär. Den har jag kört i 14 år och den efterfrågas fortfarande.
På frågan om Kim inte glömmer manus då hon spelar i så många olika uppsättningar, menar hon att hennes minne är det minsann inget fel på.
– Jag repeterar några dagar och sedan minns jag allt igen. Jag tränar min hjärna varje dag.
Kim Anderzon med maken Lars Naumberg.
Uppslukad av jobb
Rent privat är Kim mest stolt över sina barn och barnbarn.
– De är alla så fina. Tyvärr har jag alltid varit ganska uppslukad av mitt jobb eftersom skådespelaryrket ofta blir ens liv. Men jag hoppas att de känt att jag varit närvarande när vi väl setts. Båda mina barn är mer eller mindre uppvuxna på teatern, säger Kim vars dotter Tintin gått samma väg som sin mor medan sonen Andrej arbetar med musik.
– Jag har aldrig varit en särskild lekfull mamma, däremot har jag tyckt om att läsa mycket för dem. Och vi går gärna på museum eller utställningar ihop. Vi har daglig kontakt och de hälsar på mig väldigt ofta.
Den sociala biten är viktig för Kim, hon umgås fortfarande med båda barnens respektive pappa och inte minst nu, i hennes tuffaste period, inser hon hur många vänner hon har.
– Jag orkar inte prata så mycket i telefonen nuförtiden, tycker att jag inte har så mycket att berätta om då min sjukdom tar så mycket tid. Och sjukdom har jag aldrig tyckt om att prata om.
Sambon Lasse, 62, som är KBT-terapeut, träffade Kim för 34 år sedan.
– Vi jobbade tillsammans på teatern, en arbetsplats där det är svårt att ta skydd från förälskelser. Man jobbar så intimt utan masker. Det var bara så lyckosamt att våra vägar möttes. Jag tyckte att han var så snygg. Dessutom hade han humor och var intelligent. Och vad han föll för? En sådan fantastisk kvinna, ha ha!
– Jag tycker det är otroligt viktigt i en relation, att man har en bra dialog. Att prata är själva bränslet. Lasse får mig att känna mig intelligent. Jag känner en glädje att få ha någon att dela allt med.
– Han är den person som betytt mest för mig under den här sjukdomstiden. Jag har gått före hans jobb och fast jag tycker att allt smakar plåt försöker han laga sådan mat han vet att jag tycker om. Det är trist att man tappar aptiten. Jag har förlorat många kilo under detta år.
Vad har hjälpt dig skingra tankarna i de tuffa stunderna?
– Jag läser kolossalt mycket, tror jag plöjt hundra böcker under detta år. Och så har promenaderna hjälpt mig.
Hur ser du på åldrande?
– Att åldras innebär klokskap, självtillit och självförtroende. Jag tycker inte om att tänka på att man ska bli skröplig, att kroppen inte ska orka. Men där är jag inte än, jag känner mig inte gammal alls.
Hur har dina närstående reagerat?
– Det är klart att alla närstående är oroliga. Jag som aldrig varit sjukskriven en enda dag i mitt liv blir plötsligt sjuk. Det visar att cancer verkligen kan drabba vem som helst. Nu vet jag vikten av att ta vara på sin tid varje dag. Man ska försöka göra de bästa valen och man måste inte säga ja till sådant som man inte har lust till i livet.
