Kikki Danielsson:”Jag hade ren och skär dödsångest”

Kikki Danielsson:

– Tänk att de vågar satsa på en reumatiker från Bollnäs, säger Kikki Danielsson. Hon ska själv vara med i pjäsen om sitt liv. Efter det senaste årets kollapser oroar hon sig lite för om hon ska orka.

Vid den här tiden förra året drabbades Kikki Danielsson av en kollaps och gick in i väggen. Med en smäll som knockade henne helt.

– Det var väl inte helt oväntat eftersom min kropp har tagit stryk under så många år, men det kom ändå som en chock, berättar hon.

– Jag hade precis packat väskan nere i källarvåningen för att åka till en spelning i Linköping. Reumatismen gjorde att jag just den dagen knappt kunde röra mig och jag insåg plötsligt att det skulle bli omöjligt för mig att ta mig upp för trappan med den tunga väskan. Det var då det hände. Jag drabbades av panikångest, bröt ihop fullständigt, började gråta hysteriskt så jag tappade luften och hjärtat skenade. Det var ren och skär dödsångest. Jag trodde att min slitna kropp var på väg att ge upp för gott…

Det blev en lång väg tillbaka för Kikki. De första 7-8 veckorna kunde hon varken äta eller sova, hjärtat fortsatte att rusa och hjälpen blev lugnande medicin. Och sömntabletter.

– Jag blev inte bra men i alla fall långsamt bättre – men så i februari drabbades jag av en ny kollaps. Det sa bara pang en kväll och båda halsmandlarna svullnade plötsligt upp så att de nådde ända upp i gommen!

– Då var jag övertygad om att jag skulle dö eftersom jag inte fick någon luft alls. Det kändes som om hjärtat var ute och vände och hade inte en granne tursamt nog kommit in så vet jag inte hur det hade gått. Hon ringde omedelbart efter ambulans och det blev en minst sagt snabb färd till akuten. Den kvällen var den absolut värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag sa rent ut till mina oroliga barn att jag inte visste om jag skulle klara mig och jag började till och med planera min egen begravning!

Vi sitter hemma i Kikkis radhus i Bollnäs och hon berättar att hon det senaste halvåret blivit stadigt bättre i sviterna efter den dubbla kollapsen, men att hon oroar sig för att hjärtat tagit stryk av det påtvingade höghastighetstempot och att hon märker att minnet blivit sämre. Framförallt vad det gäller namn. Hon säger att rädslan för Alzheimers sjukdom ständigt finns där och att hon är medveten om att hon befinner sig i riskzonen på grund av övervikt och stress.

Ett glatt gäng med bland annat Stig Engström och Göran Ragnerstam repeterar Kikkiland. Pjäsen har premiär på Göteborgs stadsteater i februari.

Ständig värk

– Sedan måste jag väl förr eller senare börja inse att jag inte är någon ungdom längre. Jag läste just i en bok om skillnaden mellan att åldras och att bli gammal, men hur ska jag egentligen märka när jag börjar bli gammal? Det brukar heta att man börjar bli gammal när man börjar få ont lite här och där – men jag har ju haft ont överallt sedan 1986! Det är i så fall bara i kroppen och inte i huvudet som jag känner mig gammal. Visst önskar jag att jag hade fått slippa alla mina krämpor, men jag har blivit spådd av en indier att jag ska bli 84 år, så än lär det dröja innan ni blir av med kärringen…

Kikki Danielsson: Hon skrattar förtjust men visst finns det en bitterhet bakom den glada fasaden. Mot kroppen som ständigt tycks försöka sätta käppar i hjulen med nya krämpor och besvär, mot tisslet och tasslet bakom hennes rygg, mot vännerna som svikit genom åren. Mot ensamheten.

– Visst finns fortfarande drömmen om att hitta en man att dela livet med, men jag måste först bli hel som människa och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att låta någon man flytta in här hos mig. Gärna en särbo, men det är nog så långt jag vågar sträcka mina framtidsdrömmar.

Kikki har tidigare pratat om att lämna Bollnäs, men som det ser ut nu blir hon kvar i Hälsingland.

– Jag orkar helt enkelt inte ta tag i en stor flytt, men visst är det på tok att bo ensam i ett så här pass stort hus. Nu ska jag visserligen göra om ett rum till replokal där Viktor kan sitta och spela på sina trummor, men det är ju mest ett finurligt sätt att få se mer av honom. Ett problem som jag gissar att de flesta föräldrar med utflugna barn känner igen.

Viktor bor med sin flickvän i en liten lägenhet i Bollnäs. Han jobbar på en skola i Arbrå. Kikkis dotter Emma jobbar med revision och bor sedan en tid i Solna tillsammans med sin pojkvän.

– Jättebra, eftersom hon då kan hjälpa morsan med räkenskaperna. Jag har verkligen världens två finaste ungar, men visst har de blivit märkta av att vara barn till en känd mamma. De har båda blivit medieskygga och vägrar numera vara med på bild. De tycker att det skrivit så mycket felaktigt, för att inte säga lögner, om mig att de inte vill medverka i den cirkusen. De vill också bygga sina egna liv och inte “bara” vara Kikkis barn. Något som jag stöttar till hundra procent och beundrar dem för.

Kikki berättar att hon idag verkligen inte lever något vräkigt liv. Det är snarare så att hon hankar mig fram på det lilla som finns kvar av föräldraarvet och på pensionssparpengar som hon var klok nog att investera i redan på tiden i dansbandet Wizex på 70-talet.

Magi kring Kikki

Hon försöker jobba så mycket som reumatismen tillåter. Både på olika scener runt om i landet och i diverse tv-program. I somras dök hon upp i Allsång på Skansen och gjorde succé i en duett tillsammans med Måns Zelmerlöw och nyligen såg vi henne som middagsgäst i Go’kväll från Umeå. Magin kring Kikki Danielsson och intresset kring allt hon gör, och för den delen inte gör, tycks aldrig minska.

Kikki och jag träffades första gången redan 1980, vi har sedan dess träffats massor med gånger, både privat och i intervjusammanhang, och det som slår mig är att hon alltid kommer tillbaka! Hur stora smällar hon än går på, så reser hon sig med mikrofonen i näven och sjunger sig vidare i livet. Mot alla odds. Och till synes utan att bry sig om vad olyckskorparna kraxar.

Och i februari är det dags igen för en av hennes otaliga comebacker. På stora scenen på Göteborgs anrika stadsteater. I en specialskriven teaterföreställning som är en enda stor hyllning till henne och som bär det kaxiga namnet Kikkiland!

– När jag fick det första telefonsamtalet från Göteborg, så trodde jag först att det var en knäppgök som ringde. Men så kom regissören och manusförfattaren hem till mig och berättade att det faktiskt var alldeles sant. Att de planerade att sätta upp en teaterpjäs med just det namnet och att de ville att jag, tillsammans med ett band, skulle framföra nio utvalda låtar i föreställningen.

– Sedan fick jag hela manuset via mejl och det är en fantastisk, om än ganska mörk historia, om den lilla avflyttningsbyn i kris, om utanförskap och där den nästan enda ljuspunkten för de som bor där är när Kikki och hennes band kommer och underhåller. Min roll är att vara mig själv, medan tunga skådespelare som Göran Ragnerstam och Stig Engström ska se till så att det också rent konstnärligt ska fungera.

– Jag är oerhört förväntansfull och pluggar manus för fullt. Jag kan inte riktigt fatta att de vågar satsa så här stort på en reumatiker från Bollnäs och det enda som oroar mig lite är att kroppen och halsen verkligen ska orka med de cirka 30 föreställningarna som är planerade fram till slutet av maj. Men jag håller för fullt på att bygga upp kondisen med hjälp av stavgång och sjukgymnastik fram till premiären, så det ska nog gå bra!

Kikki Danielsson