Den 21 april 1971 började som en dag som alla andra för vattenrallarna i kraftverksbyn Vietas. En klar, kall och blåsig onsdag, med bara några dagar kvar till lön.
Våren var på ingång, men fortfarande låg snön meterdjup i byn som fungerade som bostadsort för de 430 vattenrallarna och 170 entreprenörsanställda.
Här – i en av de typiska byar som Vattenfall byggde upp i samband med att de enorma kraftverksdammarna etablerades – fanns affärer, postkontor, ett Folkets hus och en biograf. Här fanns sjukstuga, två ambulanser och egen brandkår. Och så byns stolthet: ett enormt så kallat barracudatält, där arbetarna kunde motionera efter arbetstid.
Enkelt uttryckt: Här fanns allt som krävdes för att göra tillvaron dräglig. Byn vid Stora Sjöfallet var precis som i de övriga byarna som under 1970-talet byggdes upp och beboddes fram till dess att arbetet var färdigt.
För arbetarna var arbetet tungt och hotet om arbetslösheten som bredde ut sig över Norrland fanns ständigt närvarande.
Men nu var det snart lön – en lön som dessutom var högre än vanligt eftersom sommarens semesterpengar nu skulle delas ut.
Kontanterna packades i prydligt namnade kuvert på huvudkontoret i Vuollerim och lastades in i en Volvo
Duett för vidare transport till Vietas, två timmars bilresa därifrån.
Det var sagt att det här skulle bli en av de sista gångerna som lönen betalades ut kontant. Hädanefter skulle lönen betalas ut med postavi. Det fanns flera orsaker till det – lagbasarna hade antytt att de inte ville ha ansvar för arbetslagets pengar. Det kändes inte bra.
Dessutom dracks det redan nu mycket i byn, och med lönen direkt i näven blev det extra mycket supande. Risken att stora delar av lönen skulle försvinna i ett brännvinsrus innan pengarna ens hade hunnit hamna på lönekontot var alltså stor.
Men framför allt fanns det en risk för rån under den två timmar långa, mycket ödsliga bilfärden från Vuollerim till Vietas.
Hittills hade det visserligen gått bra.
Även denna gång anlände pengarna tryggt till byns kontor framåt kvällningen. Kuverten lastades in i kassaskåpet som stod i kontorsbaracken, och kamrern och kassörskan pustade ut. Låste både kassaskåpet och dörren innan de tog kväll.
Sand i maskinen
Ungefär samtidigt gick byns nattvakt på kvällsskiftet. Han utgick från bomstugan, svängde förbi transportkontoret, brandstationen och Sitasjaurevägen.
Allt var stillsamt. De enda som rörde sig utomhus var några kvällspigga motionärer som var på väg hem från kvällens träningspass. Annat skulle det vara imorgon kväll, när lönen betalats ut. Då skulle det vara liv i byn. Ett och annat slagsmål. Arbetare som ragglade hemåt med för hög promille i blodet.
Den enformiga nattrundan fortsatte mot kompressorstationen i Suorva, men den här gången var det något som fångade väktarens uppmärksamhet. En pump hade av någon oförklarlig anledning stannat, och det krävde en insats.
Det var visserligen inget ovanligt, för pumparna krånglade ibland. Men nu när nattvakten gick igenom delarna såg han att det var sand i maskineriet. Det var märkligt, men det fanns säkert någon förklaring till det. Nattvakten ryckte på axlarna och gäspade. Han bestämde sig för att stanna vid kompressorstationen någon timme för att se att pumpen fungerade som den skulle.
När pumpen väl var igång igen fortsatte nattvakten till den vanliga rundan.
Orangerött pulver
Klockan hade hunnit bli halv sex, och nattvakten slog på bilradion. Anita Lindbloms hit En dans på rosor strömmade ur högtalarna och nu närmade sig äntligen nattpassets slut.
Väktaren parkerade bilen utanför kontorsbaracken, klev ur och sträckte på sin värkande kropp. Samtidigt kände han en lukt av bränt trä.
Han låste upp ytterdörren och klev in i baracken. Nu kändes lukten starkare. Exakt varifrån brandlukten kom var svårt att avgöra. Däremot såg han orangeröda fotspår som ledde fram till kassaskåpet som stod i hörnet.
Han bestämde sig för att väcka kamrer Hannes Nilsson och platschefen Åke Lagersson, trots att det fortfarande var tidig morgon.
När de kom till kontoret upptäckte de att någon hade försökt dyrka upp kassaskåpet, för en metalltråd stack ut ur låset och gjorde det omöjligt att låsa upp. Och här, under kassaskåpet, låg samma orange-röda pulver som fotspåren bestod av.
När Gällivarepolisen kom till Vietas kunde polismannen direkt konstatera att det där pulvret var kiselgur, ett slags kassaskåpsfyllning.
Nu larmades polisens kriminaltekniker, som befann sig i Luleå, 35 mil bort. När de kom fram hade mörkret redan börjat falla över byn. Synen de möttes av när de äntligen fick upp kassaskåpet var osannolik: de 541 000 kronorna var försvunna. Summan motsvarar i dagens penningvärde mer än 4 miljoner kronor. Istället såg de ett fyrkantigt hål i kassaskåpets botten som mynnade ut i det fria.
De gnuggade sig i ögonen. Kassaskåpets botten var borta. Det var även kontorets golv under kassaskåpet, och eftersom kontorsbaracken stod på pålar såg man rakt ner på marken under kontoret.
Sågade upp golvet
Sakta trädde bilden av vad som hänt fram för utredarna. Tillvägagångssättet visade sig vara lika
genialiskt som enkelt. Åtminstone två personer hade förberett det som kommit att bli en av Europas mest kända rififikupper. Någon gång, en god tid före rånet, hade någon markerat exakt var kassaskåpet stod genom att slå in en lång spik i golvet. På så sätt skulle det gå att se underifrån var golvet skulle sågas upp utan att det märktes från insidan av kontoret.
Därefter hade någon, eller några, under natten mot den 22 april smugit ut i den kalla vinterkvällen. Släpande på fyllda femtiokilos gastuber, en såg och en skärbrännare hade sedan personen lyckats åla 38 meter in under huskroppen. Det var trångt. På sina ställen var det inte mer än 30 centimeter mellan marken och huskroppen.
Med hjälp av den långa spik som i förväg slagits igenom golvet kunde kassaskåpet lokaliseras och det tunga arbetet med att först såga upp golvet och sedan svetsa loss kassaskåpets tjocka botten inleddes.
Det var ett farligt arbete. Kassaskåpet vägde nära ett ton, och risken fanns att det skulle falla ner genom golvet och krossa den som låg under.
Vid något tillfälle under natten hade även en av rånarna tagit sig in i kontoret genom ett fönster och då stoppat in ståltråden i låset.
Det gjorde att upptäckten fördröjdes och rånarna fick försprång.
Utredarna slog snart fast tre saker:
Av spåren i snön att döma kunde man utgå från att det var två rånare.
Det var inte allmänt känt vilket datum som pengarna skulle anlända, så det måste ha varit ett insiderbrott.
Vietas låg i väglöst land, så en bil utifrån skulle med största sannolikhet ha väckt stor uppmärksamhet.
Kortväxt rånare
Med tanke på det skickliga hantverksarbete som gjorts när botten monterades bort från kassaskåpet var åtminstone en av rånarna en erfaren svetsare. Svetsaren, som hade legat på rygg under kontors-baracken och svetsat, kan inte heller ha varit särskilt storväxt. Det var utrymmet under huset för trångt för.
Arbetsledarna fick i uppgift att bedöma sina mannars hantverksskicklighet. En efter en av de 430 arbetarna förhördes. Snart återstod fem misstänkta. Alla fem var duktiga på att svetsa, och de var kortväxta.
Ingen av dem erkände.
Vattenfall utfäste en belöning till den som kunde komma med tips som fällde de skyldiga. Polisen valde istället att fokusera på resten av Norrland och börjar ta in tips från hela Sverige.
Och även om tipsen strömmade in, med iakttagelser på allt från misstänkta sedlar till personer som plötsligt verkat stå på grönare kvist än tidigare, kom polisen ingenvart.
Det mest sannolika, menade kriminalinspektör Thure Emoth i intervjuer långt efteråt, är att gärningsmännen varit någon eller några av de 430 vattenrallarna.
Att fokusera på de duktigaste svetsarna var alltså inte särskilt långsökt.
Det mest troliga scenariot var att de två rånarna jobbat snabbt och sammanbitet med att forcera kassaskåpet och att de sedan packat in kuverten med pengarna i en bil, som de sedan kört till någon av de många barackerna några kilometer ifrån kontoret.
Där ska pengarna ha gömts, i väntan på att det mesta tumultet skulle lägga sig.
Mytomspunnen kupp Många år senare läckte delar av utredningen ut av misstag, och av förundersökningen att döma fanns det två män som var särskilt intressanta.
Dessa män skulle, enligt vittnesmål från andra som bodde i samma barack, ha varit ute samma natt som kuppen ägde rum.
I en av männens garderob hittades en del utrustning som kunde kopplas till brottet.
Men misstankarna räckte aldrig för att fälla männen, som jobbade kvar på kraftverksbygget några månader och sedan flyttade söderut.
Ingen av de båda männen har sedan dess stuckit ut, börjat spendera ovanligt mycket pengar eller skrutit om sin eventuella inblandning. Tvärtom har de hållit en låg profil. Om de har någon kontakt med varandra idag är oklart.
1981 preskriberades utredningen, och än idag är Vietaskuppen en av de mest mytomspunna kupperna
i Europa.
