Älgen har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Jag förknippar den med de riktigt stora skogarna och känner förtjusning blandad med en viss respekt för detta jättestora djur.
Mina första älgminnen är från Tivedsskogarna i Närke. Min morbror hade en stuga som låg precis i skogsbrynet. Han brukade göra långa vandringar långt in i den djupaste skogen och kunde vara borta i timmar. Han var en av de lyckliga människor som myggen inte bryr sig om. Med bar överkropp och en käpp i ena handen banade han sig väg mellan granar och tallar och över stenblock och myrar. Han var imponerande.
Jag var bara en liten knatte när jag första gångerna fick följa med honom. Jag minns att jag fick småspringa för att hålla jämna steg med honom. Lite ansträngande var det men det ville jag inte visa. Vårt mål var att få se en älg. Därför gick vi så tyst som möjligt, utan att trampa på grenar som kunde knäckas och utan att prata. Om älgen hörde oss skulle den springa undan.
Det pirrade i magen av spänning. Däremot minns jag inte att vi såg så många älgar. Vi stötte upp tjädertuppar och var nära att trampa på huggormar men älgarna var svårare att komma inpå livet. Ofta hörde vi bara hur det prasslade i de täta buskagen och då förstod vi att det var en älg som stått där.
Flest älgar såg vi faktiskt från stugan i skymningen när de kom ut på fälten för att äta, men det var ju inte lika spännande som inne i skogen.
Ett märkligt älgminne har jag från Falsterbo. Jag och några fågelskådarkompisar satt längst ute på udden där Öresund möter Östersjön. Plötsligt kom en älg springande över golfbanan. Den sprang rakt ut i vattnet och inför våra häpna ögon simmade den iväg så att vi snart bara såg ett älghuvud långt ute bland vågorna.
I Danmark har man inga älgar men några gånger har älgar simmat över sundet från svenska sidan. Den här gången nådde den inte ända fram. Vi hörde att den gått iland lite längre norrut i Skanör. En märklig upplevelse var det.
Det älgminne som jag minns bäst är från trakten av Boxholm i Östergötland. Jag hade en flickvän där. Vi älskade båda naturen och var mycket ute i skogen tillsammans. Det här hände alldeles i början av vårt förhållande när vi ännu inte riktigt kände varandra och jag gärna ville framstå som en riktig skogens man med kunskap om allt från den minsta skalbagge till den största älg.
Vi gick på en stig över ett äldre hygge där de nya träden ännu var låga. Därför kunde man se ganska långt och det var då jag fick syn på älgen.
– Men titta, det står en älg där framme på stigen.
Vi stannade upp och jag förkunnade:
– Vilken tur vi har. Det är inte ofta man får se älgar så här fint.
Det var en älgko, men hon var stor och pampig ändå. Jag tog täten.
– Nu får vi gå försiktigt så får vi se hur nära vi kan komma innan hon blir rädd och flyr sin väg.
Vi gick sakta, nästan lite hukande. Jag höll min flickvän i handen. Ännu stod älgkon kvar. Vi såg att hon tittade på oss. Hon var bara ungefär 50 meter bort.
– Nu vågar hon nog inte stå kvar länge till.
Jag tänkte på min morbror. Nu var jag en skogsman precis som han. Men varför sprang hon inte iväg? Hon verkade inte alls skrämd.
Tanken slog mig, hon kanske hade kalvar. Det kanske låg två små älgkalvar där i gräset bredvid henne. Det kunde vara därför hon stod kvar.
Det här var en ny tanke. Och oroande. Jag visste ju att älgkor skyddar sina kalvar och då kan bli riktigt farliga om man kommer nära. Vi borde kanske inte gå närmare. Här krävdes en nödlögn.
– Tänk om hon har små kalvar. I så fall ska vi kanske inte störa. De kan bli rädda och det vore ju synd. Vi kan gå en liten omväg runt dem så att vi kommer ut på stigen lite längre bort, på andra sidan älgarna. Man ska ju visa hänsyn till djuren.
Jag vet inte om min flickvän förstod att det var jag som fegade eller om hon trodde mig när jag sa att det bara var omsorg om små älgkalvar som fick oss att gå en omväg. Idag kan det göra detsamma. Skogsman eller inte, jag är fortfarande förtjust i älgar, de är skogens kungar, men jag vill ha dem på lite avstånd.
