Det är härligt att komma varandra så nära

Det är torsdag eftermiddag och Maya har precis kommit hem från skolan. Hon hälsar artigt, småpratar lite med sin farmor och går sedan direkt till kylskåpet och häller upp ett glas mjölk som hon dricker upp på stående fot.

Håret är uppsatt i en hög tofs och de bruna ögonen ger ett piggt och nyfiket intryck.

– Maya är väldigt trygg i sig själv, konstaterar Ann-Christin Nicolaisen med en varm blick mot sitt barnbarn som har slagit sig ned vid köksbordet där Ann-Christin har dukat fram fika.

Det var i augusti förra året som Maya lämnade sitt hem och sin familj på ön Sulawesi i Indonesien för en ny tillvaro hos sin farmor Ann-Christin i lilla Getinge, norr om Halmstad.

Allting började med att Ann Christins son Karl-Jonas som universitetsstudent ville upptäcka världen. Han studerade vid Sydostasienprogrammet i Lund och 2003 åkte han till Yogakarta i Indonesien för ett utbytesår – och blev kär.

Året efter gifte han sig med Fatmah och flyttade till staden Gorontalo i den norra delen av ön Sulawesi, där klimatet är tropiskt året om. Sedan dess har Ann-Christin och hennes man René besökt Indonesien i långa perioder nästan årligen, inte minst efter att Maya föddes, i juni 2006.

– Vi har alltid stått varandra nära och det beror nog mycket på att vi brukar umgås intensivt i flera veckor när jag kommer och hälsar på.

Över förväntan

Det var under ett av dessa besök som Ann-Christin och Mayas föräldrar började diskutera Mayas skolgång och framtida utbildningsmöjligheter.

Enligt pappa Karl-Jonas fanns det inte så många bra alternativ i Gorontalo. De skolor som verkade någorlunda intressanta var belägna långt från hemmet och i internatform. Och ganska strikta. Då skulle det vara bättre att hon bodde med sin farmor, resonerade han.

– Vi har ofta pratat om att Maya själv måste få välja om hon någon gång vill bo i Sverige. Det enda sättet att få veta om hon trivs här, är att prova. I höstas skulle Maya ändå byta stadium i sin skola, vilket gjorde det till ett lämpligt tillfälle att flytta, säger Ann-Christin.

Efter att ett läsår snart har passerat kan de konstatera att det mesta har gått över förväntan.
På frågan om hon längtar hem svarar Maya bestämt "nej".

– Men jag saknar mina kompisar! Och jag saknar indonesisk mat, som gado gado och bakso. Det är ungefär som köttbullar, förklarar hon på en blandning av svenska och engelska.

Favoritmaten i Sverige är just köttbullar men även kebabpizza, knäckebröd och Hönökaka.

Kul vara delaktig

Maya förstår det mesta som lärarna och hennes klasskompisar säger men tycker det är svårare att själv prata svenska. Fast det går framåt. Den största skillnaden när det gäller skolan är kraven och undervisningstakten.

– Vi får så lite läxor här, säger Maya och verkar uppriktigt förvånad.

– Ja, Maya är väldigt driven och van att lägga mycket tid på skolarbetet. Hon ligger ungefär ett år före i matematik, eftersom de börjar skolan tidigare i Indonesien och fokuserar mer på ämnet matte. Så ibland blir hon lite uttråkad, säger Ann-Christin och ler.

En annan skillnad är att Maya här cyklar till den närbelägna högstadieskolan, till skillnad från i Indonesien där hon blev skjutsad till och från skolan, oftast med en bentor – ett slags lokal taxi.

I Getinge behöver hon inte heller bära skoluniform och täcka håret med en sjal.

För Ann-Christin har det varit mycket att sätta sig in i när det gäller dagens skolsystem, där den mesta kommunikationen med lärarna sker digitalt.

Det är Ann-Christin som går på alla utvecklingssamtal och föräldramöten och som tar del av veckobreven från Mayas mentorer och lärare.

– Jag tycker att det har fungerat bra. Om något är oklart så är det bara att fråga. Det är roligt att få vara delaktig! Mayas föräldrar är också nöjda med upplägget, även om saknaden efter dottern är stor.

– Självklart var det jobbigt att skicka iväg Maya till Sverige men det här är en chans för henne att lära känna sin svenska släkt lite bättre och att få en bra utbildning. Det här gör henne mer självständig, säger pappa Karl-Jonas.

– Mina föräldrar höll inte kvar mig när jag var ung och ville bo utomlands. Då måste även mina barn få välja, tillägger han.

Ingen uppoffring

På helgerna har Maya och hennes farmor passat på att upptäcka andra städer och hälsat på släktingar.

De har besökt Astrid Lindgrens värld och gått på Zoo i Danmark. Under våren fick Maya även följa med sin farfar till Idre för att åka skidor.

Men oftast håller de sig hemmavid och gör sådant som "vanliga" familjer gör: tar det lugnt, sover länge, promenerar, shoppar och äter gott.

– Maya ägnar mycket tid åt att chatta med sina kompisar och sin familj på helgerna. Tidsomställningen gör att det är svårt att kunna prata i veckorna, eftersom det har hunnit bli kväll i Indonesien när Maya kommer hem från skolan.

För Ann-Christin har det inte varit någon uppoffring att ta hand om sitt barnbarn på heltid, tvärtom.

– Det är jätteroligt att ha henne här och som pensionär har jag tid. Min man jobbar skift så det har varit trevligt att få lite mer sällskap här hemma. Och Maya är väldigt självgående.

Men jag har varit tvungen att planera lite mer, till exempel när det gäller mat och måltider. Det var lite ovant i början, medger hon och skrattar.

Direkt när sommarlovet börjar reser Maya hem till sina föräldrar och lillasystern Sara. Men i mitten på augusti kommer hon tillbaka till farmor Ann-Christin.

– Det blir minst ett skolår till här. Vi tar ett år i taget och låter Maya bestämma säger Ann-Christin och Maya ler instämmande.