Christofer var nära att dö i Corona

Christofer Kalajo har alltid levt ett aktivt liv med mycket idrott och fysisk träning. Han har varit hälsan själv och på 14 år i yrkeslivet har han aldrig varit sjukskriven. Inte förrän i våras när covid-19 slog klorna i honom. Då hjälpte det inte att kroppen var i topptrim.

– När jag hamnade i respirator och skulle sövas visste jag inte om jag skulle vakna igen, säger Christofer. Sambon Anna Winther minns med fasa de kritiska dygnen.

– Det var den värsta tiden i mitt liv, säger hon.

I slutet av februari hade Christofer en lunch inbokad med en tidigare kund som berättade att han varit i Italien som ansågs vara ett riskområde för covid-19. Christofer berättade om jobbets stenhårda policy – att det var två veckors karantän som gäller om de träffat personer från riskområden. De bestämde att lunchen fick vänta tills allt gått över.

Ett par veckor senare, i mitten av mars, hade Christofer ett inbokat möte med en kund som varit i Österrike. Eftersom Österrike vid den tiden inte var ett riskområde bestämde de sig för att genomföra mötet men med försiktighet. Två meters avstånd gällde.

Två dagar senare kände Christofer hur det kliade i halsen, som en begynnande förkylning. Det blev värre och han funderade på om det kunde vara covid-19 och valde därför att jobba hemifrån.

– Efter en vecka började jag få feber och kraftig huvudvärk. Det gick inte att arbeta längre och för första gången i mitt liv fick jag sjukskriva mig.

Flyttades till IVA
Sedan blev det bara värre. Han fick svårare att andas och var tvungen ligga ned på rygg för att få luft. Hans kropp blev allt svagare.

– Det var med nöd och näppe jag orkade gå de tio meterna till badrummet, berättar Christofer. Sjukvården bedömde inte läget som så akut att han behövde hämtas med ambulans.

– Till slut lånade jag min mammas bil och körde honom till akuten på Sankt Görans sjukhus, berättar Anna. Jag fick inte följa med in så vi sa hej då.

Hon hade då själv insjuknat men inte lika allvarligt som Christofer. Anna räknade med att de skulle ses igen till kvällen men det skulle dröja nästan fyra veckor innan de sågs igen… Ganska omgående flyttades Christofer till Södersjukhuset och hamnade på infektionsavdelningen. Två dagar senare fick han bekräftat att han drabbats av covid-19. Han märkte hur han fick allt svårare att andas.

– Då blev jag orolig för att dö för första gången i mitt liv, berättar han.

Christofer flyttades till intensiven. Han kämpade för att få luft och andades med bortåt 50 andetag i minuten, mot 15 till 17 normalt.

– Jag möttes av ett helt team, klädda i virusklädsel, så att jag bara såg ögonen på dem. Det var då jag på allvar började fundera på om jag verkligen skulle överleva. Jag var rädd och tänkte på hur Anna, min mamma, min bror, släkt och kollegor skulle reagera när de fick dödsbeskedet.

Ännu så länge kunde han kommunicera med Anna via sms.

– Det var fruktansvärt att gå omkring hemma i lägenheten. Jag hade velat vara där, hos honom, säger Anna.
– Och jag skulle självklart velat ha dig hos mig, säger Christofer som gjorde allt för att hålla modet uppe där han låg hjälplös i sjukhussängen.

– Jag tänkte att den här skiten ska inte få ta mig, jag vill inte utsätta mina nära och kära för den sorgen. När jag frågade läkarna vad de trodde om mina prognoser var svaret att de inte kunde ge några garantier för någonting.

Sövd i fem dygn
Ett stort dilemma uppstod när han behövde hosta upp slemmet för att andningen skulle förbättras.

– Då var jag tvungen att tillfälligt ta av mig andningsmasken och det resulterade i en otäck period av andnöd. Masken satt med spännen runt huvudet så jag kunde varken sätta på eller ta av mig den själv. Jag var tvungen att förlita mig på läkarna, sjuksköterskorna och maskinen. Känslan var att personer som jag inte alls kände hade mitt liv i sina händer…

Snart fick han beskedet att hans lungkapacitet hade försämrats så pass att det var tvunget att lägga honom i respirator och söva honom. Respiratorn var det han länge fruktat och ville slippa men nu kände han att det var hans enda räddning.

– Jag ringde hem till Anna och flåsade fram att jag kommer att sövas. Jag berättar att det kan ta två veckor innan de väcker mig och personalen kommer att hålla henne underrättad. Jag hörde hennes gråt. När jag lagt på luren var samtalet till Anna det sista jag mindes på en hel vecka.

– Då kändes det som jag föll handlöst ned i ett mörkt hål. Bara en vecka tidigare var han helt frisk och hade tränat som vanligt i löpspåret. Jag var livrädd, Christofer är det viktigaste jag har. Jag kände mig så maktlös, säger Anna.

Christofer låg sövd i fem dygn. Vårdpersonalen hade telefonkontakt med Anna morgon och kväll för att avrapportera läget. Hon fick alla värden och förde sina egna journaler. För Anna kändes det som om livet satts på paus.

– Jag gick omkring här hemma med en stor klump i magen och blev så rädd för telefonen att jag ville kasta ut den genom fönstret! Så fort det ringde fick jag ångest över att det skulle vara från sjukhuset, att Christofer inte fanns längre. Dagarna kantades av ångest, illamående och sömnlöshet.

I sina dagboksanteckningar har hon skrivit: "Älskar dig totalt och saknar dig varenda sekund. Du måste stanna hos mig, kämpa älskling!"

Under tiden passerade Christofers 38:e födelsedag, något som han var totalt omedveten om när han kämpade för sitt liv i respiratorn.

Svag i kroppen
Efter fem dygn väcktes Christofer. Han blev stressad och reagerade med hög puls och högt blodtryck.

– Inte så konstigt när jag väcktes av fem personer i full virusklädsel som stod över mig. Jag visste inte var jag var, hade en tub nedstucken i halsen och ett gäng människor som såg ut som något från en krigsfilm.

Han fick sövas ned igen. Nästa dag prövade de att väcka honom med hjälp av lugnande medel och då gick det bättre.

– Jag andades med hjälp av syrgasmask. Samtidigt hade jag svår slemhosta, så masken åkte av och på mellan hostattackerna, berättar Christofer.

Han upptäckte också hur svag han var i kroppen. Benen var kritvita och omöjliga att flytta, det kändes som de vägde hundra kilo.

– Det gjorde mig rädd för att blodcirkulationen inte fungerade och att de skulle tvingas amputera! Jag försökte kommunicera men märkte att jag inte hade någon röst. Jag försökte gestikulera fram vad jag ville ha sagt men det gick inte heller och till slut gav jag upp.

Läkaren ringde Anna och berättade att de kanske måste söva Christofer igen.

– De närmsta timmarna var avgörande. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Att inte få vara hos honom var ett helvete, säger Anna.

Men Christofer behövde inte sövas. Krafterna kom sakta tillbaka, även om rösten fortfarande svek. Han fick en whiteboardtavla som han kunde kommunicera hjälpligt med. All näring han fick i sig kom via sond eller dropp. Han drömde om hur fantastiskt det skulle vara att få dricka en kall Fanta. Han hade glömt bort att hans födelsedag hade passerat när han låg i respirator.

– När jag öppnade telefonen rasslade det till och jag fick massvis med grattis-sms. Först förstod jag inte, sedan kom jag på att jag faktiskt hade fyllt år. Jag och Anna som hade planerat att fira födelsedagen på en japansk restaurang tillsammans med några av våra vänner.

Fick en chock
Eftersom han ännu inte kunde kommunicera med Anna bestämde hon sig för att plocka ihop det hon kallar en tröstpåse. Den innehöll ett långt brev och kärleksmeddelanden från henne, bilder på dem tillsammans, samt hälsningar från andra nära och kära.

– När jag fick se innehållet i påsen kom tårarna. Det var extremt hemskt att ligga där helt ensam men jag fick förnyade krafter och skickade ett sms till Anna, berättar Christofer.

Hon blev utom sig av glädje.
– Det var så himla skönt. Äntligen vågade jag hoppas på att det hade vänt, säger hon.

Vägen tillbaka skulle bli lång för Christofer, eftersom tiden i respirator tärt på kroppens organ och muskler. Varje dag i respirator skulle kräva en veckas återhämtning.

– Min första träning var att kunna sitta på sängkanten. Med sjuksköterskans och sjukgymnastens hjälp klarade jag det med nöd och näppe, berättar Christofer.

Till slut blev han tillräckligt stark för att lämna intensiven och komma tillbaka till infektionsavdelningen.
Han messade Anna att han ville ha sin laptop och sin kudde. Anna åkte till sjukhuset och sjukvårdspersonalen gav henne tillåtelse att se Christofer genom glasrutan till hans rum. Det blev en chock för henne.

– Jag trodde först att de hade visat mig fel. När jag tittade in genom glasrutan möttes jag av en läskig syn som orsakade både chock och kaos i hjärnan. Visserligen låg det en person där som vinkade till mig men den personen såg mer ut som en människa som svultit en längre tid. Ansiktet var insjunket och hans vanliga ansiktsuttryck var borta. Han ringde upp mig från sjuksängen, men inte ens rösten kändes som hans eftersom stämbanden var inflammerade efter respiratorn. Ändå var det Christofer som låg därinne och jag hängde mig kvar vid rutan så länge jag fick för sjukvårdspersonalen.

Att lära sig äta igen var en utmaning för Christofer.

– Första måltiderna gick det väldigt trögt. Efter att ha haft tuben i halsen kunde jag knappt svälja och jag blev mätt efter några tuggor.

När han skulle väga sig blev det en chock.

– Vågen stannade på 68,5 kilo, tio kilo mindre än innan jag blev sjuk. Jag trodde inte det var sant, det kändes knäckande!

Planerar en matresa
Med idog träning, både med hjälp av sjukgymnast, sjuksköterskor och på egen hand, hade vägen tillbaka börjat för Christofer som inget hellre ville än komma hem. Den 15 april var det äntligen dags, tre och en halv vecka efter att han blivit inskriven.

– Det var en fantastisk känsla, samtidigt som jag var nervös för hur Anna skulle reagera över att se mig i det skick jag var.

Hon hade förberett hemkomsten med en glittrig välkommen hem-hälsning i vardagsrummet och köpt hem Christofers favoritgodis, samt serverade honom en iskall Fanta.

– De första klunkarna av den var de godaste jag druckit i hela mitt liv. Men när jag skulle somna på kvällen kom oron eftersom det här var första gången på flera veckor som jag skulle sova utan syrgas. Jag var i början tvungen att ta sömntabletter för att kunna somna. De första veckorna innebar också smärtor i höften, samt känslobortfall i foten, benet, bakhuvudet och läppen.

Den tidigare så starka kroppen var nu svag och lungkapaciteten långt ifrån det normala.

– Första promenaden jag och Anna tog tillsammans var hundra meter lång. Sedan ökade jag på successivt. Efter tre veckor kunde jag börja jobba 25 procent.

Det dröjde fram till slutet av sommaren innan Christofer kunde jobba full tid. Då hade han också återhämtat det mesta av den förlorade vikten och kunde börja jogga i lugnt tempo. Återhämtningen tar sin tid. Men varje dag innebär nya framsteg – och ett kliv bort från coronatiden.

– Jag längtar tills jag är mitt gamla jag fullt ut, säger Christofer.

När han är det och vi har lagt covid-19 bakom oss tänker han och Anna genomföra semesterresan som inte blev av i år.

– Mat och vin är vårt gemensamma intresse så vi hade planerat att göra en mat- och vinresa genom Frankrike och ned till San Sebastian i Spanien. Besöka olika vingårdar och bo över där. Nu ser vi fram emot att få göra den ­resan nästa sommar istället.

Efter sina upplevelser ser Christofer nu med stor ödmjukhet på livet.

– Tidigare har jag alltid förutsatt att jag ska vara frisk och kry, kunna jobba och träna som jag vill. Nu har jag insett att ingenting i livet är givet. Det gäller att leva här och nu, ta tillvara de små ögonblicken och njuta tillsammans med nära och kära.