För Annelie Olander, 71 år, var omställningen till ett liv som pensionär svår. Hon trivdes med sitt tidigare arbete inom shipping och logistik och som pensionär förstod hon snabbt vikten av att känna sig delaktig.
En stor pusselbit i den egna identiteten – jobbet – var plötsligt borta och hon ställde sig frågor som: Vem är jag nu och vad vill jag nu? Annelie blev rastlös och fick stressymptom efter många stressiga år på jobbet. Då bestämde hon sig för att flytta till New York i sex månader.
– Det var det bästa jag gjort. Jag hade inte en tråkig stund, jag gick på utställningar, kaféer och hittade på allt möjligt. Jag träffade alla möjliga människor och en dag i veckan gick jag på kroki och utvecklade mitt intresse för att teckna.
Annelie säger att hon nu har landat i att vara pensionär och faktiskt njuter av tiden istället för att fylla den.
När vi ses på ett kafé i Göteborg är hon nyligen hemkommen från en resa till Australien. Pensionen är bra men hon har även tagit av sina besparingar för att kunna göra saker hon drömmer om. Så länge hon har god hälsa vill hon passa på.
Annelie har till exempel låtit flera kreativa intressen få stort utrymme i livet.
– Jag går en keramikkurs, jag målar akvarellmålningar, jag är med i en bokklubb och i en filmklubb.
Värst på sommaren
Annelie har funderat en hel del på det här med ensamhet och har dessutom engagerat sig i ett byggnadsprojekt som ska motverka den ofrivilliga ensamheten och handlar om att utveckla en kollektiv boendeform – hyreslägenheter, men med bland annat gemensam matsal. Idén bygger på den gemensamma måltiden. När vi ses har de första spadtagen redan tagits.
– Det tror jag är framtiden, det är inte naturligt att bo så ensamt som vi gör här i Sverige. Den här boendeformen som jag är engagerad i är öppet för alla oavsett ålder.
Annelie var länge ensamstående med sin son, som nu är 38 år, men har även levt i en längre relation. Det är åren som ensamstående mor och nu som pensionär som fått henne att engagera sig i arbetet mot ensamhet.
Men även för Annelie finns det stunder när ensamheten är svår.
– Förra sommaren, som var så vacker, när varje dag låg öppen med möjligheter så kände jag mig väldigt ensam. Det finns så mycket förväntningar och krav på att ha ett stort socialt umgänge, många att hälsa på och att dagarna ska fyllas av härliga sommarupplevelser. Är man ensam kan sommaren bli väldigt lång.
Hur tänker du då inför sommaren som kommer?
– Jag tror att det delvis handlar om att planera i god tid, att själv ta egna initiativ, inte räkna med att andra ska göra det. Men det handlar också om förväntningar. Även om det är lätt att tro, så är alla andra inte så lyckliga hela tiden. Det är ju det som är grejen, ensamhet är för de allra flesta svårt att prata om. Det gäller för såväl gammal som ung.
Har du någon mer dröm i sikte?
– Jag hoppas kunna tillbringa en längre period i New York igen. Där kände jag mig aldrig ensam.
