“Äldre feminister har plöjt vägen”

Bianca Kronlöf talar snabbt. Mycket snabbt. Så snart en associationsbana öppnas inne i huvudet tycks munnen öppna sig nästan samtidigt i en ström av välformulerade ord. Det måste blixtra där innanför pannbenet.
Just nu äter hon ostmacka hemma i köket i trerumslägenheten i Stockholm som hon delar med systern Tiffany och hennes kille. Hon är precis i slutfasen av repetitionerna inför showen Slå pattarna i taket, som hon skrivit tillsammans med Tiffany. Under hösten turnerar de i Sverige med vad de kallar “ett helaftonskaos fyllt av dans, brandtal, musik och gränsöverskridande feministisk humor”. Bianca och Tiffany Kronlöf spelar inte samma karaktärer som i den populära webb-tv-serien Full patte – däremot kommer den snudd på folkkära karaktären Snubben att finnas med på ett hörn. Se serien på SVT Play här >>
– I den här produktionen vill vi bryta mönster på flera vis, säger Bianca Kronlöf. Tidigare har ju jag kört stand up, och Tiffany sång. Nu gör vi delvis tvärtom, och musikerna skådespelar. Scenkonst går oftast ut på att visa det man är bäst på, men vi tänker att det också finns en kvalitet i att visa upp det man inte kan så bra. En del av revolutionen är ju att gå utanför sin box.
Att våga ta ett stort kliv utanför ramarna är också stå upparens bästa humorverktyg gentemot publiken: “Känns det jobbigt? Fruktansvärt?! Okej, då kliver jag lite till.” Det kan också ha ett pris. Inför första omgången av Full patte i SVT Flow sändes systrarna Kronlöf på säkerhetskurs.
– De ansvariga på SVT sa att det var “det grövsta språk SVT sänt”. Fast det var ju inte med flit från min och Tiffas sida, vi pratar sådär med varandra och våra kompisar. Men sedan blev det inte så farligt, tack och lov. Någon på SVT trodde att det berodde på att vi använder så grovt språk i våra sketcher, och att det nästan är som på hatarnas nivå. Men jag tror också att det beror på att serien låg på webben, och att man alltså måste leta upp den. Feminister som Kakan Hermansson och Nour el-Refai, som är i “vanlig” radio och tv, är mycket mer utsatta.

Skådespelare, komiker och Snubben

I grunden är Bianca Kronlöf utbildad skådespelare på Teaterhögskolan i Göteborg. I år har hon fått översvallande recensioner för huvudrollen som Dino i filmen Svenskjävel. Dino är en ung svenska i Oslo som får jobb som barnflicka i en norsk övre medelklassfamilj. Bianca Kronlöf gör henne hudlöst sluten, stark, svag och närvarande.
– Jag är så glad för den rollen och för att det är en film som skildrar maktrelationer på så många plan. Och att det är tjejerna som agerar och växer genom historien.
Ändå är hon mest känd som komiker. Av alla moderna svenska humorkaraktärer måste Bianca Kronlöfs Snubben vara en av de mest spridda. De korta youtube-klippen där Snubben talar – till stor del baserat på citat ur verkliga livet – till feminister, “blattar” och funktionshindrade är ivrigt klickade, moderna klassiker.
Som när Snubben med huvudet på sned och bekymmersrynka i panna säger: “Du som är adopterad, känner du dig mer hemma där vart du kommer ifrån, eller här, där du har vart hela ditt liv?”
Eller som när han frustrerat i ett “Shit snubbar säger till feminister”-klipp utbrister: “Ska jag be om ursäkt för allt som alla vita män nånsin har gjort? Alltså, fattar du hur mycket det är?!”

För att hitta karaktären tänkte sig Bianca Kronlöf in i huvudet på en typisk 23-årig kille:
– Alla medelålders, dubbelarbetande kvinnor borde någon gång i sitt liv “draga” (alltså klä ut sig till och spela) en ung kille, bara för att få vila en stund i den där typiska egoattityden att “allt är bra, allt är okej, om nån verkar vara sur på mig kan det inte ha med mig att göra”. Just det där att inte behöva bry sig är så typiskt: “Jag har aldrig misshandlat en kvinna eller sagt något rasistiskt, alltså behöver jag inte bry mig om feminism eller rasism.”

Trespråkig

Bianca Kronlöf växte upp i Sorunda, ett litet samhälle utanför Nynäshamn söder om Stockholm. Klassmässigt var det en blandad befolkning, men överlag vit.
Biancas mamma Jasmin jobbade skift som sjuksköterska, pappa som stenläggare. När Bianca var två år kom systern Tiffany, och två år senare systern Felicia.
I släkten talades flera språk. Pappa är ursprunglingen finlandssvensk, mamma finländsk och mormor från Skottland. Om somrarna i släktstugan utanför Vasa i Finland blev Bianca därför trespråkig.
– Jag pratar inte grammatiskt perfekt på något av språken, det blev tydligt med svenskan när jag kom till Teaterhögskolan. Men jag tycker det är härligare att kunna prata med många, på flera språk, än att prata perfekt med några.
De tre systrarna Kronlöf gick inte på förskola. Istället passades de med hjälp av en annan familj med tre döttrar. Ofta fick barnen också följa med föräldrarna på jobb eller ärenden:
– Det konstigaste var nog när vi fick hänga med mamma till gynekologen: “Nu ska ni inte bli rädda barn, doktorn ska bara titta på mammas ‘pimpi'”. “Pimpi” är alltså finska för “snippa” – till skillnad från svenskan har finskan länge haft ett användbart ord för kvinnokönet. Så vi barn gjorde som vi brukade och satt i ett hörn och ritade.
Mamma älskade konst och teater och tog med systrarna på “Stockholmsdagar”, då de gick på museum, bio och teater. Ekonomiskt sett var familjen arbetarklass. Hemma talades det sällan politik vid matbordet, men föräldrarnas inställning till döttrarnas alla små och stora val var öppen: Javisst – bara du mår bra.
– Jag minns en gång i sexan när vi haft föreläsning om homosexualitet i skolan, och jag gick hem och frågade mamma vad hon skulle säga om jag var lesbisk? Hon svarade: “Du är min  dotter. Jag kommer aldrig att vilja ligga med dig, men du får ha vilken sexualitet du vill”. Fast jag kanske inte återgav det precis sådär i skolan sen…

Tyst, blyg och uttråkad

Bianca var länge tyst och blyg. Och uttråkad. I Sorunda gällde handboll och hästar, Bianca gick inte igång på någotdera. Istället spelade hon in roliga hemmavideor med systrarna, “typ i samma stil som vi har vidareutvecklat nu”.
Först till gymnasiet, när hon sökt sig till teaterlinjen på Stockholms estetiska gymnasium, klev hon ut och visade fler sidor av sig själv. Två år senare började Tiffany på samma skolas musiklinje.
Under åren då Bianca sökte till Teaterhögskolan (totalt nio, envetna gånger) arbetade hon som personlig assistent, barnflicka och i andra typiska kvinnliga vårdyrken. Ofta med ett kli i kroppen. Först i samband med skolprojektet “Att gestalta kön” på Teaterhögskolan kunde hon para det där kliandet med teori. Tillsammans med klasskompisarna Nina Haber och Elin Söderquist bildade hon teatergruppen Gruppen, som började med att läsa texter av feminister.
– Plötsligt fick jag ord för en känsla jag haft: Jag är offer för patriarkatet. Många vill inte kalla sig “offer” för att de gör det till ett slags personlighet, men det är ju ett strukturproblem. Det var också intressant att se hur många som påstår att de gillar när tjejer tar plats, men när man verkligen gör det är det inte så populärt längre. Vi klarade det på Teaterhögskolan eftersom vi var tre.
Flera gånger under intervjun återkommer Bianca Kronlöf till detta: Ensamhet är livsfarligt. Beröm och stöttning är nödvändigt. Det har dagens unga feminister förstått, menar hon.
– Äldre generationer feminister plöjde vägen för oss idag genom att anpassa sig till den manliga normen om “självständighet”, alltså att klara sig och ta plats själv. De gjorde många av dem hårda. Vår generation av feminister kan vara snällare. Vi behöver inte konkurrera med varandra om utrymme på samma sätt. Att öppet ge cred till andra är också att ge sig själv status genom att visa att min åsikt är viktig.

Så jävla PK – genombrottet

Jobberbjudandena haglade inte efter Teater­högskolan. Istället skrev och spelade hon med Gruppen, provade på stand up och gjorde hemmavideor ihop med syster Tiffany och vänner. Och la ut på youtube. Efter en kväll i tunnelbanan då ett gäng killar plötsligt skrek “blattehora” efter Bianca, skrev hon och Tiffany låten Så jävla PK, som blev deras verkliga genombrott på nätet.
Att människor har olika hudfärg är uppenbart i familjen Kronlöf. Tiffany, Felicia och pappa har vit hud. Bianca har – precis som mamma – brun, och har utsatts för både rasism och kommentarer av typen: “Men gud, vad du är brun! Har du varit på semester?”
– Att rasifieras sker ju alltid utifrån andras blickar. Jag passerar som vit ibland och brun ibland, och det är ofta en väldig skillnad i bemötandet. När jag har börjat nya arbetsplatser och sagt att jag är “finsk” har folk trott att jag skämtat, för utifrån “finsk” ser de något helt annat framför sig.
Först på senare år har hon och mamma delat historier. Som när Bianca gick med kängor i Gamla stan och ett gäng rasister ropade: “Du är inte värdig att bära de skorna!” Eller när det kom en romsk familj till sjukhuset där mamma jobbade och någon föreslog att Jasmin skulle gå in till dem “så att de skulle känna sig hemma”.
– Det är så lätt att hitta på ursäkter åt folk: “Hon ville bara väl, hon tänkte sig inte för…” Plötsligt är det jag som får uppfostra mamma och säga att “det där var rasism” eller “du utsattes för exotifiering”. Det är ganska komiskt att min mamma har “upptäckt” vad det har inneburit för henne att vara brun först nu.
– Men vi kan inte enbart prata om rasism i Sverige, vi måste också prata om vithetsnormen. Den allmänna uppfattningen är att en “svensk” är vit, men det finns också bruna svenskar. Man kan vara antirasist och tapetsera hela sitt rum med bilder på artisten Timbuktu, men som vit svensk måste man också förstå att man
automatiskt åtnjuter privilegier och fundera: Vad ska jag göra med den makten?

Lättare vara kaxig som komiker

I rollen som komiker är Bianca Kronlöf oavbrutet kaxig. Privat är hon skrajare.
– När jag är offentlig och pratar om strukturer är det enkelt att vara kompromisslös. I privata relationer är jag däremot konflikträdd. Om någon är jättearg på mig blir jag rädd och tyst i flera timmar innan jag kommer på vad jag ska säga eller borde ha sagt. Men jag övar på det.
I maktpositionen på scen eller framför en kamera kan det också vara lättare att vara den ifrågasättande. Till vardags kan modet, orken eller lusten svika:
 – Fast man måste vara snäll mot sig själv också, annars blir det lätt som en dubbelbestraffning: Antingen säger man till, och får skit för att man “skapar dålig stämning”, eller så väljer man att inte säga till, och går hem och känner sig som världens sämsta människa. Jag försöker fortfarande att sortera i det där.
Överlag är det viktigt att ha människor omkring som ger energi, menar hon.
– Människor som kränker mig gör jag mig av med. Självklart kan relationer vara i obalans, exempelvis om en kompis är sjuk och den behöver hjälp under en längre tid. Men om man har en vän eller partner som gör en mer besviken än nöjd, då är det dags att gå.

Inte tid att ragga

Tiden är ute och ostmackan för länge sedan uppäten. Tiffany och hennes kille har gått ut. Klockan är åtta på kvällen och Bianca Kronlöf ska: Fixa med det egna företaget, läsa in en text till morgondagens arbete och förhoppningsvis hinna se ett helt avsnitt av tv-serien Orange is the new black utan att somna.
– Att få sova är det jag längtar efter mest just nu. Och någon att ligga med. Det tar bara så jättemycket tid att gå ut och lägga engagemang på att ragga upp någon, och sedan kanske det ändå inte blir något.
– Det får vänta.

Av Anna Kågström