Shirley Clamp om tunga förluster – och kärleken: ”Min största skräck är att bli lämnad”

Det senaste året i Shirley Clamps liv har på ett högst påtagligt sätt pendlat mellan högaste dur och djupaste moll. Den lättsamma durskalan har i första hand jobbet stått för. Kväll efter kväll har Shirley tagit pendelbåten från hemkvarteren i Nacka strand till Djurgården. I logen på restaurang Tyrol har hon förvandlat sig till kökschefen Maggan i Abba-showen ”Mamma mia! The party” – ett sprudlande rivjärn som har starka beröringspunkter med Shirleys egen personlighet.

– I likhet med henne är jag en positiv själ som vill att alla ska vara glada och må bra. Maggan är vän med alla i lokalen. Ibland har jag känt mig låg när jag kommit till jobbet, men så snart jag fått på mig kockjackan och Maggans blå hårscarf har jag blivit på gott humör. Det har varit skönt att kunna gömma sig lite i henne.

Har sökt sig till skådespeleriet

I showen bränner Shirley av Abba­­hits som ”Voulez-vous” och ”Gimme! Gimme! Gimme! (A man after midnight)”. Att framföra låtarna i rollen som någon annan än sig själv har ingett en känsla av att befinna sig i sitt rätta element. 

Shirleys medverkan i julkalendern ”Snödrömmar” häromåret gav mersmak och har lett till fortsatt samarbete med produktionsbolaget som producerade serien, men vad det kommer att utmynna i får hon ännu inte avslöja. Att hon på senare år alltmer har sökt sig till skådespeleriet är mer logiskt än vad de flesta kanske kan förstå.

– Det var teater som jag började med innan sången kom in i bilden. När jag var liten kallade alla mig för teaterapa. På gymnasiet gick jag teaterlinje, sedan blev det musikteaterskola och Balett­akademien. Jag har alltid velat kombinera sången och skådespeleriet. När jag gjorde min egna show, ”Nästan 20 år på scen om man avrundar uppåt”, blev många överraskade över att jag kunde agera. Showen fick mig att hitta mig själv som artist. Lite sent med tanke på att jag var 47 år, men jag har alltid varit sen i starten.

Icakuriren Quiz

Läs även: Quiz: Vad kan du om Abba?

Bägge föräldrarna dog i sviterna av covid

När Shirley hösten 2022 åkte ut på Sverigeturné med showen hade hon månaderna innan mist sina föräldrar i sviterna av covid. Med bara åtta veckors mellanrum dog de på varsin kontinent. Shirley konstaterar att sorgen efter dem skiljer sig åt diametralt. Boråsfödda mamma Anita var den som alltid fanns där för henne och storasyster Tania. Stöttade, uppmuntrade och förmanade. Brittiska pappa Colin var den frånvarande föräldern som försvann ur familjen redan innan Shirley föddes och med allt längre intervaller någon enstaka gång dök upp i sina döttrars liv. När Shirley var tonåring flyttade han till Australien för gott.

– Sedan sågs vi inte på 18 år. Sommaren 2006 kom han till Stockholm och hälsade på. Det var jättemärkligt. På ett sätt kändes han som en helt främmande man. Plötsligt försökte han leka pappa och gick fram till alla jag kände och sa: ”Det här är min dotter, ni ska vara snälla mot henne.” Jag blev arg och talade om för honom att jag inte behövde honom i mitt liv. Den enda kontakten vi hade efter hans besök var ett Facebooksamtal då min dotter Vilja var några år gammal.

Ledsen över pappas svek

I maj 2022 kom ett Facebook-meddelande från kusinen Holly som meddelade Shirley och hennes syster att deras pappa hade avlidit.

– Jag kände ingenting när jag fick beskedet. Men eftersom Tania sörjde kände jag för henne. Hon har alltid legat steget före mig och sagt att vår pappa inte förmådde bättre. ”Kan du inte förstå det?” Nej, det kunde jag inte. Som liten flicka var jag bara ledsen över hans svek. När jag själv fick barn frågade jag mig hur i helvete han hade kunnat lämna oss. 

– Det är först på senare tid som jag har kunnat förlåta honom. Det kommer sig av att jag har blivit medveten om att min egen överlevnadsstrategi när riktigt hemska saker händer är att stänga av känslorna och fly in i jobbet. Det måste ha varit så pappa har gjort i hela sitt liv. Annars klarar man nog inte av vetskapen om att man har övergett sina barn.

Konsekvenserna av faderns bortvändhet har följt med långt upp i vuxen ålder.

– I förhållanden har jag kunnat bli den lilla Shirley som tänker: Men pappa drog ju, det är klart att alla män drar. Att bli bortvald eller lämnad är min största skräck.

Shirley Clamp träffade kärleken Benny på Tinder

Trots sina dubier skaffade sig Shirley i början av pandemin en prenumeration på dejtingappen Tinder. Redan när hon såg blivande pojkvännen Benny på bild kände hon instinktivt att ”han är det”. Än mer övertygad om saken blev hon då de någon vecka senare träffades över en bit mat.

– När Benny berättade att han var familjefarsa med fyra barn, bodde i hus och jobbade som säljare tänkte jag: Gud vad skönt; en helt vanlig person. Jag älskar enkla, jordnära människor och vill tro att jag är likadan själv.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Amanda Romare skrev en roman om alla killar som dumpat henne: ”Plötsligt har jag någon som vill vara med mig”

De hann dock inte umgås särskilt lång tid innan Shirleys inre larmsystem började blinka rött.

– Benny var tydlig och bestämd med vad han ville. Då blev jag livrädd och intalade mig att det måste vara något fuffens eftersom det kändes för bra för att vara sant. Så typiskt när jag nu har hittat någon som jag direkt känner en trygghet tillsammans med, konstaterade jag beklagande.

Även om oron över att bli lämnad fortfarande sticker fram emellanåt har Shirley snart sex år in i relationen funnit tillit i vetskapen om att det hon och Benny har tillsammans är något alldeles unikt.

– Vi har vårt eget språk sinsemellan. Det kan räcka med en blick över ett stort rum för att veta att det där är min person. Jag tror det är det som får mig att stanna kvar i relationen. Hur fasiken skulle jag någonsin lyckas hitta det där med någon annan?

Förlorade sin mamma och systerdotter

Deras tid tillsammans har sammanfallit med Shirleys två största livskatastrofer. Med facit i hand kan hon slå fast att Benny har klarat det opåkallade relationstestet med bravur.

– Efter mammas bortgång var allting väldigt mardrömslikt och obehagligt. Eftersom hennes död var hjärtrelaterad och jag har ärvt vissa sjukdomar av henne fick jag dödsångest när någonting kändes annorlunda i kroppen. En gång hjälpte Benny mig in på sjukhuset och satt sedan där hos mig hela natten fast jag sa att han fick åka hem. Det är inte självklart för alla att ställa upp på det sättet. Även om det också har varit tillfällen när jag funnits där för Benny tycker jag nästan att han är vassare än mig på det området, bekänner hon.

Den enda välsignelsen i att mamma Anita oväntat lämnade jordelivet vid 73 års ålder var att hon slapp uppleva förlusten av äldsta barnbarnet Jennifer som bara ett år senare insjuknade i cancer.

– Mamma hade ändå inte överlevt det. Barnbarnen var hennes allt på jorden.

2004 var inte bara året då Shirley fick sitt stora genombrott i Melodifestivalen med ”Min kärlek”, det var också året då hon blev moster för första och enda gången. En och en halv månad efter finalen i Globen föddes systerdottern Jennifer som Shirley efter sin egen dotter Viljas födelse fyra år senare gav smeknamnet ”min stora lilla tjej”. Tillsammans med systern Tania bildade de en sammansvetsad fyrklöver som höll ihop i vått och torrt. 

Skuldkänslor efter Jennifers bortgång

Det var hemma hos Shirley i Stockholm som Jennifer befann sig när kraftiga magsmärtor sommaren 2023 fick henne att avsvimmad falla ihop. Källan till det onda visade sig vara en 17 centimeter stor cancertumör på ena äggstocken. Efter två år av idogt kämpande och ständiga bakslag var allt hopp ute. Tillsammans med dottern Vilja och hennes pappa Daniel satte sig Shirley i bilen för att resa ner till Borås och ta avsked av Jennifer. Det var den 4 juni förra året. Sedan dess har hon kämpat med att hantera traumat, liksom samvetskvalen som kommit i dess kölvatten.

– Trots att jag har gjort mitt allra bästa känns det inte tillräckligt. På grund av att Jennifer var infektionskänslig kunde vi inte träffas så mycket under hennes sjukdomstid. Nu kan jag tänka att vi kanske ändå borde ha åkt ner en gång i veckan och bara stått utanför fönstret och sjungit någon låt för henne. Ibland har jag till och med tänkt att jag borde ha släppt allt och flyttat till Borås, fastän jag vet att min syster aldrig skulle kräva det av mig. Varför får man sådana skuldkänslor? utbrister Shirley frustrerat.

Icakuriren Relationer

Läs även: Tomas förlorade sin nioårige son: ”Jag jobbar aktivt med att inte dämpa mina känslor”

Blicken är plågad men tonen lugn och saklig när hon berättar om tiden efter Jennifers bortgång. Ännu har hon inte på långa vägar landat i den nya verkligheten med den decimerade familjekonstellationen.

– Jag vill bara finnas där för Tania och bära henne så att hon orkar ta sig igenom det här. Min egen sorg har jag inte bearbetat. Men ibland när jag är ensam kommer det mörka över mig. Då kan jag sätta mig och titta på någon av alla de bilder av Jennifer som jag har överallt hemma och prata med henne. Det är i de stunderna när det bara är jag och hon som jag bryter ihop och gråter. Jennifers bortgång har gjort mig väldigt skör och väldigt, väldigt rädd för att dö från Vilja.

Tappade rösten helt

Shirleys skydd mot de kvalfyllda känslorna har varit arbetet. När hon stått på scenen har hon kunnat trycka på bortträngningsknappen och distansera sig från det smärtsamma. Men vilka reträttvägar man än tar till måste den ackumulerade sorgen få sitt utlopp någonstans. I Shirleys fall har den satt sig i kroppen.

– Ansträngningen av att bara försöka överleva varje dag har resulterat i en enorm trötthet. Och så har jag fått neurologiska problem i form av kramper, muskelvärk, stickningar och domningar. Stundtals slår det bara ner mig, samtidigt som det på ett trösterikt sätt påminner mig om min mänsklighet. Även om man ibland bara vill lägga sig ner och ge upp är jag medveten om att vi människor klarar så oändligt mycket mer än vad vi tror.

Morgonen efter att Jennifer somnat in tappade Shirley rösten helt och hållet. De två följande veckorna kunde hon inte prata, än mindre sjunga. När arbetsinstrumentet svek fick Shirley se prov på äkta kollegial lojalitet.

– Linda Bengtzing ställde upp som inhoppare på två konserter. Vi kände inte varandra så väl, men Linda visade mig verkligen vilken fin person hon är. Utan att låta mig betala henne kom hon skyndande med sin husbil för att vi skulle kunna hålla till där så att jag slapp interagera med andra människor. Sedan stod jag på scenen och showade lite i bakgrunden medan Linda sjöng. Det är ett jäkla märkligt yrke jag har. Oavsett vad som har hänt går det inte an att ställa in.

Hyllningslåt till systerdottern

Med tiden kommer Jennifer Clamp garanterat att hyllas med en låt signerad moster Shirley.

– Det har varit på gång ända sedan hon fick cancerbeskedet och tvingades hoppa av sina högskolestudier. Jag började skriva, men sedan blev jag skräckslagen och slutade. Varför skrev jag det här? Hon kommer ju inte att gå bort, tänkte jag. Där och då fanns det inte på kartan för mig att hon inte skulle överleva. Men nu när hon är borta kommer hon att få sin egen låt. Den måste bara bli helt perfekt. Jag måste vara förvissad om att Jennifer hade tyckt om den.

Hela karriären har Shirley i såväl egenskrivna som andras texter kanaliserat livets skiftningar genom sin klangfulla sopranröst. Sångtalangen har otve­tydigt gått i arv till nästa generation. På Shirleys Facebooksida finns ett video­klipp från ett skolframträdande där 17-åriga Vilja Ottosson Clamp levererar en känslofull version av Aretha Franklins soulklassiker ”(You make me feel like) A natural woman”.

Går inte att lura publiken

Vad kommer du att ge din dotter för karriärråd om hon väljer att följa i dina fotspår?

– Att ta den långa vägen, så som jag gjorde. Vägen som innebär att man utbildar sig och blir bra på det man vill göra innan man blir offentlig, om man nu vill bli det. Det går inte att lura en publik. För att kunna leva upp till deras förväntningar måste man bygga en trygg grund att stå på. Jag vill att Vilja ska vakna varje morgon och brinna för någonting som hon verkligen längtar efter att få göra.

Hos Shirley själv är den där eldslågan alltjämt outsläcklig.

– Mötet med publiken är det som driver mig. Jag är absolut inte förtjust i berömmelsen. Däremot älskar jag uppskattningen jag får, oavsett om det handlar om att folk applåderar eller skriver brev och berättar att någon av mina låtar har räddat livet på dem. Jag vill hålla på med det här tills jag dör.