Adoptionen räddade Gladys del Pilars liv: ”Nunnorna slog oss med nässlor”

Vi möts av kaos. Ja, det är svårt att beskriva det på något annat sätt, men om ni själva tänker att det om två dagar ska komma närmare 400 gäster på grillfest, så förstår ni. Här spikas det fast ett partytält på altanen, det kommer ständiga matleveranser, det packas goodiebags – men mitt i stormen sitter en lugn person: Gladys del Pilar. Obegripligt cool svarar hon lika avslappnat på frågor om sin minst sagt omänskliga barndom, som var ­bilen med kylvaror ska parkeras. ­Inför fotograferingen försvinner hon iväg några minuter och kommer blixtsnabbt tillbaka som en äkta glamour-girl i sitt snygga kortklippa gråa hår. Ett proffs minst sagt.

– ”Embrace the grey”, säger hon och stryker sig över håret och berättar med gott humör historien om hur ett misslyckat hempermanent fick håret att falla av i stora tussar. Det var bara att raka av sig allt.

– Men jag fick så många komplimanger för mitt korta hår, så nu trivs jag otroligt bra med det – och även med det gråa. ”This is pure me”.

Gladys del Pilar i turnén ”B.U.S”

Idag har Gladys en artistkarriär som sträcker sig över nästan 40 år. I höst blir det en stor sammanfattning av livet och karriären i showen ”B.U.S”, som åker på turné i Riksteaterns regi. Tillsammans med Blossom Tainton, Kayode ”Kayo” Shekoni, Vivian Cardinal och Fransesca Quartey ska showen svara på frågor om viktiga vägskäl, om kropps­ideal, om att åldras och vad de har lärt sig av livet hittills.

Så vad har du lärt dig?

– Ha ha, att livet behöver inte vara så svart eller vitt som man kanske trodde för 15–20 år sedan. Med ålderns rätt är jag inte heller lika lättpåverkad av vad folk tycker och tänker om mig, vilket är skönt!

Och vad hade du sagt till ditt 25-åriga jag?

– Våga ta för dig mer! Mina arm­bågar har alltid varit ganska trubbiga, jag flyttar på mig eller kliver åt sidan.

Gladys funderar en stund.

– Samtidigt så tror jag att i långa loppet har jag långsamt joggat förbi dem som använt sina vassa armbågar och tokspurtat fram i karriären. Istället har jag hållit mitt tempo, förkovrat mig, utbildat mig. Vilket har gjort att jag hållit som artist i över 36 år.

Hon berättar att hon som 22-åring fick ett stort erbjudande om att göra karriär via Denniz Pops berömda SweMix-studio, men att hon tackade nej, rädd för att inte vara tillräcklig duktig, alltför bräcklig i sin självkänsla.

– Tidigare kunde jag tänka, ”vilken idiot jag var som inte hängde på”. Men nu vet jag och känner att det var helt rätt att jag höll mig på joggingspåret (stort skratt).

Adoptionen räddade Gladys del Pilars liv

När vi ses hemma i hennes hus i Huddinge utanför Stockholm så har precis frågan om adoptioner blivit aktuell igen. Regeringens utredare Anna Singer har föreslagit att internationella adoptioner ska förbjudas.

Gladys håller inte alls med, utan ­säger med hetta att det är bättre att ­organisationer som förmedlar adoptionerna granskas ännu mer noggrant.

– Jag är så oerhört tacksam mot vår mamma som adopterade oss. Hon räddade livet på oss!

Gladys och hennes tvillingsyster hittades på en soptipp, eller på trappan till ett kloster i Guayaquil, den största staden i Ecuador i Sydamerika.

– Man vet inte riktigt. Jag föredrar att tänka att det var på trappan, det ­visar i varje fall på lite omsorg om oss, säger Gladys och berättar att de två systrarna inte ens ansågs vara värda några namn.

–Vi kallades bara ”negra grande” och ”negra chiquita”.

Nunnorna misshandlade barnen

De flyttades mellan olika kloster, men nunnorna var varken särskilt barmhärtiga eller kärleksfulla.

– Jag och min syster var extra utsatta som de enda mörka ungarna. Vi bestraffades för minsta övertramp, att bli piskad av ett bälte hörde till det mildare, säger Gladys och berättar om hur nunnorna fångade bin, lade dem i en burk, skakade och när biet var tillräckligt lugnt, tog de upp det och stack Gladys eller henne syster med gadden.

–Vi skulle tuktas till lydnad. En annan bestraffning var rapp med ­brännässlor.

Historierna är så ohyggliga att det nästan inte går att ta in. Med all sannolikhet förekom det också övergrepp från de äldre pojkarna, men minnena har grävts ned. Gladys minns ännu ”en smärta”.

– Jag kunde stängas in i en kolsvart jordkällare full av insekter, om det var för en timme eller under en hel dag, det har jag ingen aning om. När du blir avstängd från verkligheten försvinner tidsuppfattningen. Det var nästan bättre att bli slagen, det var mer ”verkligt”. Än idag är jag fruktansvärt mörkrädd.

Adopterades med sin tvillingsyster

Räddningen kom från Sverige. ­Diakonissan Inga Werner adopterade på egen hand systrarna och de fick ett nytt hem i Örebro och nya svenska namn, Eva och Ann. Sju år gamla landade de på Arlanda i ett helt okänt land, ”med något mystiskt vitt på marken och där alla pratade och såg konstiga ut”.

– Mamma lappade ihop oss. Vi kom små och undernärda med svullna magar och flera sorters maskar. Men mamma gav oss tillbaka tilliten till vuxna igen.

– Hon gav oss så otroligt mycket kärlek, fortsätter Gladys. Vi fick verkligen en grundtrygghet. Innan dess hade vi förknippat vuxna med olika sorters straff.

Det var inte särskilt vanligt med barn av annan hudfärg i Örebro på 70-talet, men systrarna Werner gav svar på tal så fort någon ens började antyda vissa ord.

–Vi var ju tuffa barnhemsungar och tog ingen skit, säger Gladys och minns hur de alltid trängde sig först i matkön, vana vid att maten annars tog slut.

– Syrran och jag höll ihop, men visst bet vissa kommentarer.

Försökt hitta sin biologiska mamma

Gladys har aldrig varit tillbaka i Ecuador. Alla försök att hitta deras biologiska mamma har inte gett några resultat.

–Vi vet ju inte ens om hon lever. Men det är klart att jag skulle vilja träffa henne. Det är ju ändå ett stort frågetecken, ”vem var hon som gav mig liv?”.

Flera gånger har Gladys varit med i tv-program som ”Spårlöst försvunnen”, men också de skickligaste utredarna har misslyckats. Men för några år sedan hände det något fantastiskt. Systrarna lämnade in sitt dna på ”My heritage” och fick en träff – på Kuba!
Men historien blir ännu bättre, för sedan ledde spåren till – Göteborg!

–Monika, som hon heter, hade träffat en svensk kille på Kuba och hamnat här. Visst är det helt galet, utbrister Gladys.

– Vi har träffats regelbundet sedan dess. Jag vet inte riktigt hur vi är släkt, men det struntar jag ärligt talat i. Vi har hittat ett band, vår första släkting. Hon håller dessutom också på med teater! Det känns stort.

Det är nästan svårt att förstå att Gladys kan sitta här på en veranda i Huddinge och utstråla både glädje och stabilitet. Hennes tvillingsyster Consuelo är med och fixar inför festen och släktskapet är obestridligt. De tycks dess­utom ha samma energi, humor och varma ­fylliga röst.

– Det låter kanske väldigt konstigt, men både jag och min syster har hela tiden känt det som att någon har burit oss genom alla svårigheter. För mig har allt en mening, även hemska saker. När du tar dig genom elden blir du ett exempel för andra. Du visar att det alltid finns en väg ut.

Gudstron är för Gladys både en trygghet och en vägledning. Mamma Inga var diakonissa och hon levde verkligen för att ”hjälpa mänskligheten” som Gladys uttrycker det.

– Tron var ingenting hon prackade på oss, utan hon visade den genom sina handlingar. Genom sitt sätt att vara upptäckte vi att det fanns goda människor. Mamma var väldigt vis och hade ett oändligt tålamod. Ibland när det ringde på dörren frågade mina kompisar inte efter mig, utan de ville prata med Inga!

Första skivkontraktet 1989

Hemma i Örebro uppmuntrade mamma tidigt systrarnas begåvning för sång och dans. För Gladys blev musiken en tillflykt och en tröst när utanförskapet kändes extra mycket under tonåren.

– Jag vågade aldrig bli kär i någon, jag visste inte hur man skulle bete sig. Jag tror också att tankarna från barnhemmet kom tillbaka, hur jag hade utnyttjats av äldre killar.

Dansbegåvningen tog henne långt – hon är svensk mästare i discodans – och musiken ännu längre. 1989 skrev hon sitt första skivkontrakt.

– Jag sa till alla mina kompisar i ­skolan ”jag ska bli stjärna” och skrev autografer som jag slängde fram med orden ”spar dem, de kan blir värda nåt en dag”.

Men när första kontraktet skulle ­undertecknas stod det inte längre Eva i namnteckningen. Istället tog hon namnet hon fått i sitt första pass vid adoptionen, Gladys del Pilar. Visserligen ett helt påhittat namn, men som ändå kändes mera rätt.

– Ingen kallar mig Eva idag! Möjligtvis syrran.

Gladys del Pilar i Melodifestivalen

Idag är artistkarriären lika lång som gedigen, bland annat har hon medverkat i Melodifestivalen fem gånger. 2002 blev det en stormande seger med Afro-Dite och låten ”Never let me go”.

Gladys har också haft stora roller i musikaler som ”Hairspray”, ”En värsting till syster”,”Ghost” och 2025 i senast i ”Kinky Boots” på Uppsala Stadsteater. Sitt skådespeleri har hon utvecklat med en examen från Stockholms konstnärliga högskola.

Nu möts hela Afro-Dite i nya showen igen tillsammans med Vivian Cardinal och Fransesca Quartey. De förenas i att vara kvinnor kring 60-strecket, men också av att växa upp med en annan hudfärg. Alla har gemensamma minnen av hur de ofta exotiserades som barn.

–Som att ta på vårt hår. Folk tog sig rätten att gå fram och känna, minns Gladys.

Har det blivit bättre?

– Tyvärr inte bättre, snarare hårdare. Hela samhällets utveckling är ganska obehaglig, tycker jag.