Fjällryttaren Oskar Öhrström red 130 mil över fjällen: ”Jag tog av mig klockan och levde i nuet”

De flesta av oss nöjer sig med några etapper på Sörmlandsleden, att vandra Jämtlandstriangeln eller kanske en helg med westernridning. Men sen finns de där personerna som vill tänja på gränserna. Ofta kan vi se dem i tv-rutan i filmer som nästan bildat en egen genre. Från tv-soffan har vi säkert bestigit Mount Everest ett antal gånger eller följt Amundsen till sydpolen. Norrmannen hade för övrigt 52 hundar med sig på den expeditionen 1911.

Red längs hela svenska fjällkedjan

Oskar Öhrström nöjde sig med två hundar, Tjorven och Kaja, när han begav sig ut på sin drömexpedition sommaren 2024. Den 36-årige hovslagaren från Sällsjö nära Mörsil i Jämtland red på den 20-åriga welsh coben Ivory från Grövelsjön längs hela den svenska fjällkedjan upp till Treriksröset.

– När jag var liten red jag en del på ridskola, säger Oskar. Men egentligen var det min syrra som var hästmänniskan i familjen. Vi växte också upp på en hästgård. Min syster och jag började med foderhästar och sen köpte vi egna. Under olika perioder hade vi islandshästar och ponnys. Så det har alltid funnit hästar runt mig, men jag gick aldrig ”all in” som barn.

Det gjorde han däremot sommaren 2024. Då hade det hade länge legat och grott en tanke hos Oskar om att rida längs hela den svenska fjällkedjan.

– Men det är svårt att få till en sådan grej. Det kommer aldrig att vara optimalt. Jag har velat göra det ganska länge men inte tagit tag i det. Jag är uppväxt i Tavelsjö i Västerbotten med ett intresse för fjällen och det i kombination med hästarna gjorde att det blev en utmaning att rida hela fjällkedjan. Dom två grejerna tillsammans skulle bli ett kul äventyr, tänkte jag.

Att leva och rida i nuet

En del av det här äventyret var att släppa tiden och bara njuta av dagarna utan att behöva passa en klocka eller en kalender.

– Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg hur många dagar det tog, säger Oskar. Själva poängen med resan var verkligen inte att räkna dagar eller distanser. Men grovt sett tog det två månader. Jag tog bara av mig klockan och levde i nuet.

För att kunna genomföra en expedition som den här måste man förstås ha en häst som man kan lita på. Den ska kunna gå dag efter dag, helst utan några skador.

– Ivory är en 20-årig welsh cob som jag har haft sedan hon var 14 år. Hon är super­stabil och jättesnäll. Men när jag fick henne kunde hon inte så mycket. Hon hade gått som fölsto. Vi fick börja om för att hon skulle kunna bli en fjällhäst.

Började resan från Grövelsjön

I juni 2024 gav sig ekipaget iväg från Grövelsjön i Dalarna. Oskar hade då inte genomfört något speciellt träningsprogram för att klara av den 130 mil långa ritten till Treriksröset.

– Jag har ju gått med henne i fjällen förut. Det är inte så mycket att förbereda så länge hon är i bra form. Ritten är lugnare än man tänker. Det handlar ju om att skritta två, tre timmar per dag. Hade Ivory blivit skadad hade jag fått avbryta eller stanna och vänta tills hon återhämtat sig. Jag hade helt enkelt fått slå upp en hage och låtit henne vila. Det hade ju berott på typ av skada.

Vilka partier upplevde du var svårast under din färd?

– Det var nog faktiskt i starten, snart efter Grövelsjön. Rogenområdet är väldigt stenskravligt. Det kan vara stora blockstenar som kan vara från några decimetrar upp till en meter. Det var samma förutsättningar även sista biten innan vi kom fram till Treriksröset. På en del ställen var det också tungt med myrmarker.

Bete fick styra rutten

Följde du en noga planerad rutt eller fick det lösa sig efter hand?

– Jag hade egentligen inte någon fast rutt, det finns ju stigar norrut hela vägen som är naturliga att följa. Och de ligger ju oftast där det är bäst förhållanden. Men jag fick också anpassa mig efter var det fanns bete. Det var också en del av äventyret – att vi kunde improvisera och rida fritt.

Du hade alltså med dig utrustning för att kunna stängsla upp en hage på fjället?

– På dagarna fick Ivory gå lös ganska mycket men på nätterna ville jag ha henne stängslad. Så jag hade med eltråd och pinnar på en meters höjd. Det var mest för att hon skulle kunna bli rädd om det till exempel dök upp en renhjord. Vid ett tillfälle kom det 2 000–3 000 renar springande rätt emot hagen, så då var det lite action. Dom gjorde som en u-sväng runt hagen och Ivory stod lugnt kvar och frustade lite.

Hur mycket kan man pressa en häst som Ivory?

– Mellan två och tre mil går bra. Det är så långa dagar. Kommer man igång vid niotiden på förmiddagen har man kanske tolv timmar kvar att rida på. Man behöver inte stressa, utan det finns tid för att äta, beta och ta raster. Både när det gäller vatten och foder så tog vi det som fanns i naturen.

Gick Ivory ned i vikt under den här långa färden?

– Hon kanske tappade lite i fett men hon blev alltmer trimmad och kom i allt bättre form.

Finaste sträcken längs fjällkedjan

Du har ju fått uppleva den svenska fjällvärlden och dess vackra natur. Vad tyckte du var finast?

– Jag skulle nog säga att Lapplandsleden var den finaste sträckan. Den börjar i Borgafjäll och slutar i Hemavan. Det var ganska orört och vi hade fantastiskt fint väder där. Under den sträckan red jag tillsammans med min sambo Diana. Hon var med relativt mycket, ungefär en månad i mitten av färden.

Hur dokumenterade du din upplevelse?

– Jag hade en vanlig kamera, drönare, mobilkamera och actionkamera. Jag är van med dem och det var lite av grejen, just att fota och filma. I stora drag är det jag och min flickvän som filmat. Vi hade med ett filmteam två dagar i början, på mitten och vid slutet. Tidigare har jag gjort en del jaktfilmer men det här är den första tv-produktionen