På spaning efter späckhuggare

Snön piskar i ansiktet och det skulle behövas vindrutetorkare för att torka bort all blötsnö från de gula glasögonen. Vi är på späckhuggarsafari med gummibåt på Lofoten i november och ska snorkla med späckhuggarna.

Alla tio deltagare har krängt på sig torrdräkter eller varma flytoveraller över lager av fleecetröjor, långkalsonger och tjocka strumpor. Sitter gränsle på en mjuk sadel och håller i metallramen framför mig när vi verkligen rider fram på vågorna.

–Det gäller att halvstå i sadeln och böja på knäna för att kunna ta emot stötarna i vågdalarna, säger medhjälparen Thor Drechsle vid genomgången före turen.

Lättare sagt än gjort att stå upp när man är kort och sadeln är hög. Lite speciellt är det när man känner att båten stundtals försvinner under en för att sedan återkomma med en duns i de meterhöga vågorna.

Vi spanar ut över det grå guppiga havet och fotografen Roger ser plötsligt en stjärtfena på avstånd. Alla vänder sig åt samma håll men fenan är borta lika snabbt. Gummibåten susar fram i 38 knop mellan öarna och fjällen som liknar en gammal svartvit film.

Vi stannar till i den ödsligt tomma fiskebyn Risvær på ögruppen Svellingarne för att sträcka på benen och få upp lite värme i fötter och händer som redan har blivit dyngsura av blötsnön.

En av de svenska killarna gör armhävningar för att hålla värmen, de unga danskarna pussas med snorklarna på huvudet och vi andra springer runt på ön bland vita hus, kråkbär och träställningar som används för att torka fisken.

Efter att ha fått upp värmen far vi vidare bland öarna och ser ett rött segelfartyg som är ute med ett gäng tunnklädda japaner. Vi kör upp bredvid dem för att fråga om de har sett några späckhuggare, men de har inte heller sett några och vi fortsätter att spana.

Chansen att se späckhuggare är 50–60 procent jämfört med 90–95 procents chans för fem år sedan. De lever hela sitt liv i stora familjegrupper bestående av flera generationer som leds av gammelmormor. Flocken följer sillen och ingen vet vart sillstimmen bestämmer sig för att gå härnäst.

Sillen försvann till stor del från Island på 70-talet på grund av överfiskning och 1980 hittades sillen igen i västra Norge och skyddades.

Sakta har sedan sillen återhämtat sig och när sillstimmen började bli större flyttade de sig längre norrut längs kusten. Kanske flyttar sillen till Tromsö om några år och då försvinner späckhuggarna dit i stället.

Det går även att välja att åka vanlig fiskebåt och äta varm fiskesoppa i en ombonad kabyss för dem som inte vill utsätta sig för det nordnorska vintervädrets makter i en öppen gummibåt. Redan i hamnen i Bodö stöter vi på flera svenskar som har vunnit resan genom en broschyr på Ica.

Olle och Kerstin Andersson var och handlade på Ica Matekonomen i Mora när Kerstin plockade upp ett fryst fiskblock.

– I vanliga fall köper jag färsk fisk men just den dagen tänkte jag att vi testar ett fiskblock för en gångs skull, säger Kerstin Andersson.

– Jag såg att det låg en broschyr om att vinna en resa till Lofoten med Hurtigruten så jag plockade upp den och skickade in svaren på sms, säger Olle Andersson. Kerstin ville egentligen skicka in svaren på sin telefon också för att öka chanserna, men vi vann ändå.

Ute på havet stöter vi på dem som har valt späckhuggarsafarin med fiskebåt och följer efter båten en stund. Flera havsörnar cirkulerar i luften och dyker efter fisk alldeles i närheten av båten. En mäktig syn när de karakteristiska taggiga vingspetsarna svävar i luften ovanför.

Vi går in i en lugnare vik med grundare vatten och de modiga snorklarna gör en bakåtkullerbytta från gummibåten ner i havet som inte direkt ser inbjudande ut. De flyter upp som svarta korkar i vattnet och det är svårt att simma framåt i torrdräkt utan fenor.

– Jag såg ingen fisk men det är varmare i vattnet än på land, säger fotografen Roger.

Inga späckhuggare denna gång och ett gott tips att tänka på är att boka in flera dagar på Lofoten, då det stormar en del i Nordnorge på vintern. Så det gäller att ha några reservdagar att spela på ifall turen skulle vara inställd.

Första dagen var det storm och sju meter höga vågor, så båten gick inte ut den dagen och vi fick boka om flyg och båtresan till nästa dag.

Gruppen tyckte att späckhuggarsafarin med gummibåt var spännande trots att vi inte hittade späckhuggarna denna blöta dag i november, och många ville åka tillbaka till Lofoten igen.

– Vi är helt inställda på att göra ett nytt försök igen nästa år för att få se späckhuggarna, säger Petra Berggren och Jörgen Ydrauw som har gjort resan som en försenad 40-årspresent.

Väl tillbaka på land går vi in på det närmaste kaféet för värma oss med varm choklad och kaffe. Svolvær har flera hemtrevliga restauranger i gamla fiskeribyggnader av trä med riktigt god mat, och det är full rulle på nattlivet med trubadurer, turister och norska firmor som har julbord på Lofoten.

Det har byggts många nya hus i Svolvær under de senaste åren och när den vita snön faller på de små rödmålade fiskebodarna, så kallade rorbuer, är det vackert som ett julkort.

Av: Hélène Lundgren