Ta en paus i mysiga Marseille

Jag kommer tidigt en morgon till Marseille, just när fiskhandlarna har dukat upp dagens fångst av sprittande fiskar nere vid Gamla Hamnen. Hugade spekulanter går omkring och tittar med kännarmin på fiskar och skaldjur som jag inte ens vet namnet på.

Själv står jag över, jag känner ingen riktig längtan efter att bära hem en fisk som hoppar omkring i en plastpåse. Nyfångad, utan tvekan, men jag föredrar fiskar som vilar lugnt i en välkryddad fisksoppa.

På kajerna runt hamnen ligger restaurangerna och kaféerna tätt. Ska man kosta på sig en bouillabaisse, stadens berömda fisksoppa, ska man antingen äta den här på restaurang Miramar, ett stenkast från fiskstånden, eller på en av fiskrestaurangerna längs kusten.

Det som en gång var fiskarfruarnas lågbudgetmiddag på dagens osålda rester har nu förvandlats till lyxmat. En bouillabaisse värd namnet kostar minst 500 kronor per portion (och du måste dessutom beställa för två personer för att kocken ska gå till verket). Till soppan krävs ett gott, torrt vitt vin och utsikt över Medelhavet.

Det är för tidigt på dagen för middag så jag går i stället över den trafikerade gatan med sikte på OM:s kafé. OM uttyds Olympique Marseille och är fotbollslaget i staden, älskat av marseilleborna sedan det grundades för över hundra år sedan. Lagets färg är blått och det tar man inte miste på när man ser specialbutikerna med souvenirer runt om i staden.

Jag beställer min café crème av en leende servitör och vecklar upp papperspåsen med en frasig nybakad croissant som jag köpt på bageriet bredvid. Trafiken brusar några meter ifrån mig, spårvagnarna skramlar och fiskmåsarna skränar över hamnen medan jag dricker mitt kaffe och tittar på folklivet. Klockan har hunnit bli nio och nu stressar de butiksanställda förbi till sina jobb. De ska hinna putsa skyltfönster och helst också skura trottoaren utanför innan de slår upp dörrarna för dagens kunder.

Runt hörnet ligger La Canebière, stadens paradgata, som numera är rätt sliten och nergången. Nära metrostationen finns en av många uppställningsplatser för hyrcyklar. Visst vore det fint med en cykeltur längs La Corniche, avenyn som sträcker sig flera kilometer längs havet… Men är jag verkligen av rätta virket för att cykla i väg utan hjälm i en stad utan cykelvägar och med dödsföraktande bilförare i flerdubbla filer? Nej, jag bestämmer mig i stället för att promenera och göra en marknadsrunda.

Överallt i Marseille breder marknaderna ut sig. Det är matmarknader, grönsaksmarknader, blomstermarknader, marknader med kläder och tyger, afrikanska varor, asiatiska varor och självklart franska. I ett stånd säljs billiga stringtrosor, i ett annat randiga tröjor i höga travar och i ett tredje säljs rengöringstrasor som försäljaren hävdar förvandlar ett dammigt hem till en skinande dröm.

På marknaden möter jag hemmafruarna med sina korgar, pensionärerna som är ute och fyndar med sina små kärror där purjolökarna sticker upp, de anställda hembiträdena som håller ställningarna i dubbelarbetande familjer och folk som av en eller annan anledning inte arbetar just den här förmiddagen. Det är på marknaden man gör fynden, hittar de bästa grönsakerna till de lägsta priserna.

I Marseille blir man lätt hungrig, det doftar av mat från alla håll och överallt finns stånd där man kan köpa ostron och andra skaldjur direkt på gatan.

Torgen Place aux Huiles och Place Thiars kantas av restauranger. På svarta griffeltavlor står dagens menyer med “Plat du jour”, dagens rätt.
Jag hoppar över “Pieds et paquets”, visserligen en av specialiteterna i Marseille, men fårfötter och tarmar känns inte lockande. Moules frites däremot skulle vara gott!

Snart sitter jag i solen och smuttar på ett glas rosévin medan jag väntar på att kyparen ska komma med en stor tallrik med pommes frites och en jättegryta med kokta musslor.

På bordet står redan korgen med baguette och en flaska med kallt vatten.Maten kunde ha räckt till en mindre familj och det går ganska sakta för mig när jag börjar promenera mot Noailles där det finns massor av spännande affärer och marknadsgator.

Jag passerar Rue Aubagne, gatan som får mig att tro att jag inte längre befinner mig i Frankrike utan i Nordafrika. Kryddor ligger staplade i små berg och säckar med kikärter och bönor lutar sig längs väggarna. På kaféerna serveras sött mint-te med ännu sötare kakor, kolorerade med okända färgämnen. Doften av apelsinblomsvatten strömmar genom dörröppningarna.

Här finns allt som behövs för att laga nordafrikansk mat och en bit längre bort finns specialbutikerna med asiatiska grönsaker och ingredienser. Lådorna är fulla av okända grönsaker. Mitt-emot hörs ett väldigt kacklande från burarna med levande hönor som står staplade bredvid slakteriet.
På skylten utanför utlovas absolut färska fjäderfän, kaniner och ägg. En man kommer ut med en stor förpackning ägg och ser min förskräckta min medan jag tittar på hönorna. “Ska jag slakta en höna till middag, madame?”, undrar han. “Nej tack, inte just i dag.” Han skrattar och fortsätter att packa ner ägg.

Det börjar bli dags för en kopp te. Jag slinker in på ett kafé som för tillfället är folktomt, men som har enorma mängder kakor. Servitören förklarar tålmodigt vad alla kakor innehåller jag jag en liten mandelkaka. Mitt te kommer i ett glas med guldmönster och snart sitter jag och knaprar på den söta kakan och tittar på ett tv-program på arabiska som jag inte förstår ett ord av.

Och nej, det är inte jag själv som hittat på det även om jag trodde det för en kort stund, det här att Marseille är världens mötesplats.
Det var ju Alexandre Dumas. Men jag håller med.

Av: Ingrid Wikholm