Apulien – ny charteridyll i Italien

Vaknar i en toppluva. Kisar mot solen. Utanför står en skog av sockertoppar. Går upp, slår huvudet i hotelluvans snedtak, minns plötsligt att vi är på trullihotell.

Välkommen till Apulien på Italiens klack, yrvaket chartermål som är värd för de märkliga trullihusen. Vår ouppdaterade guidebok säger “det är konstigt att inte fler turister har hittat hit”, men det påståendet kommer inte att gälla länge till. Från och med nu i maj startar Fritidsresor direktcharter till Pescara, där det bara är fyra timmar till trulliland.

Vår resa börjar på trullihotellet Il Palmento i Locorotondo, en samling toppiga, konformade hus, världsarv sedan 1996. Apulien är stolt över sin hushistoria.

Diverse förståsigpåare hävdar att trullihusen har en historia som sträcker sig 5 000 år tillbaka i tiden, medan andra håller en tumme för medeltiden. Vid den tiden utsattes alla stackars husbyggare för höga skatter, men man fann på råd.

Man byggde hus som var lätta att riva – voilà, trulli – och monterade ner sina små hyddor när skattmasen kom på inspektion. Lika snabbt som de revs, lika snabbt byggdes de upp igen. Säger legenden.

I dag är trullihusen en söt samling byggnader som ser ut som vita termitstackar på den puglianska landsbygden och speciellt byn Alberobello drar turister och konstintresserade från hela världen.

Väl där föds två frågor. Vem köper alla fula souvenirer – och varför är alla tanter och farbröder sötare i Sydeuropa?

Vi fotar ansikten med vackra årsringar tills kamerakortet signalerar stopp, råkar falla i resans enda matturistfälla som slår igen om oss med slafset av en degig pizza och när vi far därifrån står flottig mat och trulli oss upp i halsen.

– Jag föddes i ett trullo men har bott i Alberobello sedan jag var två år. Det är fint, men väldigt mycket turister, säger Antonio Trindera, vår nattportier som erbjudit sig att guida i området efter sitt pass.

Vi tar en promenad i söndagssömniga Ostuni, Antonio förklarar att den kallas “den vita byn”. Ingen tvivlar på varför.
Husen ser ut som om de fått en dusch av klorin. Männen har avslutat morgonens första espresso och någon flappar upp fönsterluckorna i en gränd. Markstenen är nött av hundratals år av sandaler, det luktar sköljmedel och sol.

Plötsligt! En samling guldglänsande instrument vandrar genom en gränd. Den lokala byorkestern ska stämma upp till söndagsspelning på torget.

Det är så idylliskt att man nästan får dåndimpen, det är lätt att bjuda in sig själv och känna sig välkommen. Detta trots att vi knappt kan prata samma språk med någon.

Antonio är ett lysande undantag även om han beklagar sig över sitt skrala engelska ordförråd, men det gör inget. Man klarar sig. När taxichauffören Cossimo skjutsar runt i Itriadalen nickar vi insiktsfullt och klämmer till med ett “bene” på passande ställen.

Vi känner oss hemma, helt enkelt. Det blir lätt så när Adriatiska havet snällt och lugnt fräser in mot stranden. De italienska husbilsturisterna drar ner stolarna mot kajen, porlar upp ett glas rött Montepulciano från trakten och tittar på när solen ger båtarna gyllene glorior.

Det är ett sådant där ögonblick som man bara vill lägga i en liten burk och spara.
I Apulien finns det många sådana stunder. En säker rutt för sådana är Martina Franca–Cisternino–Ostuni–Locorotondo och Alberobello. Det tar ungefär en dag – sedan har du fått en gullig- by-överdos som heter duga. Klarar du en till?

Dra dig uppåt kusten. Där, i regionen Abruzzo, faller vi för den lilla orten Silvi.
Vinrankorna med purpurdruvor bildar paraply mot solen, men vårt mål är olivodlingen Azienda Agricola Persiani i Colle San Giovanni. Ekologiskt förstås.

– Doctor says this oil is very good, säger Silvibon Roberto Mion med ett cigarettsträvt skratt. 4 000 olivträd ger 7 000 liter olivolja.

Ägarinnan Helvia Persiani pratar knapp engelska, men bjuder på bländande leenden, valnötslikör och gårdens goda gräsiga olivolja. Hon förklarar att det är polyfenolerna i oliverna som gör att de är så nyttiga, de som motar de fria radikalerna i grind.

Olivoljan är en viktig del i Abruzzo och Apuliens så kända hälsosamma kök. Kvinnorna är spagettismala under Armanikostymerna, trots fyrarätters två gånger om dagen. Med vin.

Lunch? Aldrig innan klockan fjorton.
Middag? Aldrig innan tjugoett.

Det går märkligt snabbt att förskjuta sina skalmanskt svenska mattider till lojt italienska.
Och när vi somnar i vår toppluva har vi inte bara lärt oss ett nytt ord – vi har tagit till oss en ny livstakt.

Av: Caroline Engvall