Tomas förlorade sin nioårige son: ”Jag jobbar aktivt med att inte dämpa mina känslor”

Tomas Borgå tar emot på sitt kontor tillsammans med sin charmiga hund, en fransk bulldogg vid namn Roy. Tomas driver en firma i kommunikationsbranschen som han under flera år delvis skötte på distans från barnsjukhus och barnhospice. Hans son Milo blev knappt nio år och tillbringade stora delar av sitt liv på vårdavdelningar.

Om Milos sjukdom och död, och framförallt om hans pappas sätt att hantera denna långsamt framrullande katastrof, kan man läsa i boken ”Sju sorger”. Det är en tunn men gripande antologi initierad av Tomas Borgå, med mäns skildringar av sorg. Dem som vi sällan hör – för att många män kan ha svårt att öppna upp om jobbiga känslor, och för att människor runt omkring dem kanske i inte vågar fråga.

– Jag mötte mycket mer beröringsskräck från män än från kvinnor. Det var en tydlig skillnad. Här fanns en uppenbar brist hos många män. Om det sedan ligger i vår fostran eller är mer genetiskt, är svårt att säga. Ibland stötte jag också på det här väldigt manliga beteendet att vilja gå in med en lösning. Men det är svårt när det gäller sorg. Då är det bättre att bara lyssna, säger Tomas Borgå.

Bok om manlig sorg

”Sju sorger” handlar om männen som mist en fru, mannen som saknar sin starka, kapabla kropp efter drastiska amputationer, han som lider av en bottenfrusen relation till en förälder och mannen som hamnar i en ackumulerad sorg, där flera förluster lagts på varandra. Plus Tomas egen berättelse om åren med och efter Milo.

Boken innehåller däremot inga råd från experter. Sådana brukar vara kloka men allmänna och ganska vaga eftersom de ska passa många. ”Ta hand om dig själv”. ”Känn efter hur mycket du orkar”. Visst, men hur gör man det när allt är kaos, känslomässigt och ofta även praktiskt? Här möter vi en handfull mäns olika sätt att tackla sorgen – en del bättre, en del sämre, alla på någon nivå begripliga i sitt tragiska sammanhang. Här finns han som tog pauser från smärtan genom att renovera sin 50-talsvespa till perfektion, han som bröt med sin mamma på grund av ett klumpigt försök att trösta, och han som tog till flaskan.

Visste att sonen inte skulle bli vuxen

Tomas Borgås sätt att förhålla sig till sorgen kan nästan beskrivas med ordet ”ambitiöst”. För honom startar sorgeprocessen redan när hans son är tre år och det står klart att Milo inte kommer att bli vuxen. Hans kropp har aldrig fungerat som den ska, kriserna har redan varit många och efter ett omfattande detektivarbete kan läkarna konstatera att han har en extremt ovanlig genetisk sjukdom. Den är obotlig och Milos liv är nu en tidsfråga.

Efter det beskedet går Tomas Borgå in i en sex år lång väntesorg, innan det är dags för det slutliga avskedet. Tomas hanterar situationen med att ge sig själv en uppgift: Milo ska ha den bästa barndom han kan få.

– Även om han låg inlagd i långa perioder fick han också gå både i förskolan och skolan. Och jag var fast besluten att han skulle få skratta lika mycket på sjukhuset som han skulle ha gjort om han varit på förskolan, säger Tomas.

– Han skulle få förundras, utforska och leka. Hoppa, springa och klättra om han orkade, det var upp till mig att fixa förutsättningar för det. Han skulle vara det gladaste sjuka barnet på alla sjukhus vi bodde på, hur tunga mina ögonlock än blev.

Tomas lärde sig till exempel spela gitarr för att kunna spela och sjunga med sin pojke.

Helande ritualer för sorgen

Och lika uppfinningsrik som han var för att Milo skulle få vara det gladaste sjuka barnet, är han när det gäller att skapa helande ritualer för sin sorg nu när Milo är borta.

– Jag har bilder på honom överallt, i vardagsrum, kök, badrum, som bakgrund i mobilen. För mig funkar det att han är med överallt. Jag pratar ibland med honom. Jag pratar med andra som kände honom. Tillsammans lägger vi ett sorgepussel.

– Jag besöker det hav där hans aska är spridd nästan varje dag. På något sätt är han där. På årsdagarna av hans födelsedag och bortgång lägger jag blommor i vattnet eller sjösätter en liten farkost med ett ljus.

– Hans sista örngott har jag klippt i hundra bitar och lagt i hundra burkar. Min tanke är att burkarna ska hålla hans doft i min livstid. När en är förbrukad har jag kvar 99, 98, 97 osv.

All denna aktivitet, dessa idéer, kommer ur Tomas Borgås föresats att inte vara en man som flyr eller stänger av.

– Jag jobbar aktivt med att inte dämpa mina känslor. Det är tre år sedan Milo dog så sorgen har ju ändrat karaktär men ibland vill jag dröja kvar i den. I början har man inget val, man sitter fast i sorgen som i gyttja. Successivt lämnar man det tillståndet men det händer att jag vill glänta på den dörren, leva i sorgen en stund.

– Jag har inget emot om jag plötsligt börjar gråta när jag exempelvis ser en film där det finns en fin relation mellan far och son. Tårar gör mig starkare. Jag tror att många män skulle behöva bli bättre på att bara vara i sorgen. Det betyder inte att man låter sorgen definiera vem man är eller att man går runt och ständigt mår dåligt.

Han undviker inte platser och situationer som riskerar att aktivera hans sorg. Huddinge sjukhus är ett ställe han ”återtagit” trots att hans kropp reagerade med ”stopp, vänd om, åk hem” när han första gången var tillbaka där efter Milos död. Sommarstället är en annan laddad plats, Milos favoritplats på jorden.

”Sorg får dig att minnas, uppskatta, känna känslor, förstå kärlek”

– Jag visste inte hur jag skulle reagera första gången jag kom dit efter begravningen. Men det var fint. Jag kunde nästan se och höra honom. Jag hade en annan bild av sorgen tidigare. Jag tänkte att jag efter Milos död skulle göra en lång resa med motorcykel i USA men det visade sig att jag ville vara på ställen där mina känslor bor, eller nära människor som kände honom.

Tomas Borgå vill få oss att se att det kan finnas något fint i sorgen. Ingen vill förlora en närstående. Men om/när vi ändå gör det, är värdet av att behöva genomgå en sorg underskattad, menar han.

– Du sörjer för att känslorna är starka. De bor i sorgen så den är inte dålig, den är en funktion för att vi ska kunna hantera förlust. Sorg får dig att minnas, uppskatta, känna känslor, förstå kärlek. En smått fantastisk funktion.

– Efter ett tag kommer den inte att överraska dig på samma sätt, inte förlama dig lika mycket. Den kommer att vara som en vän som också hjälper dig att hantera framtiden. Så för mig är sorgen väldigt fin vid det här laget. Man kommer inte dit på en vecka, en månad eller ett år men man kommer dit om man jobbar med det.