Jag är fortfarande oskuld och okysst
Jag är en tjej som trivs rätt bra med mig själv är något blyg och osäker i nya situationer, men jag har stora ambitioner och jobbar stadigt mot mina mål. Jag har ett litet gäng underbara kompisar och har kul i skolan, låter ganska perfekt men jag har ett problem. Jag fyller snart 18 och är fortfarande oskuld och okysst!
Problemet började nog redan i sexan eller så när klassen delades upp i två sidor de coola som började festa, supa, ligga runt och ha skoj. Och de snälla töntarna som stannade hemma och pluggade. Jag säger inte att jag valde fel sida men man fastnar helt enkelt i det facket. Och jag har ärligt talat inte brytt mig. Jag har inte varit särskilt intresserad av killar. Det var först när jag började gymnasiet som jag verkligen kände att jag längtade så mycket efter att det skulle hända mig att jag skulle träffa en kille. Problemet är att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Jag går på en naturbruksskola vilket betyder att det är 90% tjejer, min fritid spenderar jag mest i stallet när jag inte pluggar hemma, och mitt övriga uteliv är i princip 0. Jag har testat gå på disco och sånt men känner mig totalt bortkommen där. Gick även på kampsport ett tag men lärde inte känna någon särskilt bra. Det största problemet är att jag inte känner några killar över huvud taget. Jag skulle ju kunna börja i den ändan och skaffa killkompisar åtminstone. Eller åka utomlands. Jag har varit utomlands ensam tidigare, men jag skaffade egentligen inga vänner då heller. Har liksom svårt att bryta isen och komma i kontakt med vänner om man inte blir ihop tvingade som i skolan. Att nätdejta känns också lite obekvämt, att träffa någon man bara chattat med. Helst av allt skulle jag nog vilja att en drömprins kom och snubblade på mig i gatan och plockade upp mig. Inget som är särskilt troligt med tanke på att jag aldrig ens träffat en man som jag tänt på, och jag själv är knappast sån person som man faller för på första ögonkastet. Som du märkt har jag ägnat en hel del tankeverksamhet. Jag är inte desperat än, och jag inser att kärlek inte kommer på befallelse men jag vill helt enkelt att mitt liv ska börja på riktigt någon gång och inte sitta kvar här lika ensam om 20 år. Vet bara inte hur jag ska gå till.
Svar:
Jag hamnade också i “ej coola” gänget, och jag vet att jag då hatade det. Fast nu när jag ser tillbaka så hade ju inte “coola gänget” passat mig som var rädd och blyg och inte vågade vara härlig och social. Så innerst inne var jag nog ändå nöjd med min plats. Jag blev lämnad i fred och slapp göra “läskiga” saker som att festa, hänga med nya främmande personer, sova borta, hångla mm. Det hade passat mig otroligt dåligt att hänga med de allra coolaste. Jag har aldrig passat med innefolk. Nu som vuxen så dras jag alltid till de snälla lite blyga och ej coola människorna och sådana dras till mig. Det är väl en aura och ett sätt man har. Och de människor som jag gillar allra mest har alltid varit de blyga lite bortkomna mer udda annorlunda människorna. De som inte riktigt passar in. Så se det som din stora fördel – du är en av de där lite blygare mer försiktiga typerna som är så fina att vara med. Tids nog kommer din drömprins, en sådan som ser dig som hans allra bästa vän. Du ska veta att det finns otroligt många som uppskattar sådana som är som du!
