Marie Lok Björk skrev roman om Vita båtarna – Sigtuna tog emot 600 kvinnliga koncentrationslägerfångar

Som liten avgudade Marie Lok Björk Barbro Lindgrens böcker om flickan Sparvel. När hon gick i fyran skedde det osannolika att Sparvels upphovskvinna kom på författarbesök till Maries mellanstadieklass i Västerås. Fortfarande minns hon med glasklar skärpa det första mötet med en riktig författare.

– Det var så stort för mig. Jag räckte upp handen och frågade Barbro hur man får sin bok utgiven. Hon sa det där ordet ”manus” som jag aldrig hade hört förut och att man skulle skicka in det till förlag. Jag antecknade hennes svar på ett gult papper som jag sedan hade kvar i min byrålåda jättelänge. Många år senare mindes jag plötsligt händelsen, vilket fick mig att skicka min förra bok till Barbro tillsammans med ett brev där jag berättade att mötet med henne var avgörande för att jag vågade följa min dröm att bli författare.

I retur fick hon ett handskrivet vänligt brev från Barbro Lindgren. Kanske kommer det om några decennier vara Marie som korresponderar med yngre författare som vill tacka henne för att hon sporrat dem att realisera sina romanskrivardrömmar. Skolbesök står nämligen högt upp på Marie agenda. Förhoppningen är att hennes romaner med tiden också ska ta sig in på Skolverkets förslag på läslistor i skolan eftersom var och en av dem ger liv åt ett stycke svensk historia.

”Kunde jag följa dig bort” handlar om flyktingar från koncentrationsläger

I Maries senaste alster, ”Kunde jag följa dig bort”, är det andra världskriget som står i centrum. Ensam, tärd och traumatiserad efter omänskligt lidande i flera koncentrationsläger kommer den ungerska judinnan Viola till Sverige tack vare räddningsaktionen Vita båtarna. På Sigtunastiftelsen som gjorts om till beredskapssjukhus träffar hon jämnåriga Edith som efter studenten tagit jobb på sjukhuset. Att lilla Sigtuna efter krigsslutet tog emot omkring 600 kvinnor som varit krigsfångar i koncentrationslägret Bergen-Belsen är mer eller mindre okänt för eftervärlden. Inte heller Sigtunabon Marie var medveten om detta kapitel i sin stads förflutna innan hon häromåret besökte utställningen ”Mottagandet” på Sigtuna museum.

– Eftersom jag är van vid att se saker ur ett feministiskt perspektiv kunde jag inte låta bli att tänka på att det i den första och mer kända räddningsaktionen, Vita bussarna, mestadels var män som kom. Vita båtarna transporterade däremot nästintill enbart kvinnor, vilket uppenbarligen inte gjorde det lika intressant. Ännu en gång hade kvinnor raderats ur historien. Det triggade min vilja att skriva om det, förklarar hon.

Men hur mycket Marie än kände för ämnet hade hon stora betänkligheter inför att gestalta andra världskrigets fasor.

– Vad ger mig rätten att beskriva förintelsens offer, jag som inte själv är judinna eller har någon annan anknytning till förintelsen? frågade jag mig. För att försäkra mig om att det inte skulle upplevas som kränkande av berörda personer tog jag på ett tidigt stadium kontakt med Eva Berglind vars mamma Susanne Berglind kom hit med de vita båtarna. Till min stora lättnad tyckte Eva att det var en fantastisk idé att skriva en roman om händelsen.

Detsamma ansåg Mikael Sillén, barnbarn till kuratorn Wanda Lanzer som arbetade på Sigtuna beredskapssjukhus och var den som såg till att överlevarnas historier skrevs ner.

– När jag berättade för Mikael att jag ville använda Wandas riktiga namn i boken blev han jätteglad och utbrast: ”Mormor förtjänar det här!”

Sveriges neutralitet och ängslighet

Koncentrationslägren saknar måhända motstycke i modern tid, men krigens grymheter skördar fortfarande många offer. Efter att ha djupdykt i andra världskriget kan Marie skönja flera beröringspunkter med dagens väpnade konflikter i exempelvis Ukraina och Gaza.

– Till att börja med ser jag stora likheter mellan Hitlers ledarskap och Putins och Trumps ambitioner att erövra världen. Jag har också funderat väldigt mycket över det här med Sveriges neutralitet och ängsligheten inför att ta ställning för de utsatta. Det har suttit väldigt långt inne att tala om situationen i Gaza som ett folkmord, vilket man nu kan konstatera att det faktiskt är. Efter förintelsen sa man att det som skedde då aldrig, aldrig fick hända igen. Och så händer det igen, inte på exakt samma sätt men det är ändå de civila som skadas.

På Maries förslag träffas vi på Sigtunastiftelsen där hon tillbringat oändliga timmar med att göra bakgrundsresearch till boken och även har skrivit delar av den. Entusiastiskt visar hon mig biblio­teket, där hon kom över en guldgruva av dokumentation över stiftelsens tid som beredskapssjukhus, och flera miljöer som jag känner igen från romanen. Däribland den inbjudande rosengården dit patienterna rullades ut i sina sängar för att få sig musikuppträdanden till livs, och det mytomspunna tornrummet där den litteraturpassionerade karaktären Edith finner en bok med en handskriven inskription av självaste Karin Boye, något som faktiskt hänt Marie själv.

Fortsätter skriva om Sigtuna

När hon och hennes familj 2021 hittade ett hus i Sigtuna vars köpeskilling på kronan motsvarade beloppet som de fick för sin trea i Sundbyberg beslutade Marie sig för att göra sin nya hemtrakt till sitt litterära landskap. Redan på idéstadiet sålde hon in Sigtunasviten till förlaget. Bok nummer två i serien kommer att utspelas i början av 1960-talet då tillkomsten av Arlanda förändrade tillvaron för Sigtunaborna och gjorde flygvärdinneprofessionen till det nya kvinnliga drömjobbet.

– Flygvärdinneyrket innebar möjligheten att upptäcka världen. Samtidigt var det på flera sätt en oerhört förtryckt yrkesroll där piloterna var högst i hierarkin och flygvärdinnorna sågs som kuttersmycken, vilket gick emot den där frihetssträvan som många kvinnor som sökte sig till yrket hade, förklarar Marie.

Engagemanget för feminism och jämställdhet som har gått som en röd tråd genom hennes författarskap grundlades tidigt i barndomen.

– Mina morföräldrar var fackligt och politiskt engagerade. Från dem har jag fått med mig att man ska stå upp för de svaga. Morfar hade växt upp som statarbarn. Många gånger under min uppväxt berättade han historien om hur hans pappa hade trotsat sin godsherre och gått på ett fackligt möte, vilket resulterade i att han blev av med jobb och hem och att familjen hamnade i fattigstuga. I stället för att skildra historien som ett varnande exempel på hur illa det kunde gå om man satte sig upp mot sina chefer berättade morfar den med en stolthet som gjorde den till en inspiration för mig.

Lämnade journalistbranschen

Kärleken till skrivandet fick Marie att utbilda sig till journalist. I tio år arbetade hon omväxlande som skrivande journalist och som programledare på Sveriges Radio, men den osäkra arbetssituationen med tidsbegränsade anställningar gjorde henne alltmer desillusionerad.

– Efter ännu en avtackning med tårta och hyllningstal insåg jag att det inte spelade någon roll hur bra jag gjorde ifrån mig, jag skulle ändå aldrig få någon fast anställning. När jag gick ut från redaktionen tänkte jag: Aldrig mer! Jag var färdig med journalistbranschen. En spontanansökan till Bonnierförlagens kommunikationsavdelning ledde till ett vikariat där. När jag var i nionde månaden med mitt första barn gav de mig fast anställning. Jag kommer alltid vara tacksam gentemot förlagscheferna som återgav mig tron på att det faktiskt kan löna sig att göra ett bra jobb.

Under Bokmässan i Göteborg 2023 blev problemen med att separera identiteterna som presskommunikatör respektive författare uppenbara. Marie sa upp sig och har sedan dess ägnat sig helhjärtat åt det skönlitterära skrivandet.

– På något vis känns det som att jag är ämnad att skriva historiska romaner. Jag njuter av att vara folkbildande och att utöver ett svindlande livsöde få ge läsarna en massa kvinnohistoria som bonus.