I princip sedan begynnelsen har SVT bullat upp lite extra och lite särskilt kring jul. Likt jultomten knackar Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på hos oss på dopparedagen. Som de tre vise männen har SVT skänkt oss guld, rökelse och myrra i form av påkostade mellandagsdramer.
I våra huvuden uppfattar vi gamla tablåtittare julaftonens tv-kväll som helig och konstant. Vi inbillar oss lätt att vissa saker ska finnas där och att de alltid har funnits där – ungefär som vi uppfattar julbordet. Men precis som med maten vi ställer fram så har jultablån alltid prövats och prövats om och aldrig varit så fixerad som vi konservativa gärna uppfattar den som. Den entusiastiske folkbildaren och barfotaforskaren Mattias Axelsson har tittat närmare på det där och publicerat många intressanta rön på bloggen svenskahogtider.com.
Det mesta av det som vi ser som traditioner, både när det gäller tv och det mesta annat, verkar från början ha uppkommit av en slump. Julaftonens särskilda julvärd är ett sådant exempel. I decennier var det ett uppdrag i mängden för Sveriges Televisions programpresentatörer – de som populärt kallades ”hallåor” – och något de flesta ville slippa ifrån med hänsyn till familjen.
Arne Weise var julvärd 22 julaftnar
En av programbolagets många anställda hette Arne Weise. Han åtog sig – eller ålades – det där julvärdsuppdraget under några slumpmässiga år. 1964 skötte han värdskapet på egen hand, 1966 i tandem med kollegan Alicia Lundberg och 1980 ihop med Jeanette von Heidenstam. Först från och med 1981 satt han där mol allena ett antal år i följd.
Redan 1986 verkar han ha setts som en institution. Då porträtteras han i programtidningen Röster i Radio/TV under rubriken: ”Rätt man för djur och jul” – vid samma tid ledde han också programmet ”Ett med naturen”. Man kan dock notera att Weise därefter fick julledigt tre år i följd – 1988 var det Jörgen Lantz i Björnekostym som var julvärd, 1989 och 1990 satt programpresentatören Johan Sandström där – innan han sedan blev en konstant under nittiotalet.
LÄS ÄVEN: Julkalendrarna vi älskar att minnas
Weise lämnade julvärdskapet 2003, 73 år gammal, och först från och med då kan uppdraget ses som den hedersbetygelse det är idag.
Att handplockas som ett tittarnas särskilda julsällskap är numera att betraktas som ett adlande – men traditionen är alltså bara drygt tjugo år gammal. När vi som varit med ett tag blickar tillbaka och vill komma ihåg att Weise ”alltid” satt där så bedrar oss alltså minnet, åtminstone en smula. Visst, han lade 22 julaftnar av sitt liv på att småprata med julaftonstittarna, men han gjorde det länge för att hans schema föreskrev det.
Det vill säga att mycket av det vi i efterhand uppfattar som något självklart, rentav av Gud givet, har inledningsvis trevat sig fram.
Karl-Bertil Jonssons julafton av Tage Danielsson och Per Åhlin
Varje år sedan 1975 sänds ”Karl-Bertil Jonssons julafton” och varje år sedan 1994 visas det timslånga dramat ”Kan du vissla, Johanna?” i SVT. Båda beställdes från början med den uttryckliga tanken att sändas på julafton – men att de sedan har fortsatt sändas är alls ingen självklarhet. Många andra julaftonssatsningar har beställts och visats en gång och inte mer. Nytillträdda SVT-chefer brukar tycka om att visa sin makt genom att lägga ner sina föregångares framgångar.
I fallet Karl-Bertil gick frågan till Tage Danielsson, vid tiden en av landets mest uppburna underhållare, om att skapa ett originalverk för televisionen att smycka julaftonen med. Danielsson letade upp en text han skrivit 1964 och som då inte spritts till en storpublik. Eftersom han var knuten till förlaget Wahlström & Widstrand och just det året utkommit med boken ”Sagor för barn över 18 år” så fick han i uppdrag att skriva en liten saga som julgåva till förlagsmedarbetare och särskilt utvalda.
Danielssons ursprungliga tanke var sedan att göra en kortfilm med levande skådespelare, men där satte budgeten stopp och istället involverades Per Åhlin, illustratören och animatören som underhållarduon Hasseåtage redan hade ett upplöjt samarbete med. Arbetsmyran Åhlin gjorde färdigt filmen på rekordtid till julafton 1975, men först till andra visningen året därpå hann han fylla i konturerna på de tecknade figurerna och presentera filmen så som han ville ha den.
Det hade alltså kunnat vara så att Karl-Bertil Jonsson-filmen idag hade legat bortglömd, i ofärdigt skick, om inte SVT bestämt sig att låta just den specialbeställningen bli en tradition.
”Kan du vissla, Johanna?”
En lika slumpmässig tillkomsthistoria har ”Kan du vissla, Johanna?” Dåvarande SVT-dramachefen Hannes Holm ville ha något familjeorienterat och hjärtevärmande till julaftonstablån och vände sig till författaren Ulf Stark, som tillsammans med regissören Rumle Hammerich hade skapat några tv-verk med en särskild humoristisk-melankolisk ton. Stark var fullt upptagen med att skriva en bok, men efter att han refererat handlingen till den för Holm i telefon så bestämdes det där och då att samma story fick ligga till grund för en tv-film. Eftersom sången ”Kan du vissla, Johanna?” hade betydelse för handlingen skrev Holm in projektet under det namnet i planeringskalendern. Stark behöll sedan titeln.
Man måste inte vara särskilt uppmärksam för att notera att filmen ifråga, som nu visats sisådär trettio julaftnar, faktiskt inte alls utspelas under julen. En jultradition måste alltså inte uttryckligen ha med julen att göra. Andra parametrar kan spela in. Troligen anser vi oss under julen särskilt mottagliga för en berättelse om relationen mellan en ung grabb och en äldre farbror och dödens och livets mysterier.
”Svensson, Svensson firar jul”
Halvtimmen då sitcomfamiljen Svensson, Svensson firar jul var från början den tolfte och avslutande delen – ”God jul, Svensson” – i seriens första succésäsong 1994. När en ny och minst lika framgångsrik säsong sändes under hösten 1996 valde SVT att reprisera det två år gamla jul-avsnittet på själva julafton. Svensson, Svensson-febern fortsatte grassera under nittiotalet, med fler tv-säsonger, ett par långfilmer och några pjäsversioner – och julavsnittet försvarade självklart sin plats i julaftonstablån.
Fast inte varje år. Och sällan på samma klockslag. Och inte alltid på julafton: 2012 och 2017 sändes det istället under uppesittaraftonen 23 december. Några år har SVT helt sonika valt att inte sända programmet alls, varpå kvällstidningarna har försökt piska upp en indignation hos svenska folket, inte olik den pappa Svensson själv uppvisar när han inte hittar Scooby Doo i julaftonstablån.
Minnet av familjen Svensson börjar alltmer förblekna, och idag framstår de nog för en ung publik som kort och gott ett julfenomen. Hade inte programmakarna en gång valt att skriva ett avsnitt med jultema och hade inte Svensson, Svensson-febern varit så hög i mitten av nittiotalet så hade inte ”God jul, Svensson” motiverat sin plats bland jultraditionerna. Man kan i sammanhanget påminna om att det finns ett annat julavsnitt av ”Svensson, Svensson”, också från den första säsongen, betitlat ”Herodes”, som de verkliga Svensson-konnässörerna anser vara starkare. Traditionen hade alltså kunnat se helt annorlunda, alternativt bara lite annorlunda, ut.
”Tomten – en vintersaga” årligt inslag sedan 1995
En lika vindlande färd gör den lilla svartvita kortfilmen ”Tomten – en vintersaga” innan den blir en av public service-julens institutioner.
Filmen gjordes 1941 av den föga namnkunnige regissören Gösta Roosling och presenterades då som en del i filmbolaget SF:s julmatinéprogram (som av en händelse ihop med ett gäng Kalle Anka-filmer). SVT visade den första gången 1972, och därefter lite då och då, ibland på julafton, ibland på övriga juldagar. Först från och med 1995 har den varit ett årligt inslag i tablån.
LÄS ÄVEN: Teskedsgumman blev störst på jul-tv
Här kan man notera att själva dikten som filmen spinner runt – den uppburne författaren Viktor Rydbergs ”Tomten” – inte med en stavelse nämner julen. Dikten utspelas visserligen under ”midvinternatt” – det vill säga ungefärligen juletid – men Jesus lyser lika mycket med sin frånvaro som snön på fur, gran och taken. Rydbergs tomte har förstås ingenting med inslagna presenter och ännu mindre med Coca Cola att göra – när han skrev sin dikt 1881 hade få av våra jultraditioner konstituerats. Nationalromantikern Rydberg beskrev en hustomte och sådana trodde man på året runt.
Genom åren har ytterligare ett gäng program kommit och gått, ibland producerats med avsikten att bli en tradition och sedan inte blivit det, ibland ramlat in från vänster och efterfrågats under några år, ofta uppfattats som mer återkommande än vad det i själva verket var. Själv ville jag minnas att Jonas Gardells ”Mormor gråter” – ett utbrutet inslag ur hans ståuppföreställning En pall, en mikrofon och Jonas Gardell (1991) – länge var ett givet inslag i SVT:s julaftonsblandning. När jag dubbelkollar saken verkar det som att det inalles skedde fem gånger, första gången 1994 och sista gången 1999.
”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” är det äldsta inslaget
Och vi ska förstås inte glömma att SVT:s äldsta inslag – ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” – faktiskt har bytt ut delar av sitt innehåll varje år sedan första visningen 1960.
Som många folklivsforskare före mig konstaterat: inget är så föränderligt som våra traditioner. Det gäller inte minst för SVT.
