Nobelfesten: Maten, myterna, människorna – detta händer bakom kulisserna under Nobelveckan

En sak kan jag slå fast med en gång: att den omtalade kulturgröten, som serverades på förra årets Nobelmiddag, är en kulinarisk upplevelse. Och den har nada gemensamt med den havregrynsgröt som jag brukar sleva i mig på morgonen. Nej, det här är pimpad gröt värdig en Nobelprisvinnare.

Jag befinner mig på restaurang Stadshuskällaren i Stockholm för att provsmaka förra årets Nobelmeny, och försöker samtidigt få lite insideinformation om årets middag. Vem är kocken till exempel? Men servitör Torbjörn Skansen, som har serverat vid flera Nobelmiddagar, duckar skickligt frågan. Jag får åtminstone reda på att det har hänt både en och två gånger att servitörer har svimmat i Stadshusets långa trappa, och att serveringspersonalen aldrig proväter menyn, men att de däremot ses på en drink när allt är över.

Nobelmuseet i Gamla stan

Nobelmuseet i Gamla stan är en bra start för den som vill allmänbilda sig inför Nobelfestligheterna. Här kan man djupdyka i Alfred Nobels liv, men också få en inblick i de forskare, författare och fredskämpar vars insatser har förändrat vår värld. Museet ger liv åt pristagarnas visioner genom filmer, föremål och guidade visningar, och många av dem har själva skänkt personliga minnessaker till museets samlingar.

– Malala, som fick fredspriset 2014, gav bort sin rosa sjal, den som hon bar när hon talade inför FN. Och här är författaren Jon Fosses, ännu opublicerade, anteckningar, säger guiden och pekar på en bok med fullklottrade sidor.

I museets bistro kan man dricka det te som serveras under Nobelbanketten, samt sitta på stolar prydda med pristagarnas signatur. Idén föddes när USA:s dåvarande president Bill Clinton gästade museet 2001. Efter besöket markerade personalen vilken stol han suttit på, och snart växte traditionen fram att låta Nobelpristagare signera stolarna när de besöker museet. I dag har över 350 pristagare, däribland Dalai Lama, Alice Munro och Barack Obama, skrivit sin autograf på stolarnas undersida.

Hos Nobelstiftelsens finns pristagarnas autografer

Inför det här reportaget har jag dessutom fått audiens hos Nobelstiftelsen, institutionen med det yttersta ansvaret för att förvalta Alfred Nobels testamente och säkerställa att Nobelpriset förblir troget sin grundidé. Pristagarna hälsar alltid på hos stiftelsen, vars lokaler ligger mitt emot Kungliga biblioteket, bland annat för att skriva sin signatur i en pampig, läderklädd bok. I den bok som används för tillfället har det skrivits autografer sedan 1952, och här syns både Bob Dylans och författaren Annie Ernauxs signaturer. Annie Ernaux bad för övrigt att få se sin landsmans – den tidigare pristagaren Albert Camus – namnteckning innan hon skrev sin egen.

Bara några minuter innan Nobelpriset tillkännages meddelas pristagaren. Dessa samtal kan komma vid oväntade tidpunkter, konstaterar Hanna Stjärne, Nobelstiftelsens nytillträdda vd.

En pristagare misstänkte att det var en bedragare som ringde så hon brydde sig aldrig om att svara. Istället gick hon och lade sig. En annan var ute och vandrade och saknade mottagning när Nobelstiftelsen sökte kontakt. Tio timmar efter att resten av världen hade fått reda på att han tilldelats Nobelpriset nådde nyheten slutligen honom. Plötsligt fick hustrun täckning och det började rassla in gratulations-sms. Hustrun blev så glad att hon skrek rätt ut, och eftersom de befann sig ute i vildmarken befarande maken att hon hade sett en björn. Ännu en annan pristagare var upptagen med att undervisa när telefonen började ringa i väskan. Studenterna tyckte att hon skulle svara, men den ambitiösa föreläsaren propsade på att få avsluta sin lektion först.

– Det säger något om hur dedikerade pristagarna är till forskning och undervisning, konstaterar Hanna Stjärne.

Nobelfest i Stockholms stadshus

Grand Hôtel är ännu en viktig nyckel för den som vill få en inblick i Nobelfirandet. Det anrika hotellet är Nobel­pristagarnas, och deras familjers, hem under prisveckan. Från sviterna har pristagarna strålande utsikt över Stadshuset, Kungliga slottet och Gamla stan. Det var också här som den allra första Nobelprisceremonin gick av stapeln den 10 december 1901. Ceremonin avslutades med bankett i magnifika Spegelsalen, som blev Nobelfestens bas fram till 1929 då banketten växte och därmed flyttades till Stockholms stadshus.

Numera kretsar nästan allt som har med Nobelveckan att göra runt just Stadshuset, som med sitt 106 meter höga torn prytt med de gyllene Tre Kronor nog måste vara stadens mest ikoniska silhuett. Byggnaden är ritad av arkitekt Ragnar Östberg och uppförd med åtta miljoner tegelstenar, och det är här den stora Nobelfesten äger rum varje år. Middagen serveras i Blå hallen, och sedan flyttas festligheterna till Gyllene salen, där 18 miljoner gyllene mosaikplattor skapar en glittrande kuliss för dans och fest. Arkitektens omsorg om detaljer märks till och med i trappstegen.

– Arkitekten lät sin egen fru testa olika varianter av trappor. Hon och en väninna klädde upp sig i långklänning och höga klackar. De kom fram till att 13 centimeter höga, och 39 centimeter djupa, trappor fungerar bäst. Där kan man gå utan att titta ner på fötterna. Kroppen gör jobbet, och det är skönt – vi vill ju inte att någon, varken pristagare eller serveringspersonal, ska råka ramla, säger guiden Katja Morander.

200 servitörer på Nobelmiddagen

Hon konstaterar att middagen är en logistisk operation av rang. Två hundra servitörer från hela landet ansvarar för varsin grupp om tio gäster.

– Allt måste gå undan. När maten är klar har servitörerna bara några minuter på sig att se till att alla 1 250 gäster får mat på tallriken. Ingen ska ju behöva äta kall mat.

Honnörsbordet, där kungafamiljen och pristagarna sitter, är centrum för all uppmärksamhet, och alla andra bord är vända mot det.

– När middagen avslutas klockan 23 ska Gyllene salen vara färdig för dans, så den städas undan snabbt. Kungafamiljen är aldrig med och dansar vid officiella tillställningar. Det skulle ju vara konstigt om kungen dansar med en gäst, men inte med en annan, säger Katja Morander.

Vid Stadshuset ligger också berömda Stadshuskällaren som är den enda restaurangen i världen där man kan avnjuta en historisk Nobelmeny, serverad på det officiella Nobelporslinet som har skapats av Karin Björquist. Pristagare och kungligheter skålar i Orreforsglas signerade Gunnar Cyrén, medan Nobelduken från Klässbols Linneväveri, designad av Ingrid Dessau, pryder borden.

– I år kommer vi att ha gäster här nere i Stadshuskällaren. Det är maximalt antal pristagare i år – 13 stycken – och varje pristagare får ta med sig 14 gäster. Sedan har vi ju alla andra gäster – studenter, politiker och forskare – så det är helt enkelt fullt i Blå hallen. Några gäster kommer därför att äta här nere, och följa banketten på monitorer. Själv kommer jag att servera här nere i år, jag tror att det blir mysigt, säger Torbjörn Skansen.

Här kan du äta Nobelmat

Arbetet med Nobelmiddagen är såklart också en logistisk utmaning, konstaterar han. Gästerna har olika kostpreferenser – många är vegetarianer eller till och med veganer, andra är laktos- eller glutenintoleranta – och allt måste koordineras till perfektion. Gästerna har fyra olika varianter av Nobelmenyn att välja mellan. För att minimera risken att gästerna råkar få fel mat jobbar servitörerna bland annat med diskreta färgmarkeringar.

Par som firar en bröllopsdag, eller jubilarer som fyller jämnt, är typiska gäster i Stadshuskällaren. Ofta har de en meny från ett specifikt år i sikte. Men det går att äta nobelt även om man inte vill lägga 2 700 kronor, inklusive dryck, på en Nobelmeny. Ett tips är att styra kosan mot de mer anspråkslösa krogarna The Fishery och The Farm Family, ett stenkast från Kulturhuset Stadsteatern. Här serveras måltider under två hundra spänn, och grundaren Malin Söderström var den första kvinnliga kocken som 2011 ansvarade för Nobelfesten. Ett annat tips är att bege sig till Café Winterviken, som är inhyst i Nobels gamla verkstad och dynamitfabrik, och som drivs av kocken Markus Aujalay, som ansvarade för menyn vid Nobelfesten 2005.

Blommor från San Remo där Alfred Nobel dog

Jag fortsätter min jakt på pusselbitar till Nobelveckan, och hälsar på hos floristen Linda Corell i Enskede i Stockholm. Hon är barnmorskan som skolade om sig till florist, och som – under floristen Per Benjamins ledning – har jobbat med blomsterdekorationerna på Nobelveckan inte bara en, utan två, gånger.

– Enligt traditionen skänks blommorna från San Remo, den italienska stad där Alfred Nobel dog. Förra året hade vi 25 000 vårblommor som ranunkler, anemoner, mimosa, vallmo och orkidéer som utgångspunkt.

Med Linda Corell som guide får jag testa att göra min egen nobla blomsterdekoration med den berömda fakirplattan – en platta med piggar där man fäster sina blommor – som grund. Det är bara att sticka ner stjälkarna i spikmattan, och från floristproffset får jag rådet att jobba med både djupet och höjden. I år är Linda Corell inte inblandad i Nobelfirandet, och känslorna är dubbla.

– Det är otroligt roligt att ha varit med om, verkligen ett minne för livet. Om jag själv skulle vilja ha hela ansvaret för blomsterdekorationerna? Aldrig, det är så vansinnigt mycket logistik, och väldigt stor press.