Hyllade skådespelaren Joel Spira: ”Jag är mer ‘volvo och familj’ än stökig kändis”

Det finns skådespelare som slår igenom med buller och bång, de lyser upp scenen ett ögonblick, men glansen falnar lika snabbt.
Och så finns det de som gräver sig sakta framåt, bit för bit.

Joel Spira är en grävare. Det finns nog få skådespelare som så många gånger omnämnts som ”doldis”, ”under­utnyttjad” och ”birollsmästare” i sin karriär som Joel, ända till han belönades med en guldbagge för bästa manliga huvudroll i filmen ”Syndabocken” 2024.

–  Ja, det stämmer. Det är kanske mindre rock’n roll i att ta sig fram som jag gjort men det har passat mig. Jag är också lite stolt över att jag lyckats, trots att jag är mer ”volvo och familj” än stökig kändis, säger han.

Huvudroll i ”Parterapi i Gagnef”

Just nu spelar han mot Veronica Maggio i romantiska dramat ”Sju steg” och i SVT:s hyllade komedisatsning ”Parterapi i Gagnef”. Där har han återigen en huvudroll, som terapeuten Nisse som ­efter ett ödesdigert misstag tvingas att ta ett jobb på vårdcentralen i Gagnef. Det är en ”uppfriskande, rolig och känslo­mässigt engagerande serie som skänker en välbehövlig tröst i den kalla och mörka vintern”, enligt regissören Lisa James Larsson.

Vi ses i fotografens studio och Joel är klädd i vad som nästan skulle kunna vara en sorts terapi-kläder de luxe, en snygg yllekofta, välskräddade byxor och en elegant överrock. ”Jag har hjälp av en stylist”, erkänner han, trött på att grubbla över vad han skulle ha på sig vid det ständigt ökande antalet interv­juer i tv-soffor och tidningar.

För det har knappast blivit knäpptyst efter hans guldbagge, utan tvärtom. Enligt ryktet ringer inte telefonen efter priset, eftersom producenterna misstänker att en guldbaggevinnare bara vill ha stora och ”fina” roller i fortsättningen.

– Men jag har inte märkt något av det, tack och lov, säger Joel Spira på sitt ödmjuka vis.

Joel Spira om parterapi

Istället får han visa upp ännu en ny sida i ”Parterapi i Gagnef”, där han är mycket underhållande som den nästan papphammarskt snubblande och jag-svaga terapeuten.

– Det gäller att våga hoppa, för det är läskigt att spela rolig. Det är som alla säger – det är svårare med humor än drama. I ett drama kan du alltid stå och mumla och gömma dig bakom det, men om en komedi inte är kul, ja då blir det verkligen inte kul.

Joel, som är känd för att förbereda sig noga inför sin roller – inför ”Syndabocken” gick han ner tio kilo och tränade harpunering – intervjuade flera ­terapeuter innan inspelningen, men har också privata erfarenheter från terapi­soffan.

– Ja, jag har gått en del i parterapi, och min erfarenhet är att det inte skadar att söka hjälp. Ibland behövs det inte så mycket, bara att ni går dit och definierar att det finns ett problem skapar en framåtrörelse i relationen. Så det kan jag absolut rekommendera.

– Sedan kanske vissa relationer inte ska hålla. Ibland är det ingen idé att gå till en psykolog och prata tills du blöder ur öronen …

Tänkte bli läkare istället för skådespelare

44-årige Joel Spira är uppvuxen i Stockholm och med en pappa som var läkare och forskare, var planen att gå i hans fotspår. I väntan på läkarlinjen pluggade han biologi på Stockholms universitet.

– Jag hade verkligen noll teaterdrömmar. Noll.

Däremot hade han alltid gillat att spexa och när en väninna tipsade honom om en kurs på Spegelteatern så skippade han innebandyträningen och tänkte ”varför inte?”.

– Där blev jag lite förälskad i den här mystiska teatervärlden och hörde för första gången ord som ”scen­skolan”. Men min lärare tyckte inte att jag ­skulle slösa på juryns tid ”eftersom jag inte verkade ta yrket på riktigt allvar”, så lite på trots så beslöt jag mig för att söka.

Joel Spira kom in på första försöket.

– Det var tur, för jag hade aldrig sökt igen. Istället så hade jag tänkt att ”jaha, det här var inte för mig”. Nu var det mer som att teatern bjöd in mig.

Ingen dröm om att slå igenom stort som skådespelare

Sedan följde några år på mindre ­teatrar, fler fina insatser i olika tv-serier, och 2014 gjorde han en av de större rollerna i ”Tjockare än vatten”. Dagens Nyheters erkänt svårflörtade recensent Johan Croneman kallade Joel Spira för ”självlysande”, men trots alla lovord var det fortfarande inte många som stoppade honom med ett igenkännande leende på gatan.

– Jag hade ärligt talat ingen dröm om att slå igenom stort. Målet var att lyckas leva på mitt skådespeleri och så länge jag gick framåt och inte två steg bakåt så var det okej.

– Men det är klart att jag blev glad. Det var som en liten bekräftelse på att jag ändå hade något här i yrket att göra.

Han säger att han är stolt över att han alltid gett allt, även i de mindre rollerna har han försökt att göra avtryck.

– Det handlar om yrkesheder, tycker jag. Men sedan är birollerna ofta roliga, de är mer ”quirky” och du kan ta ut svängarna lite.

Joel grävde på med roller i allt från ”Top Dog” till ”Bergman Island”. 2023 spelade han ”Lasermannen” och var ­”remarkabel i rollen som en allt ner­vigare John Ausonius” skrev till exempel Svd.

Joel Spira fick guldbagge för bästa manliga huvudroll

Men så – året efter fick han alltså branschens finaste pris när han stod på scen på Cirkus och tog emot en guldbagge. Joel Spira hade gått från doldis till stjärna.

– Det var förstås ett otroligt erkännande. Det är ett pris man snackat skit om i alla år, och när man sedan får den så är det fantastiskt – sedan snackar man skit om den igen, säger han med ett skratt.

– Jag skulle inte använda ordet ­revansch. Jag tycker snarare det visar på att jag har gjort de rätta valen. Det finns ju många som är så mycket coolare än jag och har fler följare på Instagram. Men för mig har det alltid varit en skräck att gå upp som en sol och sedan falla ihop som en pannkaka. Jag är skitglad över att vara förberedd och att komma i tid har blivit det nya svarta i vår bransch.

Men många minns också ”Guldbaggegalan”, inte bara för att ”okände” Joel Spira vann över Mikael Persbrandt, utan också för hans tacktal. Det var ett känslosamt tal där tårarna flödade.

Drabbades av hjärtinfarkt

Vad tv-publiken inte visste då var att Joel knappt två veckor tidigare hade drabbats av en akut hjärtinfarkt och förts i ilfart i ambulans till Danderyds sjukhus. I efterhand har han förstått att det kunde gått riktigt illa.

– Jag hade fått ont i bröstet när jag var på gymmet, men lyckades stappla hem. Jag kände mig så konstigt, det var något som inte stämde. Jag tog en dusch och kände mig först lite bättre, men så började det att sticka i armen, berättar han.

I dag säger Joel att han hade en fruktansvärd tur den kvällen.

– Min fru jobbar inom vården och är en väldigt redig person. Hon ringde ­efter en ambulans och hon räddade antagligen livet på mig. Jag hade också tur att jag bodde så nära ett sjukhus och att mitt hjärta inte tog någon skada.

– Det var en väldigt surrealistisk upplevelse, som att hamna i en sal på Nasa. Operationen tog en timme medan jag skämtade maniskt, hög på morfin.

Ingen dödsångest?

– Jo, i ambulansen på väg till sjuk­huset, den körde så himla fort och jag visste ju inte hur illa det var.

– Men idag är jag helt återställd och åtminstone mitt hjärta är starkare och friskare än någonsin.

Han har också fått en förklaring till hjärtinfarkten.

– Det är en sak om du har levt rövare i ditt liv, men det hade jag faktiskt inte, utan det visade sig att jag har en ärftlighet för höga blodfetter, vilket ökar risken för hjärtinfarkt. Så om det är något som jag vill dela med mig av, så är det verkligen det. Kolla blodfetterna. Det är så lätt att testa sig.

– Det läskiga var att jag inte alls hade känt något innan.

”Kanske har jag tjänat några år i visdom”

Hur har händelsen påverkat dig?

– Hm, den frågan får jag ibland, ”du som stirrat döden i vitögat …” Jag har förstås funderat, men kanske är det lite som att få barn, du förändras, men ändå inte. Du är samma person men utsikten och vissa infallsvinklar förändras. I grunden är jag en lika dålig eller bra människa som tidigare.

Han funderar lite på hur privat han vill vara.

– Men kanske har jag också blivit bättre på att se på vad jag har, istället för vad jag vill ha. Tidigare kunde jag ibland ligga och tänka ”om jag bara lyckades med det, om jag bara gjorde ditt eller datt” så skulle det bli bättre. Idag kan jag lättare stanna upp och vara tacksam.

– Så kanske har jag tjänat några år i visdom …

Filmroll i Andrev Waldens ”Jävla karlar”

Nästa år ska han bland annat vara med i filmatiseringen av Andrev ­Waldens ”Jävla karlar” och fler ­roller väntar på att bli officiella.

Drömmer du om att lyckas ­utomlands?

– Njae, jag hade inte klarat av yrket utan att ha det stabilt privat, så att bara släppa allt och flytta till andra sidan Atlanten hade inte varit en smart idé. Nu drömmer jag mest om att hamna i ett bra sammanhang, det behöver inte vara så stora roller, bara kontexten är bra. Jag har fortfarande en förkärlek för filmer som är lite sargade i kanten, typ franska indiefilmer, där är jag fortfarande en aning pretentiös, det erkänner jag.

Hade du blivit en bra läkare tror du?

– Ja, det tror jag nog. Men kanske hade jag inte varit tillräckligt bra skådis för att klara av yrket! Jag har så lätt för att visa känslor, så jag hade nog blivit en alldeles för emotionell doktor.