Lydia Sandgren: ”Innan jag blev både psykolog och författare var jag en tjuvlyssnare”

Visst finns det ett särskilt skimmer kring en författares första bok? Allt är nytt, oförbrukat, en debutants chans att ställa sig i ljuset. Med bok nummer två är det annorlunda. Den kommer med en förväntan, särskilt om man som Lydia Sandgren hade en pangsuccé med debutromanen. ”Samlade verk” publicerades för fem år sedan och blev en av de mest omtalade svenska debutromanerna på många år. Den kallades generationsroman, belönades med Augustpriset och framför allt: gillades av läsarna.

Vem som helst skulle kunna ha prestationsångest när bok två ska lanseras, men inte Lydia. Hon skriver inte under på myten om den andra svåra boken.

– Man får inte glömma att jag ju faktiskt klarat av det där en gång. Jag sätter stort värde på livets erfarenheter. Hur ska jag säga det här utan att det låter som en självhjälpsfloskel… men upplevelsen att klara av saker och ting bygger på att man gör något och ser hur det går. Erfarenheten av ”Samlade verk” var väldigt ovanlig på så vis att jag i ett slag fick jättemånga läsare. Och det gav mig ett skrivarsjälvförtroende. Därför har jag alltid tänkt – om jag gjort det en gång, varför skulle jag inte kunna göra det igen?

Lydia Sandgren har lämnat Göteborg – staden där hon bor, och där hennes böcker utspelar sig – för att åka till huvudstaden och göra press för nya romanen. Hemma väntar maken och en treåring. Sonen är förklaringen till att Lydia reser ganska frekvent mellan Göteborg och Stockholm under den här perioden. Hon vill inte vara borta från honom flera nätter i sträck. När vi ses har hon njutit av en förmiddag på hotellet – framför datorn. Flera timmars ostörd skrivtid – hurra! Hon älskar ju sin skrivbubbla.

Tog tio år att skriva ”Samlade verk”

Det tog Lydia Sandgren tio år att färdigställa ”Samlade verk”. Under tiden hade hon ingen kontakt med något förlag, än mindre ett bokkontrakt. Att lägga så mycket tid på en roman som man inte vet om den kommer att ges ut – vad säger det om henne?

– Att jag älskar att vara i skrivarvärlden. Jag har alltid upplevt skrivandet som en nödvändighet. Jag tänkte att om Bonniers säger nej, så skickar jag manuset till Norstedts. Och säger de nej så skickar jag det till Natur & Kultur. Något förlag kommer säkert vara intresserat, var min inställning. Om ingen nappar, så är det ju inte en bok för läsarna. Då får jag väl skriva något annat. Men då har jag i alla fall gjort ett anständigt försök – och det är hedervärt.

Men Lydia behövde aldrig skicka manuset till något annat förlag. Bonniers högg direkt, och boken blev en dunder­succé. När den publicerades vad det pandemi och Lydia, som är utbildad psykolog, jobbade heltid inom psykiatrin. Så här i efterhand kan hon se att jobbet blev en hälsosam buffert till skrivarframgångarna.

– Mina patienter sket förstås fullständigt i boken. De visste antagligen inte ens att den existerade, och hade de vetat det så hade de haft bättre saker att bekymra sig över. Från klockan åtta på morgonen till fem på eftermiddagen befann jag mig alltså i ett sammanhang där jag som person – och författare – var väldigt oviktig. Jag behövde hela tiden ta tag i saker som var betydligt mer akuta och angelägna än mig och min bok. Inte minst tackla svårigheterna att bedriva vård under en pandemi. Ska vi ha munskydd? Eller munskydd och visir?

Det finns en poäng att vara författare och ha ett annat yrke, menar Lydia Sandgren. Framför allt gör det författaren mer självständig.

– Jag fick dessutom barn under den här perioden. Barn tar också ner en på jorden, min son bryr sig inte om jag skriver eller inte. Hemma har jag fullt upp med hushållssysslor, och är hela tiden i kontakt med samhällsinstanser där jag inte framträder som författare – utan som mor. Jag går till bvc och till förskolan, och där är jag ju inte en stor författare inom citationstecken – utan Johannes morsa.

Sepsis under graviditeten

Men efter några år som dubbel­arbetande psykolog och författare valde Lydia trots allt att säga upp sig för att enbart ägna sig åt att skriva böcker och kulturartiklar. Jobbet var mitt inne i en omorganisering och höggravida Lydia blev dessutom svårt sjuk.

– Ja, jag blev svinsjuk. Jag hade en njursten som täppte till, och i takt med att fostret växte och pressade mot njurstenen så kunde inga bakterier rensas ut den vanliga vägen. Jag fick njurbäcken­infektion som utvecklades till sepsis. Det blev ilfart till IVA och det var väldigt nära att jag hamnade i respirator. När jag blev frisk bestämde jag mig för att skita i att gå tillbaka till psykiatrin och försöka leva på min penna istället.

Säger Lydia och konstaterar i samma andetag att hon saknar psykiatrin. Hon har svårt att tro att hon aldrig mer kommer att jobba där.

– Jag driver förvisso en pytteliten privatpraktik så jag träffar några patienter. Men jag saknar att vara på en institution. Jag vill vara i samhällets tjänst. Och när man jobbar inom vården är man så uppenbart i samhällets tjänst.

Människans plikt till samhället är ett ämne som Lydia Sandgren brukar komma tillbaka till i samtal, men också i sina böcker. Att bidra och dra sitt strå till stacken är alla människors ansvar, menar hon.

– Vi är alla samhällsvarelser, och i det ingår att få vissa saker och ge annat. Man kan inte bara få, man kan heller inte bara ge. Det ligger i samhällets väsen att det finns ett utbyte mellan det individuella och det gemensamma. Så ser jag det. Rent konkret – man betalar skatt, sedan får man skitbra sjukvård när man får sepsis i sjunde månaden. Då var jag glad för varje skattekrona jag hade betalat. Jag har aldrig varit så VIP som när jag var inlagd. En höggravid med sepsis har högst status på IVA. Alla dörrar bara öppnades. Det slöt upp människor i gröna kläder runt min säng. Precis allt var fem av fem.

Lydia Sandgren är gift med Peter

Säger Lydia och skrattar högt. På fingrarna glänser två guldringar. För ett år sedan gifte hon sig med Peter – som också är psykolog, och dessutom före detta kollega.

– Han är en gammal vän till mig, vi träffades när jag var 17 år. Vi började umgås mer flitigt igen när vi jobbade på samma psykiatriska mottagning. Vi var kollegor i flera år, och blev ihop när vi skulle gå ut och fira att jag hade fått Augustpriset för ”Samlade verk”. Han var dessutom den första person som fick höra att boken hade blivit antagen. Så han har verkligen varit med under hela resan.

Lydia Sandgren är uppvuxen i Hyssna, ett litet samhälle i Marks kommun. Pappan drev ventilationsfirma, mamman var hemma med de sju barnen. Men familjehistorien sträcker sig åt flera håll, med olika slags arv i botten. På fädernet fanns de gröna vågarna: farfar, disputerad i pedagogik och knuten till universitetet i Göteborg, och farmor, svensklärare, som på 1970-talet lämnade stadslivet för att tillsammans med maken ta över en nedlagd skola på landet. Byggnaden, ett avlångt hus från 1929 som en gång hyst ”vanartiga flickor”, blev kollektiv och idéprojekt. Lydias pappa var femton när allt började – och ganska snart var det han som fick hålla i trådarna när hans föräldrar drog till Etiopien för att arbeta.

När Lydia föddes 1987 hade kollektivet sedan länge upplösts. Kvar i det stora huset bodde då Lydias stora familj, hennes pappas bror med familj och farmor Karin. Vid det här laget var farföräldrarna skilda, och Lydias pappa fast besluten om att aldrig mer ha något med kollektivliv att göra. Han blev entreprenör istället, byggde upp sitt eget företag från grunden och jobbade nästan jämt.

På mödernet var historien en annan. Morföräldrarna kom från arbetarklassbakgrund och drev taxifirma i grannorten Fritsla. Mormor hade vuxit upp i fattiga kvarter i Helsingfors och var beslutsam om att skapa ett bättre liv.

– Hon köpte till och med en Steinwayflygel, som ju är borgerlighetens instrument par excellence. Den var till stor glädje för mig. Av de sju syskonen var det jag som spelade flitigast. Pappa såg till att jag som sjuåring fick börja ta pianolektioner.

Likheter mellan att vara författare och psykolog

Den som har läst Lydia Sandgrens romaner känner igen delar av det hon berättar. I nya romanen är musiken den röda tråden. Den handlar om läraren och författaren Karl Hillberg som får i uppdrag att skriva en biografi över den berömde dirigenten Enzo Viera. Lydia höll också på mycket med musik. Hon spelade både piano och fiol, och gick i musikklass i Göteborgsförorten Hammarkullen. Men trots att hon musicerade och skrev under hela uppväxten var det inte det kreativa hon sökte sig till när det var dags för eftergymnasial utbildning.

– Nej, jag hade inte en tanke på det. Jag var fast beslutsam att skaffa mig ”en riktig” utbildning. Jag visste att jag var bra på att skriva, men att gå en skrivarutbildning var liksom uteslutet. Psykolog verkade vara ett kul jobb, dessutom förknippade jag det med humanistisk bildning.

Det finns förstås likheter mellan att vara författare och psykolog, påpekar hon.

– I båda yrkena är man i språkets värld. Innan jag blev både psykolog och författare var jag en tjuvlyssnare. Jag gillar att lyssna på folk som sitter bredvid mig på spårvagnen, och jag funderar alltid över vad människor har för inbördes relation. Att vara författare är att vara observatör. Jag trivs med den rollen – att stå lite utanför, men ändå vara med. Jag har ofta känt att jag stått på tröskeln till ett sammanhang, men att jag inte riktigt hört dit. Det började redan i Hyssna, jag var aldrig någon riktig Hyssnabo. Mina föräldrar är inflyttade, och vi har inga band tre generationer tillbaka.

Lydia Sandgren har sju syskon

Lydia växte upp med sju syskon, och hon var äldst. Hon brukar ofta få frågan hur det är att leva i en så stor familj. Hon vet ju inget annat, utan kan bara konstatera att det är ”en stor trygghet att alla de där människorna finns”.

Är ni tighta?

– Ja, i varierande grad och under olika perioder. Ibland är man sambo med någon och granne med en annan. Min man har konstaterat att jag och mina syskon ofta umgås i bara någon timme. Någon kommer förbi, dricker en kopp kaffe och säger hej då och drar. Vi behöver inte sitta och prata om våra känslor i evigheters evigheter. Alltihop är väldigt funktionsdugligt. Jag och mina syskon är bra på att komma överens och snabbt bestämma saker. Vad ska vi laga för mat ikväll? Vad har vi för arbetsfördelning? Okej, du gör det, du gör det. Tjoff, tjoff, tjoff. Familjen är en enhet som måste fungera. Som ett av sju syskon är man en kugge i ett större maskineri som hela tiden ska rulla.

Skulle du vilja ha sju barn?

– Jag är för gammal. Men om jag kunde – nej. Det sammanhänger med att jag då inte skulle kunna arbeta som jag gör. Tre barn känns lagom. Barnen får gärna vara i majoritet mot föräldrarna.

Hur förhåller sig syskonskaran till din framgång?

– De är noll procent förvånade. Jag har ju suttit och skrivit hela uppväxten. När jag slutredigerade ”Samlade verk” lät jag min äldsta syster läsa. Jag lämnade kapitel efter kapitel allt eftersom de var färdiga, och hon var väldigt entusiastisk: ”Skicka mer, jag vill veta hur det går”. När hon läst klart sa hon: ”Det här är jättebra, du kommer att få Augustipriset”, som hon kallade Augustpriset.

Lever utan wifi och tv

Det tyckte Lydia var så roligt sagt att hon lät det bli ett citat i nya boken. Lydia konstaterar att hon kommer från en språkglad familj.

– Mamma har språköra, och gillar att dra anekdoter. Humorn i min familj är språkhumorn. Att Kerstin i boken kallar Näckrosdammen för Nekrosdammen är sådant som vi tycker är svinkul. Eller att kalla Coop för CCOP. Det sista strök jag visserligen. Många i min generation fattar nog inte att CCOP allokerar på CCCP, och det är ju lite roligt eftersom Coop är Kf-ägt. Äh, det blev för långsökt.

Lydia är väldigt välformulerad. Hon talar liksom lite gammaldags, det är franska uttryck och litterära referenser om vartannat. Men inte bara språket är otidsenligt, plötsligt släpper hon bomben att hon lever utan internet.

– Jag flyttade till en ny lägenhet och behövde fixa en router. Den var så otroligt ful, tyckte jag. Och så var det så jobbigt med all administration runt det nya abonnemanget, jag hatar sådant. Jag struntar i routern så får vi se vad som händer, tänkte jag. Det som hände var att jag började skriva och läsa mer. Nu blir det inget internet för mig, tänkte jag då. Konkret innebär det att jag varken har wifi eller tv. Däremot har jag en vanlig telefon, så jag kan ju googla, svara på mejl och internetdela om det skulle behövas. Jag har aldrig varit på Twitter, använder inte Facebook och har inte Snapchat. Däremot har jag Instagram, men det har jag börjat begränsa av mentalhygieniska skäl.

Till skillnad mot andra som beskriver att de nästan lägger av med läsningen när barnen kommer, så går Lydia mot strömmen.

– Vet du vad jag började göra mer av när bebisen kom? Jag läste! Framför allt när vi ammade. Bebisar äter ju hela tiden, och att ligga där och scrolla på telefonen kändes fel. När vi kom hem från BB gjorde jag en Adlibris­beställning och köpte allt jag var sugen på – Therese Bohmans nya! Isabell Ståhl – fan vad mysigt! Det kom hem en stor låda med böcker och jag plöjde en bok om dagen. Jag var ju konvalescent, och gick runt med en dränagepåse. Jag var i fysiskt dåligt skick, men läsa kunde jag.

”Artens överlevnad” är också en tegelstensroman

Nu har sonen hunnit bli tre år, och Lydia skriver när han är på förskolan. Med tanke på böckernas omfattning – ”Samlade verk” breder ut sig över nästan 700 sidor, ”Artens överlevnad” spänner över 800 sidor – behöver hon rejält med sittfläsk. Lydia ler när ämnet kommer på tal.

– Tyvärr verkar min ideala form vara tegelstensromanen. Det är jobbigt för att det är så mycket arbete med att skriva en tegelstensroman. Jag tror att alla författare har sin form och sina proportioner. Jag verkar uppenbarligen dras till det gobolängiga.

Delvis skyller hon på syskonen. De är förklaringen till att hennes böcker alltid blir så långa, tror hon.

– Jag blandar alltid in så många familjeförbindelser. Syskon, föräldrar och far- och morföräldrar – alla ska med. Min utgångspunkt kommer alltid att vara familjekollektivet och det gemensamma. Jag kan inte tänka på mig själv som solitär, för mig är människan en person i en grupp.