Niklas Turner Olovzon om hissolyckan och nya boken: ”Jag har alltid varit en udda figur”

Det är en tillvaro med kontraster. Mellan den lilla byn i Dalarna och Stockholms finaste hotell.

Mellan jobbet som grundare av en framgångsrik kommunikationsbyrå och sitt ­”kufiga” liv som författare.

Mellan lyxklockan på armen och tatueringarna från Stephen Kings skräckromaner.

Men också bokstavligen mellan liv och död.

För det var en fruktansvärd olycka som fullkomligt vände upp och ner på Niklas Turner Olovzons liv, när hans blott fyraårige son höll på att klämmas ihjäl i familjens hiss. Ett oerhört trauma och självklart varje förälders värsta mardröm, som han ändå lyckades vända till, ja nästan till en annan sorts dröm.

– Det här är så svårt att förklara, säger Niklas, för jag är på en bättre plats idag än innan olyckan. Samtidigt som jag förstås önskar att det aldrig hade hänt, så har det samtidigt hänt en massa bra saker efteråt. Jag får nästan skuldkänslor av att tänka så.

Bor på Grand Hotel på halvtid

Vi ses på Grand Hotel där Niklas bor på halvtid (vilket vi ändå måste återkomma lite till). Kaffet serveras ur silver­kanna, och Niklas hälsar ­familjärt på personalen. Med sitt yviga skägg och lediga klädsel, ser han kanske inte ut som sinnebilden av en flott hotellgäst…

– Ha, ha, säger Niklas, i början brukade jag hoppas att de skulle se mig som en nedklädd tech-miljardär eller nåt, men numera känner jag mig lite mer som hotellets hustomte. Jag gillar att gå runt och snacka med folk och kanske sprida lite trevlig stämning.

Skrivit boken”Glashus”

Niklas är en av de medverkande författarna på Ica­kurirens kulturkryssning i november och han kommer bland annat att berätta om sin tredje bok ”Glashus”. Det är (troligtvis) den avslutande delen i hans ”Dolda-svit” som vill utforska just det vi människor helst döljer för omgivningen. Niklas vill ännu en gång krypa under skinnet på sina karaktärer för att försöka förstå kanske både sig själv och Sverige lite bättre.

I ”Glashus” knyter vi åter an till den fiktiva platsen Tassby i Dalarna på olika vis, när reklamaren Micke och den trasiga Josefine fastnar i samma hiss i ett tomt kontorshus. Båda två bär på tunga hemligheter som är på väg att avslöjas.

Det är samtidigt en ganska tuff släng mot reklambranschen som framställs som ytlig, duperande och snudd på korkad. Men Niklas är inte orolig över att folk i hans egen värld ska ta illa upp.

– Det är ju en bransch som folk älskar att hata, och som inom den egna bubblan lider av ett visst självförakt. Vi är nog många som stött på vissa uppblåsta kreativa chefer.

Boken utspelar sig i en hiss

Att det utspelar sig i en hiss beror på att Niklas länge ­legat och ruvat på tanken om det slutna rummet.

– Det är ett väldigt bra incitament för att komma igång med en berättelse. Hur hamnade de där? Vad händer när två motpoler möts och blir fast tillsammans?

– Men det är också lite kusligt, för den här tanken hade jag haft långt före min sons olycka. Jag fick nästan lite kalla kårar när jag öppnade datorn efter flera månader och läste min idé.

Det var 2018 som den då fyra år gamla sonen Lou lekte tittut vid husets hiss. Familjen Turner Olovzon hade nyss flyttat in i den fina lägen­heten på Söder, där hissen gick ända till deras egna ­lägenhetsdörr, flott nog.

– Det var en ögonblickshändelse, kombinerad med maximal otur och bristande säkerhet, konstaterar Niklas idag.

Höll på att förlora sin son i en hissolycka

På något vis fastnade sonen på den smala avsatsen mellan hissdörren och ytterdörren och när hissen startade blev hans lilla kropp sammanpressad av hisstaket. Några fotoceller som kunde förhindrat olyckan fanns inte.

– Han hade en enorm tur i oturen att hissen kortslöts när taket buktade, annars kunde han ha krossats totalt. Nu drabbades min son av en lång syrebrist, hans hjärta slutade slå och han fick återupplivas.

Niklas befann sig uppe i Dalarna vid olyckan och var länge övertygad om att sonen var död. I rasande fart körde han till Stockholm och möttes av sin son i sjukhusängen, uppsvullen och med slangar överallt.

– Då visste vi inte om han skulle överleva eller vilka skador hjärnan hade fått. Men idag är han en smart och kreativ kille, intellektet klarade sig helt och hållet. Där­emot fick han en motorisk skada och är rullstolsburen.

Prioriterade om efter olyckan

Det blev Niklas roll att försöka bära upp den lilla familjen, och han hittade en inre styrka som han kanske inte ens visste om själv.

– Det blev en total omprioritering av allt, inte minst min papparoll. Innan hade jag nog varit en typisk innerstadspappa som tyckte att ett barn var lagom och där det var väldigt viktigt med ”egentid”.

– Plötsligt kände jag att jag ville ha hur många barn som helst!

Idag beskriver Niklas det som att familjen är på en väldigt bra plats. Bara ett år efter olyckan kom en lillebror.

– Vårt liv är bättre än vad det var före olyckshändelsen och jag och min fru är lyckligare som par, konstaterar Niklas.

Under pandemin bestämde de sig också för att flytta permanent till lilla byn Västanvik utanför Dalarna. Under nedstängningen bodde de hos Niklas föräldrar i Dalarna och de trivdes så bra, att de blev kvar.

Drömmen att skriva väcktes till liv

Olyckan gjorde också att Niklas hittade tillbaka till sin gamla dröm att skriva.

–  Jag hade gjort flera försök att komma igång, men hindrades av mina egna prestationskrav och starka självkritik. Lite förenklat kan man säga att nu kände jag att, ”det finns inget att för­lora – det värsta har ju redan hänt”.

Att fly in i en egen fiktiv värld blev också lite som en terapi. Här hade Niklas – till skillnad från i verkligheten – total makt över skeendet.

Idag lever han varannanveckas-liv mellan Västanvik och Grand Hotel. Från början var det ett praktiskt arrange­mang ”lite på skoj” eftersom Niklas kontor ligger precis runt hörnet. Idag har det utvecklats till en permanent lösning under nästan fyra år som väcker en hel del fascination.

– Det tog ett tag innan jag vågade berätta. Jag, som kommer från rödaste Norrbotten, min mamma tyckte inte att jag skulle säga något om var jag bodde.

– Många har säkert för­domar om att det är stelt eller snobbigt på hotellet, men det är precis tvärtom. Den stora lyxen är de varma människorna som jobbar här, de är helt fantastiska.

– Vi har också mycket hjälp i Västanvik av både mina föräldrar och svärföräldrar när jag är i Stockholm.

Vad ser du fram emot på kulturkryssningen?

– Att få möta och samtala med läsande människor. Och att kanske få ta en öl med Klas Östergren är ju inte helt fel…