Barbro Lindgren, 88, samlar tankar i en sista bok: ”Livet är en omöjlig sak som man får göra det bästa av”

Vi svänger in på den vackra gamla gården nära Glömminge på Öland. Barbro Lindgren tar emot i lång svart klänning och vill genast bjuda på kaffe. Det prunkar i trädgården och den automatiska gräsklipparen som Barbro döpt till ”Zlatan” arbetar flitigt. Det är en het dag och alldeles för varmt att sitta i det vackra orangeriet, där hon ofta annars sitter och skriver.

För arbetar, det gör Barbro Lindgren, 88 år, fortfarande. Hon skriver på sin sista bok, en sorts prosalyrik där hon sammanfattar sitt liv och sina tankar på olika vis, ”men absolut inga memoarer”.

– Den ska jag hinna klart innan det tar slut, tänker jag, säger Barbro på sitt osentimentala vis.

Barbro Lindgren skriver för hand

Allt skrivs fortfarande för hand, ­någon dator har Barbro aldrig skaffat. Men varje vecka kommer det å andra sidan fortfarande riktiga brev från tacksamma läsare som berättar vad Barbros böcker betytt. ”Jättehemligt”, ”Lilla Sparvel”, ”Vilda bebin”, ”Max”-böckerna och ”Loranga, Masarin och Dartanjang” för att nu nämna några av Barbros över 140 böcker.

Mejlkontakten sköts av sönerna Andreas och Mathias och de förklarar att det här nog blir den sista intervjun som Barbro orkar med. Men även om kroppen självklart är lite tröttare och alla svaren inte kommer blixtsnabbt, så har Barbro tydligt kvar både sin humor och sin unika blick på världen. Själv har jag läst de flesta av hennes barn- och ungdomsböcker och är lite nervös över att möta en stor idol. Men oron försvinner snabbt. När jag ­förklarar att jag nog kan alla böckerna om ”Vilda bebin” utantill efter att ha läst sönder dem för mina barn, ser hon på mig med lurig blick och säger ”stackars dig”…

Vi slår oss ner under parasollet och första frågan blir inte särskilt originell:

Hur mår du?

– Det är lite upp och ner, svarar Barbro, så roligt är det inte att bli gammal. Men i stort sett är ju livet en omöjlig sak som man får göra det bästa av.

– Jag har följt mig själv sedan jag var 4–5 år och bara skrivit om vad som hänt. Allt har varit sant, jag har aldrig varit bra på att fantisera, förklarar hon. Nu samlar jag ihop det sista.

Fick barnbokspriset Alma-priset

Någon närmare presentation behöver Barbro Lindgren egentligen inte. Det finns nog knappast någon idag som inte har läst en bok av Barbro Lindgren, på egen hand eller för sina barn.

2014 fick hon också världens finaste barnbokspris Alma-priset till Astrid Lindgrens minne. Motiveringen löd:

”Barbro Lindgren är en litterär nydanare. Hon har med språklig djärvhet och psykologisk nyansrikedom förnyat inte bara bilderboken för de allra minsta utan också den absurda prosaberättelsen (…) Med absolut gehör gestaltar hon såväl ljusa lyckoögonblick och lekfulla upptåg som livets gåtfullhet och dödens närhet”.

Idag finns Barbros dagböcker, brev och anteckningar också arkiverade på Kungliga Biblioteket i Stockholm för framtida forskning. ”Det känns skönt att de på så sätt finns bevarade, alla människor jag skrivit om i mina böcker”, förklarar Barbro.

Annars är hon väldigt ödmjuk inför sin egen betydelse som författare.

– Det är väl inte så märkvärdigt det jag gjort. Men om jag varit till nytta och glädje för någon så känns det ju bra. Kanske har jag kunnat lära någon att livet inte är så farligt. Och att du ofta klarar mer än du tror!

– Jag blir ju alltid glad när jag får brev som personer som säger att de blivit hjälpta. Jag känner att de skriver från hjärtat.

Fri uppväxt i Bromma

Barbro Lindgren växte upp i Bromma utanför Stockholm och drömde ­tidigt om att bli konstnär, musiker eller författare. Hon beskriver sin barndom som väldigt fri där hon fick göra lite som hon ville.

– Mamma var inte så intresserad av hushållsarbete eller barnupp­fostran. Hon ville också bli konstnär, men ­istället fick hon fem barn, så när jag kom hade hon nog tröttnat lite på det där med uppfostran.

–  Jag fick utforska världen mycket egen hand. Jag gick runt i Bromma och tog kontakt med alla möjliga sorters människor.

Det passade å andra sidan det frihetsälskande barnet perfekt. Behovet att bestämma själv har alltid varit stort och snudd på okränkbart. På promenaderna träffade hon på ”gubbarna från Beckis” som hon säger. (”Beckis”, Beckomberga, var ett mentalsjukhus, reds anm), och kanske hjälpte det till att öppna ­Barbros blick för de lite udda männi­skorna i marginalen som hon ofta lyckats skildra på ett så varmt vis.

–  Ja, de hade frigång i vårt kvarter. Människorna brydde sig inte om dem, utan blev rädda när de kom. Det var något så sorgligt över det. Jag tyckte om ”Beckis-gubbarna”, och fick nog en extra känsla för alla som inte passade in.

Skolan blev också en utmaning. Skulle hon verkligen sitta fast i den här bänken under hela sin barndom? Barbro kunde nästan inte tänka sig något värre. ”Hur kan allting vara så hemskt!”, ”Jag tycker ingenting är roligt mer” skriver hon i boken, ”Jättehemligt” som när den kom ut 1971 blev starten på en helt ny sorts barn- och ungdomsböcker.

– Skolan skrämde livet ur mig. Det var därför jag blev deprimerad som tioåring och vägrade att gå dit, berättar Barbro.

Barbro Lindgren träffade Bo på Konstfack

Med hjälp av en klok mamma och lärare tog sig Barbro så småningom igenom skolan och började på Konstfack.

– Jag har aldrig haft ett riktigt jobb, vilket är skönt. På så sätt har jag haft tur. Jag försökte arbeta på en reklambyrå, men de sa vänligt efter några veckor att jag nog inte var riktigt lämplig.

Tiden på Konstfack blev ändå mycket viktig. Det var där hon träffade maken Bo som gick på dekorationslinjen. Förälskelsen var oerhört stark.

– Jag hade aldrig känt så förr och inte senare heller, konstaterar Barbro.

Konstnärsdrömmarna fick däremot ett tvärt slut när hennes älskade lille­bror Kjell, ”Kjellegubben”, dog 20 år gammal i en bilolycka.

– Jag var fem år äldre och kände direkt att han var för mig när han kom som nyfödd. Han var så otroligt söt med sina små hängkinder, de var de som jag sedan gav till Masarin, berättar Barbro.

– Men när han dog försvann glädjen i att måla. Det var då jag bestämde mig för att inte fortsätta som konstnär, utan att försöka skriva mer på allvar. Ord passade bättre för sorg.

Svar från Astrid Lindgren

Barbro skickade in några provkapitel till Astrid Lindgren på förlaget Rabén & Sjögren för läsning. ”Det var ingen idé att skicka in en hel bok, tänkte jag, om hon inte skulle gilla den”. Men Barbro fick ett långt och vänligt svar.

”Det räcker med 2–3 huvudpersoner”, skrev Astrid, ”och så behöver det inte hända så förtvivlat mycket på varje sida. Ta bort alla lustigheter som bara är för vuxna och stryk den hjärtligt ­ointressanta Karl Herman”.

– Hennes brev blev mitt universitet, säger Barbro. För första gången i livet skärpte jag mig.

Och det gav resultat. 1965 debuterade Barbro med ”Mattias sommar”, som hon skrev 1963 när hon var gravid med sitt första barn.

– Jag visste ju inte om det skulle bli en pojke när jag skrev den. Men vi hade bestämt att han i så fall skulle heta ­Mathias. Jag drömde om en mörk och lockig pojke – och precis så såg han ju ut när han kom.

Barnen har varit viktiga för hennes böcker

Snart kom också brodern Andreas och Barbro understryker hur viktiga de båda pojkarna har varit för hennes böcker, som inspiration, men inte minst som en anledning att fortsätta leva efter ”Kjellegubbens” död.

Under intervjun återkommer Barbro ofta till att hon aldrig har kunnat hitta på saker, utan att allting i böckerna har hänt. Och här måste vi ju ändå stanna till lite vid en av hennes mest berömda böcker ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Det är en bok som Barbro Lindgren själv ärligt talat är lite trött på. ”Det är inte alls min bästa bok”.

Men menar du att allt i den boken är sant?

– Nja, jag har ju skruvat lite, men ­ungefär så såg livet ut, säger hon och berättar om en period när familjen bodde i Skepptuna utanför Stockholm med en rad skruttiga Opel-bilar på tomten.

– Loranga, det är min man. Han lekte ungefär med barnen på samma sätt som i boken. Han sprang ofta runt med badrocken fladdrande.

– Ibland hände det också att han hade målat om ett rum under natten och den där blommiga tehuvan på huvudet som Loranga har i boken, den gav jag till Bo en morgon när det var extra kallt att ha som mössa. Jag vet att många stirrade när han satt i bilköerna vid Norrtull! säger Barbro nöjt.

– Sedan knyckte jag massor från pojkarna när de lekte, jag satt i rummet intill och knyckte rakt av från dem. Ibland smet jag nog från att vara mamma och skrev istället.

Förlorade sin man i cancer

Men parets kärlekshistoria slutade sorgligt. Bo arbetade som scenograf med starka gifter i färgerna och dog i cancer redan 1991 efter en svår personlighetsförändring.

Barbro har beskrivit sina texter som att hon skildrar livet och döden ”och lite det som händer däremellan”. Idag är det lite mer övervikt kring döden, erkänner hon.

– Ja, den närmar sig ju snabbt, så jag har vant mig vid tanken, säger hon och förklarar att 90 år siktar hon inte alls på att bli.

– Nej, hu, jag har redan varit med om så mycket och man kan inte hålla på och leva om allting, som jular och födelse­dagar. Nu kan jag sätta stopp. Jag sitter och tänker på vad jag gjort som ibland har varit helt galet. Men det har jag gått igenom så många gånger, så nu orkar jag inte hålla på med det längre.

Ångrar du något?

– Det hade ju varit bra att veta allt som man fått lära sig under livet mycket tidigare…

– Jag tycker att jag varit alldeles för kritisk, om det var saker jag inte tyckte om så sa jag det direkt. Det var så onödigt och dumt, men jag förstod inte bättre. Jag hade alltid åsikter om allting, jag tyckte att jag hade rätt och det var ju lite hemskt.

– Jag var nog omöjlig att samarbeta med ibland…

Barbro Lindgren vill inte ha någon begravning

Det visar sig att istället för en eventuell 90-års fest, så har Barbro bestämt hur det ska bli när hon går bort.

– Jag vill inte ha någon begravning. De är så hemskt tråkiga, alla är bara ledsna. Hellre vill jag ha en bra konsert. Sedan kan de bara gräva ner mig i vilket litet hål som helst. Det finns en fin plats på Glömminge kyrkogård. Där känner jag redan många som ligger.

Barbro Lindgren har också varit aktiv i debatten om dödshjälp. Hon tycker att svårt sjuka ska kunna avsluta livet för att slippa lida.

– De som plågas av sjukdom och vet att de inte kan bli bättre, de ska självklart få hjälp att avsluta sina liv på ett så smärtfritt sätt som möjligt. Jag har sett flera som skulle behövt att få lite hjälp, istället för att tvingats dra ut på det onödigt länge. Vem har bestämt att livet är heligt till varje pris?

– Jag är inte alls rädd för döden, det blir skönt…

Vad händer sedan tror du?

– Åh, ingenting. Men om jag nu ­prompt måste återfödas så kan jag tänka mig att bli en korp. De är kloka och vackra fåglar och har ett bra läte.

Barbro Lindgren kommer plötsligt på att vi inte har fått något kaffe och hastar iväg till köket och bjuder istället på läsk­ande hemmagjord flädersaft. Den gör hon varje sommar efter samma recept.

Inga problem med att vara ensam

Det märks att hon trivs här på gården, med att skriva, läsa, lyssna på musik och pyssla i trädgården. Hon visar sitt stora arbetsbord med mängder av anteckningar och utkast. ”jag samlar på vackra anteckningsböcker”. En gång per dag kommer hemtjänsten och hon har en larmknapp om något skulle hända. Klockan fem häller hon upp ett glas vin med katten Sander som sällskap.

– Jag har inga problem med att vara ensam, jag har så mycket i huvudet.

Ibland kan hon vara lite ledsen över att hennes vuxenböcker har kommit i skymundan av hennes barnböcker. ”Jag känner mig inte som en barnboksförfattare”.

– Men allra helst vill jag bli ihågkommen för min poesi. Sedan tycker jag inte att mina VLMF-böcker har uppskattats riktigt. För de tycker jag är väldigt bra!

(VLMF-böckerna är en trilogi som kom 1987 med bland annat boken ”Vems lilla mössa flyger” och VLMF står för Vad Lever Man För).

– Och så min humor! Humor är viktigt, utan humor skulle det nog vara svårt att leva. Det är omöjligt att läsa böcker som saknar humor.

Vad har gjort dig lycklig?

– Lycka, vad är det? Jag tror det är lite beroende på i vilken ålder du är. Men när du blir riktigt kär, så där som jag blev när jag träffade min man – då var jag lycklig.