– Hon är en avdankad stjärna som är otrevlig och självupptagen och har en fruktansvärd klädsmak.
Det är beskrivningen Hanna Hedlund med ett förtjust skratt ger av sin karaktär Meredith i feelgood-musikalen ”Joyride” med musik av vår svenska popstolthet Roxette. Själv tycks Hanna vara antitesen till sin rollfigur. Någon minut innan utsatt tid dyker hon upp på kaféet där vi stämt träff, iklädd en anspråkslös sommarklänning och utrustad med en på alla sätt tillmötesgående attityd.
– Jag tänker inte på mig själv som en offentlig person, säger hon en bit in i intervjun när jag undrar om kändisskapet gör dejtinglivet mer komplicerat.
Hanna Hedlund
Ålder: 50 år.
Familj: Barnen Ida, 21, Love, 18, och Saga, 13, samt mamma, syster och en stor vänfamilj.
Bor: På Lidingö strax utanför Stockholm.
Yrke: Sångerska och skådespelare.
Bästa karaktärsdrag: Spelförståelse, det vill säga att jag gillar att samarbeta med andra människor och är bra på att se min roll i projekten och att passa bollen till mina ”medspelare”.
Favoritlåt av Roxette: ”Listen to your heart”. Den för tankarna till mitt barndoms Hälsingland, tonårsdiscon, stor kärlek och stor hjärtesorg.
Aktuell: Gör en av huvudrollerna i ”Joyride – The musical” som har Stockholmspremär på Chinateatern den 11 september. Hon medverkar även i Martina Haags film ”Det är något som inte stämmer” som har premiär den 29 augusti.
”Joyride – the musical”
Det bör tilläggas att den diviga Meredith under föreställningens gång genomgår en transformering som för hennes personlighet närmare sin uttolkare. Att rollen hamnade i händerna på Hanna som alltsedan tonåren varit ett inbitet Roxette-fan var lite av en lycklig tillfällighet. När det sjuåriga showsamarbetet med Pernilla Wahlgren i höstas så smått började nalkas slutet kom frågan om Hanna ville göra audition för ”Joyride”, som efter en succéartad spelperiod i Malmö skulle inta Stockholm med en helt ny ensemble. Svaret var förstås givet, och efter två omgångar provspelningar blev Hanna uppringd av sin agent som berättade att det var hon som valts ut att gestalta Meredith.
– Det är kul att få sätta tänderna i en sådan här mångfacetterad roll, särskilt i min ålder. På den tiden jag gjorde mer musikaler fick jag ofta frågan om vilken som var min drömroll. Det finns ju några som jag aldrig fått göra, och nu är jag alldeles för gammal för dem. Men så dök plötsligt den här upp – min absoluta drömroll.

Som det mest etablerade namnet i ensemblen har Hanna fått hjälpa till att marknadsföra föreställningen, med barndomsidolen Per Gessle vid sin sida.
– Det var lite speciellt att träffa någon som jag så länge beundrat på avstånd. Men jag förstod direkt att Per är en otroligt sympatisk person med mycket humor. Det är inspirerande att någon som är så framgångsrik och har gjort så mycket som han fortfarande är nyfiken och vill hitta nya forum för sin musik. Med tanke på att Marie Fredriksson inte längre finns känns det extra fint att musiken lever kvar och förs vidare till yngre generationer. Mina barn tillhör de unga som har börjat upptäcka Roxettes låtskatt.
Genombrott i Melodifestivalen
Sedan Hanna som 25-åring fick sitt genombrott i Melodifestivalen har hon bjudit publiken på ett dignande kreativt smörgåsbord innehållande otaliga musikalroller, egen show på Mosebacke, skådespelarinsatser i komediserien ”Finaste familjen” och det kommande filmdramat ”Det är något som inte stämmer”, programledarskap för underhållningsprogrammet ”Singing bee” och dokumentärserien ”Spårlöst”, med mera, med mera. Mångsidigheten har inte enbart varit av godo utan kommit med en prislapp.
– Jag tror att det är först nu det blivit tydligt vad jag behärskar. När jag gjorde ”Singing bee” fick jag höra: ”Du sjunger bra för att vara programledare.” Och när jag medverkade i Pernilla Wahlgrens föreställningar var det de som kommenterade: ”Kan du som är Pernillas kompis spela teater också?” Jag är ingen strateg utan har bara följt hjärtat. Jag har alltid tyckt att det varit mycket roligare att vara en i gänget än att stå ensam på scenen. Det har kanske gjort att jag blivit lite anonym, men samtidigt skulle jag inte vilja vara utan erfarenheterna som det har gett mig.

Då och då under åren har Hanna frågat sig om artistkarriären har ett bäst före-datum och vad hon ska göra sedan, när hon blir stor på riktigt. I öronen har hon hela tiden haft sin pappa språkläraren och hobbymusikerns ord ringande: ”Kör på med artisteriet så länge du kan, Hanna. Universitetet står ju alltid kvar.”
– När pandemin kom tänkte jag: Det är nu jag ska gå den andra vägen och göra något ännu mer samhällsnyttigt. Jag frågade mig vad jag brann för och kom fram till att jag ville bli socionom. Så jag sökte och kom in på socionomutbildningen. Men tre veckor senare ringde TV4 och frågade om jag ville vara med i ”Let’s dance”.
En blick på föreläsningsschemat fick Hanna att förstå att hon skulle bli tvungen att välja mellan studierna och tv-underhållningen.
– Eftersom jag samtidigt gick igenom en skilsmässa frågade jag min psykolog till råds. Hon tyckte att jag skulle dansa och ha kul och inte sätta mig i skolbänken när det var så mycket som hände i mitt liv. Jag bestämde mig för att lyda hennes råd. Men jag har fortfarande inte släppt tankarna på att en dag plugga till socionom. När min yngsta dotter blir lite äldre kanske jag kan kombinera artistjobbet med studier.
Hannas musikalfavoriter
- Les Misérables. På högstadiet åkte jag ner och såg den i Stockholm med Tommy Körberg i en av huvudrollerna. Det var så jag fick upp ögonen för musikal som konstform. Jag minns att jag satt och grät hela föreställningen igenom eftersom det var en sådan himla stor upplevelse.
- Rock of ages. Jag blev helt förälskad när jag såg den i London. När den senare kom till Sverige fick jag hoppa in i den eftersom en tjej i ensemblen blivit gravid. Fast jag gjorde musikalen i ett helt års tröttnade jag aldrig på den. Jag gillar 80-talsrockmusiken i den och att den nästintill driver med komedigenren.
- Chicago. Jag regisserade den som mitt examensarbete på en teaterpedagogutbildning jag gick, innan den hade haft premiär i Sverige. Det jag framför allt uppskattar är samhällssatiren och det finns så bra och roliga kvinnoroller i manuset.
Hanna Hedlund och Martin Stenmarck skilde sig
Åren mellan 40 och 50 var inte bara decenniet då det 23-åriga förhållandet med Martin Stenmarck gick i graven, det var också decenniet då Hanna förlorade sin pappa Lars-Göran ”Latta” Hedlund som hastigt rycktes bort i en hjärtinfarkt. I dag kan hon konstatera att hon som 50-åring i mångt och mycket är en annan person än den hon var för tio år sedan.
– Krasst uttryckt känner jag att jag har flyttat hem till mig själv. Runt 40 var jag så upptagen av att tillgodose andra människors behov. Jag levde med en känsla av att vilja vara den där kärnfamiljen, nästan till vilket pris som helst. Kanske var jag rädd för att vara själv. När min pappa dog och jag senare skiljde mig blev jag tvungen att utforska vem jag var utanför sammanhangen som jag så länge hade tillhört. Att göra den resan har varit så himla läkande. Numera känner jag mig som en del av många sammanhang. Trots att min pappa inte längre lever är jag en del av min ursprungsfamilj, och trots att jag är skild från mina barns pappa känner jag mig fortfarande som en del av hans familj.
Hur ser din och Martins relation ut?
– På lördag ska vi ses på min mammas 75-årsfest, och nyligen hade vi gemensamt studentfirande för vår son. Vi samarbetar jättebra kring barnen. Av min mamma som inom socialtjänsten jobbat med att medla mellan människor har vi fått mycket hjälp och råd i stil med: ”Köp dubbla uppsättningar kläder, för det är det som folk bråkar mest om.” Eftersom det är en relation som ska förändras helt och hållet behöver man nog lite utrymme från varandra ett tag, för att sedan kunna mötas i de nya rollerna. Men herregud, jag är så tacksam över alla åren med Martin och de tre fina barn vi fick tillsammans. Att jag befinner på en bra plats i dag hänger ihop med att allt är utrett mellan oss.
Trivs som singel
Bortsett för ett kortare förhållande har Hanna varit singel sedan skilsmässan 2021.
– Jag är rädd att jag trivs lite för bra med det. Det ska mycket till för att jag ska känna att en relation är värd att satsa på.
Några komplikationer med att dejta som offentlig person har hon som sagt inte märkt av, med något enstaka undantag.
– Vissa killar låtsas som att de inte har någon aning om vem jag är, för att sedan avslöja sig med någon kommentar som visar att de visst hade koll på det. De männen går bort. Då är det bättre med folk som är ärliga med att de vet vem jag är. Ärlighet är nog det jag värdesätter allra högst i en relation.