Maria Maunsbach om kvinnligt begär och kärlekslängtan: ”Intresset för Tinder dalar. Alla mår dåligt av det”

Det är något av naturkraft över Maria Maunsbach. Som när hon 18 år gammal skulle flytta från sin skånska hemort Höör. Det blev inte Lund eller Malmö, inte ens Stockholm eller London. Utan Kairo, där hon tänkte satsa på en karriär som magdansös.

– Nää, mamma var inte helt bekväm med det men vad skulle hon göra? Jag hade fyllt 18 så ingen kunde ju stoppa mig.

Att kasta sig ut, att prata högt om det mest förbjudna, att skriva pjäser i realtid sittande på scenen medan föreställningen pågår – det är sådant Maria Maunsbach gör. Och självklart tog hon tonårens författardröm på allvar. Ingen stoppar Maria.

Vi ses i Malmö Folkets Park, en färgglad lekplats för små och stora Malmöbor. Maria är klädd i svart och bär en kofta med applikationer av virkade ananasar. Den saftiga frukten är något av hennes signatur och flimrar ibland förbi i hennes böcker. På sin hemsida poserar hon lojt liggande, balanserande en ananas på höften.

”En magisk man” är Maria Maunsbachs fjärde roman

Nu kommer hennes fjärde roman, ”En magisk man”. Titelpersonen är ett muskelpaket, före detta kampsportare, numera flyttgubbe, med en vulkanisk sexuell utstrålning. Den kvinnliga berättaren blir svag i knäna direkt. När hon beger sig till det första mötet är hon ”en kvinna utan förhoppningar. En som åkte för att träffa en man och som på sin höjd önskade att det inte skulle bli obehagligt”, men hon förstår snabbt att han är något annat än de män hon brukar träffa, män med andra slags jobb, egon och kulturellt kapital.

– Jag har knappt skrivit några mans­porträtt, så det ville jag göra, men ur en kvinnas perspektiv. Så som män har skrivit om kvinnor. Jag, som mest läste kvinnliga författare när jag växte upp, började läsa in mig på manliga 1900-talsförfattare. Philip Roth, John Updike, Ernst Brunner, Jaques ­Werup. Jag hittade en frihet i blicken och i språket. Sedan var de ju också mycket kroppsligt intresserade, konstaterar Maria Maunsbach som själv vältaligt beskriver sin romanfigurs fysiska företräden.

Maria gillar svåra skrivprojekt. ”En kärlekshistoria” var en utmaning. Att skildra en man med ömhet utan att det blev sliskigt. Hon ville också skriva bejakande om kvinnligt begär.

– När jag på senare tid läst om böcker av de kända kvinnliga sexskildrarna – Kerstin Thorvall och Birgitta ­Stenberg till exempel – har jag upptäckt att det inte alls är några lustfyllda berättelser. Snarare tragiska med övergrepp, ångest och mörker. De är inget jag skulle ­rekommendera den som vill läsa om härlig kvinnlig sexualitet.

Kärlek, kropp och erotik

Maria Maunsbachs två första romaner, ”Bara ha roligt” och ”Hit, men inte längre”, cirklade också kring kärlek, kropp och erotik. Men relationerna är knepiga och kvinnan hamnar, trots sin nominella jämlikhet, i underläge.

Maria är jämnårig med en hel grupp yngre kvinnliga författare som gett en rent deprimerande bild av modernt relationssökande. Sex är så enkelt, kärlek är så svårt. Eller, sex är inte alltid enkelt det heller, ens om man är öppen för det mesta. Som betydligt äldre läsare frågar man sig förvånat om den sexuella revolutionen och kvinnans frigörelse bara ledde rakt ut i denna känslomässiga öken.

Nu är romaner tillspetsade tidsdokument och människor hittar förstås fortfarande hållbara relationer. Men vägen dit kan vara knäckande. Att vi gjort oss av med de gamla hämningarna och tabuna har inte direkt lett till ett mysigt kärleksparadis, snarare till valfrihetsförvirring, avtrubbning och avförtrollning.

Maria Maunsbach ­första böcker kom 2018 och -19 och i dem ville hon utforska nutidens utbytbarhet. Hur förhållanden påverkas av oklara intentioner och att det alltid tycks ­finnas andra potentiella partners. Nu rapporterar hon att Tinder är ute i hennes kretsar.

”Det är så avhumaniserat på dejtingplattformarna”

– Dejtingapparna är byggda på mäns attraktionsmönster. Det är ­utseende, det är jag, det är mig, det är snabba puckar och det har blivit en väldigt ­dålig miljö för kvinnligt begär som är något helt annat. Kvinnligt begär handlar ju ofta om trygghet, långvarighet, exklusivitet. Men kvinnor har fått ­acceptera de nya spelreglerna för att överhuvudtaget komma i närheten av kärlek.

– Intresset för Tinder dalar. Det fungerar inte, alla mår dåligt av det, det går liksom inte att nå varandra. Själv är jag 35 nu och vill inte bli tilltalad på det sättet. Det är så avhumaniserat på dejtingplattformarna, det skrivs saker som ingen skulle säga till en annan människa om de sågs i verkligheten.

– Men jag och en kompis, som också är singel, försöker få våra vänner att ordna stora hemmafester i stället. Folk har blivit så dåliga på fest, säger Maria och brister ut i ett av sina många stora skratt.

Den tredje romanen blev ett litterärt lappkast. ”Lucky Lada och jag” är en självbiografiskt inspirerad uppväxtskildring från Höör och ett solidariskt porträtt av en gäng kaxiga landsortstjejer. Obetalbar är också huvudpersonens mamma, en nattsjuksköterska och mustig skrönoberättare. Detta är fiktion i verklighetens geografi. Nöjespalatset Lucky Lada existerar i Höör, precis som byggvaruhandeln Kvist & Knast och Sjuttonprocentaren, en brant gata med sjutton procents lutning vilket anses imponerande med mellanskånska mått mätt.

– Precis som tjejerna i ”Lucky Lada och jag” kommer mannen i min nya bok från arbetarklassen. Han är en sådan man som de högutbildade kvinnorna väljer bort. Jag ville skriva om honom efter att ha funderat på hur det manliga ­kärleksobjektet brukar se ut i litteraturen. Där är han ofta konstnär, författare eller akademiker. Och är han knegare så nog har han pluggat litteraturvetenskap eller rest mycket. Men en malmöitisk flyttgubbe som kärleks­objekt, hur är han? Hur uttrycker han sig?
Och visst är killen magisk, i och ­utanför sängen. Sen blir det förstås ingen enkel förbindelse ändå.

Skriver sinnligt om mat

En annan sak som bejakas i Marias Maunsbachs böcker är god mat. Det lagas och äts njutningsfullt beskrivna rätter – ugnsstekt majskyckling, bruschetta med tunt skivad ryggbiff och soja­majonnäs, smulpaj på glasrabarber, rulltårta med pistageganache, snacks av hemgjorda friterade fläsksvålar (oj så omständliga att göra!). Det går väl knappast att skriva så sinnligt om mat utan att själv vara rätt avancerad i köket?

– Ja, jag älskar matlagning, bekräftar Maria.

– I min familj är vi väldigt intresserade av gott och för mig är mat så himla sammankopplat med kärlek, omsorg och omtanke. Jag lagar mycket mat åt folk.

Dock verkar hon aldrig ha funderat på att bli kock, trots sin talang. För skrivardrömmen vaknade redan i högstadiet där Maria fick uppmuntran av sin svensklärare. Men det blev några andra turer först. Som den till Egypten.

– Magdans var ganska stort på ­00-talet. Jag var 14 när jag såg ett meddelande om att man kunde träna magdans i brottarlokalen i Höör. När jag var 16 blev jag lärare eftersom hon som lett kurserna slutade. Jag var som besatt och så fort jag tagit studenten skulle jag till Kairo, magdansens huvudstad, och bli professionell dansare.

Idag skrattar hon hjärtligt åt sin ­naivitet. Den tog henne i alla fall ut på ett rejält äventyr.

– Jag finansierade det med CSN som jag fick för att plugga arabiska. Dessutom är det billigt att leva i Kairo. Fast annorlunda. Jag fick snabbt skaffa mig skinn på näsan men jag tyckte jättemycket om att bo där.

I arabiska nådde hon en nivå där hon talade som ”ett lillgammalt barn” men med magdansen gick det trögt.

– Jag hade tänkt gå kurser men det fanns det ju inga. I stället fick man spåra upp kända magdansstjärnor och ringa och fråga om de kunde ge privatlektioner. När jag hittade en stod det klart att jag visserligen var duktig för att komma från Höör men hade oändligt mycket kvar att lära.

Och så var det själva arbetsmarknadsvillkoren.

– Först behövdes olika tillstånd av myndigheterna för att få uppträda, sedan måste man hitta en lokal plus att dansösen själv måste anställa och ­avlöna sin orkester på sju-åtta man.

Maria Maunsbach var programledare i P3

Klydd! som man säger i Malmö (ungefär ”Åh så krångligt!”). Så Maria vände hem igen och gick skrivarlinjen på folkhögskolan i Svalöv. Skrev en bok som blev refuserad och slog då in på ett tryggare spår: Socialhögskolan.

Efter några terminer där blev hon värvad som programledare för radions ”Ligga med P3”, ett frispråkigt program om sex och relationer.

– Det var jättekul men journalistik var ändå inte vad jag ville hålla på med i längden. Litteraturen var ju min dröm. Under de tre åren på Sveriges Radio hade jag mitt livs enda tre betalda ­semestrar och dem ägnade jag åt att skriva en ny roman. Som blev antagen.

”En jättehärlig dag” på Folkteatern i Göteborg

Numera är Maria Maunsbach även dramatiker. I november är det premiär för hennes ”En jättehärlig dag” på Folkteatern i Göteborg. Den handlar om två kvinnor som går på konstutställning ”och ser igenom den kvinnliga skammen en gång för alla”.

Hennes goda nerver håller även för så kallad drama slam. Det innebär att två–tre författare sitter på scenen och liveskriver varsin roll i en pjäs medan publiken kan följa textens tillblivelse på storbildsskärm samtidigt som skådespelare framför replikerna efter hand. Hon gjorde det på flera scener i fjol och i höst gör hon det på Bokmässan i Göteborg.

– Man har inte tid att bli nervös.

Som sagt, inget stoppar Maria.

Månsson blev Maunsbach

Det exotiska efternamnet till trots är Maria urskåning sedan åtminstone fyra sekler tillbaka.

– På mammas sida var de fiskare på Österlen, på pappas bönder på Söderslätt. De hette Månsson men en anfader fick på 1800-talet för sig att byta till Maunsbach. Han var tullare mot Tyskland, det var väl det som inspirerade honom.

Maria själv är sladdbarnet i en stor och spretig familj, där pappa hade tre barn sedan tidigare och mamma två, med vidhängande andra fäder, mödrar, och ett stort antal far- och morföräldrar, fastrar, mostrar med flera. Pappa var som ung aktiv i bokstavsvänstern i Lund och vid något tillfälle tutade han i sin lilla dotter att hon skulle presentera sig som ”kommunist” på dagis.

Att bli skilsmässobarn i femårs­åldern, minns hon inte som någon katastrof. Att en av hennes bröder dog när hon var 16 var fruktansvärt men man får samla ihop sig och gå vidare.

”Den djupaste sorgen kan ligga så nära ett innerligt skratt”

– Man blir ju ganska ”gammal” av en sådan händelse. Sedan är det olika hur man reagerar. Somliga blir mer svartsynta i livet. I vår familj har vi nog omfamnat livsglädjen, känt att man får passa på att ha kul medan man kan. Vi gillar inte bara gott utan också roligt – galna upptåg, bra historier.

– Den djupaste sorgen kan ligga så nära ett innerligt skratt, känslorna kan finnas där parallellt. På begravningar i släkten har vi varit väldigt, väldigt ledsna men samtidigt haft mycket roligt.

– Det här tror jag – för att nu åter­knyta till klassaspekten – är en social kultur på landsbygden och bland knegare, en metod att hantera känslolivet. Skoja om eländet. Medan jag upplever att en borgerlig litteratur kan kosta på sig ett hundraprocentigt allvar. Det är så man betraktar sig själv och sitt liv i den miljön.

– Själv tror jag det är bra att ha tillgång till båda. Att kunna lägga av ett stort garv och inte alltid ta sig själv så himla seriöst, samtidigt som man också behöver allvaret.