Anna
Anna var ett konstnärligt barn med höga krav på sig själv. I förskoleåldern fick hon raseriutbrott och dunkade huvudet i väggen när hon tyckte att hon inte ritade fint nog.
Som tonåring hade hon anorexi och senare skar hon sig i armarna. Nu är hon 26 år och har gått i DBT-terapi och lärt sig hantera ångesten.
“Redan i lågstadiet hade jag ångest och svårt att sova på nätterna. I tonåren drabbades jag av ätstörningar och depression.
Att kontrollera ätandet och träningen kändes som ett bra sätt för mig att hantera att jag inte mådde bra. Hela tiden tänkte jag: när jag blir smal och lycklig – då börjar livet. Men det gjorde det ju inte.
Jag var flitig i skolan, aktiv i många elevföreningar och tränade mycket.
Sedan åkte jag utomlands och jobbade några år. Det var långa arbetsdagar, massor med träning och sedan mycket festande.
Då tyckte jag att jag mådde bra, men nu inser jag att det superaktiva beteendet var ett sätt att kontrollera min ångest.
Hemma i Sverige igen fortsatte jag i ett högt tempo men till slut tappade jag greppet. Jag fick en djup depression.
Jag tyckte inte det var någon idé att leva längre, eftersom jag misslyckades med allt jag företog mig.
Efter en massa turer med inläggning på psyk och många missförstånd fick jag diagnosen borderline.
Min första reaktion var förnekelse, jag ville inte se på mig själv på det sättet. Jag trodde att om jag bara får lite hjälp kan jag ordna upp allt och åka utomlands igen.
Men samtidigt mådde jag fruktansvärt dåligt och ville inte leva. Då fick jag reda på att väntetiden till DBT var två år.
Två år! När varje timme känns som en evighet… Det var hårt. Det var då jag började skära mig i armarna, med slöa rakblad för att verkligen bli distraherad.
Från början var jag skeptisk till DBT och tyckte att det mesta verkade löjligt. Fast så småningom märkte jag att det faktiskt funkar. Till och med något så fånigt som att le när man har ångest.
Efter ett år blev jag bättre och i dag kan jag hantera de jobbiga känslorna. De finns där fortfarande, men jag vet hur jag ska distrahera mig utan att skära mig själv.
“Färdigheterna” sitter numera i ryggmärgen och jag använder dem automatiskt. För två år sedan åt jag sju olika typer av psykofarmaka. Nu behöver jag bara en sort – antidepressiva.
Jag ska slussas ut i arbetslivet och till hösten har jag planer på att börja en yrkesutbildning. Men jag tar en sak i taget.”
Maria
I tonåren träffade Maria den ena problemkillen efter den andra. Hon började skära sig själv och försökte flera gånger ta sitt liv.
Nu är hon 23 år och mår så bra att hon snart ska sluta i DBT.
“När jag började skära mig blev jag förälskad i det. Det blev snabbt ett hjälpmedel när jag mådde dåligt. Under tonåren rymde jag ofta.
Hängde med några killar i en stulen bil. Jag tänkte aldrig på konsekvenserna, utan ville bara bort. När jag var 17 år träffade jag en bra kille.
Jag blev snabbt gravid och vi flyttade ihop. Då mådde jag bra, men när han gjorde slut rasade allt.
Jag isolerade mig och kunde inte ta hand om vår son. Jag skadade mig själv, gick upp mycket i vikt och skuldsatte mig.
Hos doktorn fick jag sömntabletter och antidepressiv medicin. Jag gjorde flera självmordsförsök genom att ta sömntabletter.
När jag låg inne på psyk fick jag diagnosen borderline och jag fick förtur till DBT, eftersom jag hade småbarn.
Det svåraste var att inse att det var mitt eget ansvar att bli bättre, för jag hade alltid förlitat mig på andras hjälp.
DBT har hjälpt mig väldigt mycket.
Tidigare blev jag överrumplad av de jobbiga känslorna men nu kan jag stoppa dem i tid. Jag kan hantera problemen, även om jag mår dåligt ibland.
Så länge jag äter, sover och tar hand om mig själv klarar jag det mesta. Resten med hjälp av “färdigheterna”.
I vår planerar jag att gå färdigt undersköterskeutbildningen.
Det funkar numera jättebra med min son. Han bor hos mig varannan vecka.”
Klicka här för att läsa mer om behandlingen DBT
Av: Lena M Fredriksson
