Carin, 47, är manodepresiv

Knappt tre procent i Sverige lider av manodepressivitet. Men egentligen drabbar sjukdomen många fler. Anhöriga får dra ett tungt lass för att stötta den drabbade. Det vet inte minst Carin Aissa.

Ingenting har gjorts långsamt eller försiktigt i Carin Aissas liv. Det har varit alltid stora portioner av allt: jobb, kärlek och vänner.

Hon är en person som påtagligt utstrålar energi och som alltid har synts och hörts. Eller så har det varit, får man kanske säga.

I dag är Carin 47 år och det har gått 13 år sedan hon fick diagnosen bipolär sjukdom – manodepressivitet. År som på många sätt har förändrat henne.

Vi sitter i foajén till S:t Görans psykiatriska mottagning. Här finns patientföreningen Balans, där Carin sista tiden har jobbat dag och natt med en tidning som ges ut till föreningens 10-årsjubileum.

– Det här är min yrkesmässiga comeback efter många års frånvaro.

Carin Aissa växte upp med mamma, pappa och bror i en välmående Stockholmsförort. En trygg uppväxt, enligt henne själv.

När Carin var 21 år började hon sin bana som journalist och efter bara några år blev hon redaktör och chef.

– Jag jobbade jämt. Dessutom var jag och min dåvarande man ständigt i farten och festade mycket.

Efter några år kom räkningen på Carins uppskruvade livstempo.

– I efterhand kan jag se flera påfrestningar som bidrog till att jag blev sjuk. Jag jobbade för mycket. Jag hade ett missfall. Mitt äktenskap var en katastrof.

Till slut föll Carin ihop. En aprilmorgon 1994 körde Carins pappa sin då 34-åriga dotter till sjukhuset.

– Jag var i väldigt dåligt skick. Jag förstod inte vitsen med att leva. Jag fick diagnosen depression och blev tvångsintagen.

Det blev en skräckupplevelse för Carin att vistas inlåst bland psykiskt sjuka. Och för familjen var hennes förvandling från självständig dotter och storasyster till livrädd liten människospillra lika skrämmande.

Efter fem månader på sluten avdelning blev Carin utskriven, med ett antal olika recept i sin hand. Läkarna ansåg att depressionen var under kontroll.

– Efter ett tag blev jag rekommenderad att sluta ta medicinerna och snart blev jag sjuk igen. Men då hamnade jag i depressionens motsats: i manin.

En manisk person har inga spärrar. Hon upplever sig själv som oövervinnerlig. Det är som att vara påtänd av narkotika, men skillnaden är att hjärnans egna kemiska substanser orsakar ruset.

Än en gång lades Carin in på psykiatrisk slutenavdelning med en ny diagnos: bipolär sjukdom. Den här gången var hon inte längre liten, rädd och passiv utan stark, aggressiv och högljudd.

– Så här i efterhand förstår jag vilket helvete det måste ha varit för min familj.

Ett maniskt tillstånd kan beskrivas som att känslolivets kranar skruvas på för fullt – hjärnan rusar. Lika underbart som det är att vara i det maniska tillståndet, lika svårt är det för omgivningen.

– Jag sa upp mig på dagen, gjorde av med alla mina pengar, ringde gamla skolkamrater mitt i natten för att prata gamla minnen. Skällde ut nära och kära.

En manisk person blir av med sitt omdöme och hamnar därför ofta i farliga situationer.

– Mycket av det jag gjort hade kunnat sluta illa. Ett tag sov jag ensam ute i skogen för att det verkade spännande.

En gång simmade jag tvärs över en fartygsled för att se om jag orkade till andra sidan. Jag var ute på krogen och följde med helt okända människor till konstiga klubbar och platser.

I fem år pendlade Carin mellan depression och mani. Under långa perioder har hon legat inlagd. Hennes upplevelser av vården är generellt sett negativa.

Först på senare år har Carin träffat läkare och andra i vården som hon har förtroende för och som erbjudit henne professionell hjälp.

Efter att ha testat olika mediciner, och doser, under flera år, får Carin i dag en cocktail av flera läkemedel.

Symtomen och sjukdomen är numera under kontroll även om vissa biverkningar ingår: viktuppgång och påverkan på tal och motorik.

– De som kände mig tidigare i livet skulle nog säga att jag är förändrad. Ibland undrar jag hur jag skulle vara utan medicinerna? Samtidigt har jag accepterat att jag inte klarar mig utan dem.

Det är nio år sedan Carin hade ett skov senast. Hon är lyckligt omgift och har en bra relation till familj och vänner. Inte enbart tack vare medicinsk behandling.

Carin betonar hur viktigt det är med kärlek och gemenskap för att orka komma tillbaka.

– Mina föräldrar har vägrat ge upp och alltid funnits där för mig. Utan dem hade jag aldrig kommit så här långt.

Carins råd till anhöriga

• När den manodepressiva personen är i en depressiv fas: gör allt för att peppa och stötta men sätt också gränser.

Det är viktigt att de anhöriga tar hand om sin egen hälsa, fysiskt och psykiskt, i den mån det går. Annars finns risken att även de närstående blir deprimerade.

• När den manodepressiva personen har en manisk period, försök att inte ta det personligt. Det är svårt, men påminn dig om att den anhörige är sjuk och inte har kontroll på sina känslor.

• Ha en plan för vad som måste göras vid ett skov. Vem tar hand om kontokort och mobiltelefon?

• Var noga med medicinen. Medicinering är ett måste för de flesta med bipolär sjukdom. Att sluta med medicinerna innebär klart ökad risk för återfall/nytt skov. Dessvärre blir skoven ofta värre med åren.

• Ta kontakt med patientföreningarna. Att tala med personer som vet vad man går igenom, och att inse att man inte är ensam, är ovärderligt.