Varje gång jag påbörjar ett nytt projekt vill jag umgås med idén som med en människa jag just mött och anar att jag kan komma att älska. Jag vill hålla den i handen och låta den tala färdigt utan att avbrytas av pling, notiser och världens oupphörliga rop på uppmärksamhet. En sådan ny bekantskap kräver närvaro, tålamod och en viss ömhet för att förvandlas till något som bär.
Så jag gör det jag alltid gör när det är dags att skriva på allvar. Jag lämnar allt utom datorn, dagboken och några tematiskt besläktade böcker. Jag fjärmar mig och sätter mobilen på flygplansläge med en enda ventil mot världen: en timme om dagen då jag tillåter mig att konsumera nyheter och sociala medier.
Flödet sköljer över mig med berättelser som bitvis är omöjliga att bära. Övergrepp på barn och kvinnor orkestrerade av den mäktige miljardären och sexförbrytaren Jeffrey Epstein, vars globala stall, eller svinstia, av prinsar och premiärministrar rörde sig som om världen vore deras privata jaktmark. När jag tvingar mig själv att sluta läsa om detta kriminella nätverk – som får dem vi tidigare avfärdade som konspirationsteoretiker att framstå som klarsynta – möter jag madame Pelicot, som under ett decennium våldtogs av sin make som dessutom bjöd in främlingar att förgripa sig på henne. Och här hemma, mannen i Ångermanland som använde sin fru som en sexuell slagpåse som han sålde vidare.
”Det är lätt att misströsta när maktens brutalitet breder ut sig”
Det är då jag låter giljotinen falla och sätter mobilen på flygplansläge igen. Inte för att blunda. Utan för att kunna andas.
Det är lätt att misströsta när maktens brutalitet breder ut sig. Lätt att tro att världen styrs av de värsta och att cynismen är den enda rimliga hållningen.
Men när jag öppnar min mailbox händer något annat. Inbjudningar från kvinnor som arrangerar freds- och klimatfestival i Göteborg, en bruksort som samlar människor över generationsgränser för att samtala om hur vi vill leva tillsammans. Kvinnor som startar läsecirklar, nattvandringar och insamlingar. Ungdomar som planterar träd och skickar sin månadspeng till barn i nöd. Pensionärer som organiserar språkcaféer. Tonåringar som mobiliserar mot näthat.
Då förstår jag att vi lever i två samtidiga rörelser. Den ena fyller våra flöden med mänsklighetens värsta avarter som exploaterar och korrumperar. Den är högljudd, spektakulär och klickgenererande.
Den andra är mindre dramatisk, mindre säljande, men desto mer ihärdig. Den samlar, läker, organiserar och bygger det som inte går att mäta i klick eller rubriker.
När jag stänger av mobilen flyr jag inte verkligheten. För verkligheten består också av alla dem som varje dag, utan kameror och applåder, väljer att skapa något bättre.
Hopp är ingen känsla. Det är en disciplin. Ett beslut att rikta blicken mot det som bär istället för det som bryter ner. Vi har alla ett val: att bli en del av rörelsen som raserar eller den som reparerar. Sätt mobilen på flygplansläge, inte för att slå dövörat till, utan för att höra den andra rörelsen. Den som vägrar ge upp.
