Utseendet är inte allt. Tack och lov för det, då hade jag kommit just ingenstans i livet. Men det finns ju gradskillnader i helvetet, som uttrycket lyder. Det har jag blivit varse de senaste dagarna, varje gång jag passerar en spegel. Ska det verkligen behöva se så här eländigt ut, anletet?
Ja det ska det. Tack och lov för det.
Det behöver se så här eländigt ut. Det är ju nämligen februari.
Det föds färre barn i november än under någon annan månad på året. Räkna till nio så inser du att förklaringen återfinns i februari. Det görs färre barn i februari än i någon annan månad på året. Något måste väl det betyda?
”För resten av oss kanske fulbruari ligger närmare till hands?”
Det skulle kunna bero på att jag och många med mig ser värre ut än någonsin i februari, vem blir sugen på att göra barn då? Att fler än jag ser ovanligt anskrämliga ut i februari skulle kunna förklara varför slutet av månaden brukar visa ovanligt kraftiga ökningar i försäljningsstatistiken för skönhetsprodukter. I USA kallar de det för ”winter uglies”, folk blir lite fulare i slutet av vintern efter att ha lidit brist på solljus och motion. I Sverige toppar förkylningar, influensor och vinterkräkor i februari. Hur snygg är en då egentligen? Vabruari kallar folk februari. Det må vara sant för folk som har någon stackars sjuk liten parvel att vabba. För resten av oss kanske fulbruari ligger närmare till hands?
Sambandet skulle också kunna gå i motsatt riktning, i stället för att vi gör färre barn i februari på grund av att vi är för fula kanske det är så att vi ser anskrämliga ut i februari för att vi inte ska göra barn i februari? Vad blir det för kvalitet på de stackarna som tillverkas under årets snörvligaste och sjukaste månad? Och som dessutom föds under den näst värsta månaden på året, nio månader senare i november. Bättre att vi låter bli, resonerar naturen omtänksamt och hjälper oss på traven genom att göra oss så oattraktiva att vi inte ens kommer på tanken.
Nu ska jag brasklappa att min dotter Tyra firar födelsedag i mitten av november och att hon alltså (om hon inte är ett medicinskt unikum) gjordes i fulbruari. Hon är en långt mycket bättre varelse än jag (som är tillverkad i september och född i juni), både fysiskt och psykiskt. Ta mig därför inte på allvar, jag tror inte själv på teorin om att det inte ska göras barn i februari. Jag bara knasar runt i tanken, om du brukar läsa vad jag skriver kommer det knappast som någon överraskning.
Något kul ska jag väl ägna mig åt när jag skrattat färdigt åt min lyteskomiska spegelbild, tänker jag. Alldeles oavsett vad som är orsak och vad som är verkan, om det ens finns något samband överhuvudtaget, tycker jag det är en tröst att det är så här i februari. Och februari går över, tack och lov är det årets kortaste månad. Inte för att jag plötsligt skulle råka bli vacker i mars, men det blir i alla fall aldrig så här illa igen (förrän nästa februari).
