“Liksom i princip alltså om man säger liksom vet du – liksom i princip alltså om man säger liksom vet du – liksom liksom alltså alltså liksom alltså liksom alltså alltså alltså liksom liksom alltså liksom – allabadamm.”
Frasen är, föga förvånande, Povel Ramels. Han och Wenche Myhre rappade den i ”Jag diggar dej” 1974, en text där dåtidens modejargong förvrängs och förvrids och kommer ut som abdsurd parodi (”Zoom! Bäng! Gloschamadosch!”).
Upprepningarna låter oss förstå att den ordmedvetne Ramel retade sig på hur folk omkring honom fyllde ut sitt talspråk med onödiga extraord, i synnerhet liksom och alltså.
Drygt femtio år har gått och liksom provocerar lika mycket nu. Åtminstone säger min erfarenhet liksom det. Jag noterar det liksom varje gång jag släppt ett nytt avsnitt av podden Snedtänkt och sätter mig vid mina sociala flöden och liksom inväntar reaktionerna.
”Liksom är det ord man tar till när tanken behöver hinna ikapp munnen”
Det spelar ingen roll vad samtalet handlar om. Det spelar ingen roll hur många sakfel jag lyckas spotta ur mig. Det spelar ingen roll vilka gamla skivor vi spelar med ett språkbruk som inte matchar vår tids politiska korrekthet. Inget provocerar lika mycket som att de som pratar säger liksom i onödan. I nätets Snedtänkt-grupper kungör folk att ämnet var intressant och gästen var trevlig men nej – femtioelfte gången man hör ordet liksom så hör man inget annat.
Liksom är det ord man tar till när tanken behöver hinna ikapp munnen. I väntan på att hjärnan ska hitta fortsättningen på resonemanget man för fyller man instinktivt i sin mening med ett extraord. Det är som Janne Schaffers tunga, som alltid leker runt i kinden när han gnider sina gitarrsträngar – en obetvinglig impuls. Ett språkligt tics, helt enkelt, och kanske lika svårt att få bort som ryckningar och andra ofrivilliga kroppsrörelser.
I en poddinspelning kan man klippa bort de löst hängande liksomen, men inte de som klumpat ihop sig med övriga ord i en talad mening. Kanske kan man be folk att dra ner på sina liksom, men risken är stor att man mest sprider nervositet. Det bär nog också de flesta emot att gå in och bossa över hur andra människor pratar. För egen del skulle det kännas som att be någon sluta andas.
Jag raljerar inte här. Jag förstår innerligt den som hakar upp sig under lyssningen och inte kan se skogen för alla liksom. Det händer att jag själv blir upphängd på liksomöveranvändning när jag lyssnar på liksomspäckade poddsamtal. Jag har inget annat att säga till mitt och mina gästers försvar än ursäkta – men det är nog så folk pratar.
Min enda bot mot liksomsjukan är överseende från lyssnarens sida. Det enda vi kan göra åt andras liksom är att själva bita ihop och vänja oss. Det må skära i öronen men vad ska man annars göra liksom?
